Mage

Jag har lärt känna en tjej via ett visst sammanhang. Vi ses ungefär en gång i veckan. När jag mötte henne första gången såg jag att hon precis som jag hade en liten kulmage. Eller i mitt fall är det ju, får jag väl lov att säga, en ganska markant kulmage.

Jag blev glad och hoppfull, hon kanske liksom jag har pco och lägger all övervikt över buken? Hon var ju söt för övrigt.

Nu sist hade vi inte setts på två veckor. Plötsligt var det uppenbart - det var en gravidmage.

Omedelbart spreds en välbekant känsla i kroppen, känslan av att det är bara mig det är fel på medan alla andra i hela världen är normala.

Hellre 4 cm än 4 kg

Ibland ska man vara glad över det man har... Min är dessutom bara drygt 1 cm nu och ynkligt skrumpnad.
 
 

Försök nr 8: VUL

Cystan på 4 cm har skrumpnat ihop till en liten betydelselös klump och har därför försvunnit. Hurra, säger jag, och ser därför fram emot att få starta behandling nr 8! Dock är livmoderslemhinnan ännu tjock (cirkus 7 mm) och jag behöver därför en mensblödning innan jag får börja spruta. Det blir Provera i tio dagar. Borde börja blöda tre, fyra dagar efter det. Först då kan vi dra igång mitt livs femte behandling med Puregon. Det känns bra, det känns överkomligt.
 
Jag tog fram kalendern och började räkna, fylld av energi. Såhär ser agendan ut för Försök nr 8, Puregonbehandling nr 5: 
 
v. 10-11 Provera och mens
v. 12-14 Puregon
v. 15-16 Ovitrelle och Olidlig väntan
v. 17 Testar positivt och är lyckligt gravid
 
Frågor på det?

Måndag = start med Puregon

Nu mina damer (och herrar?) tänkte jag ägna mig åt lite positivt tänkande! Imorgon ska jag på vul och titta om gulkroppscystan är borta. Under en vecka har jag haft gul-bruna-beiga flytningar och jag med min eminenta slutledningsförmåga vet att det är cystan som spruckit/tillbakabildats/gått hem för gott.

Läkaren kommer le förnöjt och förundras över hur snabbt den försvann. Nu är slemhinnorna tunna och uppbyggnadsbara! Mina äggblåsor små och fulla av potential! Min kropp redo, ståendes på barrikaderna (fast liggandes i en gynstol)!!!

Imorgon, gentlemän och madamer, då jäääävlar! Nu ska vi köra!!!

En välbehövd liten paus

Det känns som att tyngden i bröstet som legat konstant från besvikelsen innan jul till besvikelsen kring alla hjärtans dag med återigen en misslyckad behandling, har släppt för ett ögonblick. För den här gången var vi ju nära. Jag fick en ägglossning som inte bara syntes på datorskärmen i en svartvit suddig målning, utan även kändes rent fysiskt i bröst och mage, och jag fick sedan mens som uträknat som vilken normal kvinna som helst.
 
Jättetråkigt att det inte tog, ja. Humöret har ju varit labilt den senaste tiden - jag har varit ledsen, arg och orolig, säkert mycket pga. alla hormoner jag sprutat i mig. Men spänningen inför VUL och en eventuell höjning av doseringen bidrog också till de här veckornas PMS-liknande syndrom. Kommer det funka? Tänk om jag får för många ägg igen? Vad betyder det att äggblåsan tillbakabildades? Hur kommer tre sprutor Ovitrelle märkas i min kropp mot den vanliga en?
 
Jag hade velat köra igång på en gång - givetvis. Nu när det kanske funkar! Nu när vi verkar hittat ett bra schema för Puregon! Nu när det var så nära, så nära. Men så dök den här cystan upp. Och plötsligt har vi fått ett andrum. Jag kan inte göra någonting nu. Bara vänta. Jag får huvudet fritt att tänka på något annat. Min sambo får höra mig babbla på om andra saker än färg på sekretet och på vilken skala 1-10 bröstvårtorna ömmar idag.
 
Jag får dricka vin. Tja-la-lalla-la! Det hade jag väl egentligen kunnat göra ändå, men min sambo avrådde mig å det bestämda. Nu när vi har såna svårigheter ska vi inte riskera något, sa han. Så jag undvek alkohol från ägglossning till mens. Jag fick hitta på en ursäkt när jag blev erbjuden vin som jag annars gärna dricker till en god middag - och kände mig nästan nyplussad. Som om jag och min sambo redan hade en liten hemlis.
 
Innan jag avslutar vill jag säga en sak till. Jag sänder mina tankar till min ena vän som tyvärr fick missfall. Det är min egna stora fasa, att äntligen få ett plus: bygga drömmar, börja planera föräldraledighet, smygtitta på barnvagnar, kolla var närmaste BB ligger, känna hur det växer... och sedan byta ut drömmarna mot missfall och platt fall. Jag är jätteledsen för hennes skull, även om jag själv inte upplevt detta så förstår jag deras smärta och sorg. Vad hon än väljer att göra; vänta eller börja försöka igen snart, så stöttar jag henne och hoppas att kroppen och hjärtat läker fort.
 
Personligen anser jag att missfall borde förbjudas, för det är verkligen att stjäla folks glädje. Hmpf.

Försök nr 7: Avslut

Nu är mensen över. Den var kort, bara fyra dagar. Jag är rädd att jag blött för lite för att rensa bort allt. Vill ju få bort cystan. Läkaren sa att det kan bli så att jag får en ny omgång mens inom två veckor, då ska jag kontakta dem igen. Annars återbesök i mars.

Jag återkommer snart med en sammanfattning då jag kan jämföra med tidigare Puregonkurer, åtminstone med majomgången, den som det lutar åt att jag fick ägglossning precis som nu i februari.Trevlig helg på er!

 

 

Gulkroppscysta

VUL idag: Jag ser något på skärmen, något otäckt stort och svart. Det är en 4 cm stor gulkroppscysta på ena äggstocken. På skärmen är den uppförstorad och ser skrämmande ut, men den är ofarlig. Jag måste få bort den innan jag börjar med nästa behandling Puregon. Det kan ta några veckor. Det känns okej men ju mer jag tänker på det ju ledsnare blir jag. Just nu rinner tårarna. Så himla typiskt, va? En cysta!

"Skulle man skära i den vid operation skulle man se att den är gul", förklarar läkaren på sitt lugnande, avdramatiserade sätt. Det är därför den kallas gulekropp. Hon visar en pedagogisk illustration för jag frågar mycket. Jag strålar och ler igenkännande - jag fick ju gulkroppshormon utskrivet i tonåren för att få igång mensen!

Jag har hört fler som är i samma situation som mig som fått en liten cysta. Så nu var det väl min tur.

Gult är fult.

Jag lägger min gissning/förhoppning på ett decemberbarn nu, någon emot? Eller januari, för säkerhets skull.

 

 

Att börja om känns OK

Det känns OK att börja om igen. Som om jag inte väntat mig något annat heller.
Jag kände tomhet när jag såg blodet, men det är som det är och det blir som det blir, som hundraåringen sa...
Imorgon har jag en ny tid bokad hos läkaren. Då får jag veta om min kropp är redo för ny behandling eller inte.
Som sagt, det känns OK. Det blev inget BF 26 oktober som jag hade räknat ut i smyg, det får bli i november eller december istället. Det blir nog bra det med.

If life seems jolly rotten
There's something you've forgotten
And that's to laugh and smile and dance and sing
When you're feeling in the dumps
Don't be silly chumps
Just purse your lips and whistle
- that's the thing.
 
And...always look on the bright side of life...
Always look on the light side of life
 
Life's a piece of shit, when you look at it
Life's a laugh and death's a joke, it's true
You'll see its all a show, keep 'em laughin as you go
Just remember that the last laugh is on you
 
Always look on the bright side of life
Always look on the light side of life

Mens på gång :(

Imorse och under dagen har jag fått vattniga, gråbruna flytningar. Kroppen signalerar mens. Känns lika trist som vädret ute idag som är regnigt och fult.

 

Jag är väldigt, väldigt säker på att mensen är på intåg. Men hoppas fortfarande - såklart - att det INTE blir mens trots allt och att jag FÅR två streck på stickan på tisdag.

 

Jag vill ju så gärna '-(

Vi, jag och min sambo, vill ju så gärna...

Varför får vi inte det då?

 

http://1.bp.blogspot.com/_mRQ4J56bL70/TRDDWDCJtwI/AAAAAAAAAkI/l4l9OqlEmjQ/s1600/sad-cat1.jpg
http://www.pcoschick.com/2010/12/life-is-hard.html

Hej Kamratposten! Är jag normal?

Så kände jag mig när jag mailade sköterskan idag. Jag känner absolut ingenting i kroppen. Kan jag fortfarande vara gravid? Är det inte kört, såhär elva dagar efter förmodad ÄL?

 

Hon svarade med vändande post: Helt normalt!!! Med tusen utropstecken.

 

Jag vet. Jag borde lugna ner mig. Men denna ovissheten tar kål på mig.

 

 Nu känner jag att min blogg börjar tråka ut er... Jag får lov att återkomma när jag faktiskt har något att skriva!

Fortfarande stiltje

Med fem dagar kvar till bim, och testdag om sju dagar för att minimera falskt utslag pga Ovitrelle, har jag fortfarande NOLL känsla i kroppen av att något pågår. Inga symptom, inga tecken. Allt känns precis som vanligt. Ni läsare säger att det betyder nada, långt ifrån alla känner symptom, det här säger egentligen ingenting om jag är gravid eller ej! Men jag kände ju i hela kroppen och även på humöret att äggblåsan var mogen?!

 

Och det är ju så tråkigt att allt är som normalt... Vill känna lite diskreta hugg, ett lätt illamående, smått ilande bröst eller ett snäpp förstärkt luktsinne. Nåt litet bara. Min pessimism tar över och jag är nästan helt inställd på ett negativt resultat nästa vecka. Varför skulle jag lyckas liksom?

 

Dessutom. Jag fick veta idag att en till i min närhet ska ha barn. Jag vill så gärna vara näst på tur.

Snälla, snälla, snälla.

 

http://maderidiculouslysimple.com/wp-content/uploads/2014/02/sperm.jpg

http://maderidiculouslysimple.com/

Vad hände med mina symtom?

Inga ömma bröstvårtor, ingen molvärk. Trots tre Ovitrelle mår jag bra. Lite trög i magen, troligen en ganska typisk biverkning av att tagit medicin under en lång tid.

Tio dagar kvar till BIM - beräknad icke mens. Det kanske är vanligast att inte ha några symtom så tidigt. Många har inte ens några symtom långt fram utan vet bara genom ett plus på stickan. Ändå är jag lite besviken. Nåt litet vore kul, om det nu är något på gång.

Lördag idag och snart ska jag träffa min allra bästa vän! Woho!

 

 

Försök nr 7: Väntan

Lägesrapport

 Humör: Fortfarande känslomässigt labil. Jag blev så arg på jobbet idag och kan inte avgöra om det var ogrundat eller ej. 

Sedan hände en till sak: En kollega hade med sig sitt lilla barn idag, allt gick bra, det var bedårande sött, jag var glad - men efteråt låste jag in mig på toaletten och bölade. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var eller vad som var fel mer exakt, det kändes bara för jävligt!

Kroppen: Den dova molande värken är konstant men mycket svag. Det känns ganska likt en mildare variant av mensvärk och jag blir alltid lika förvånad när toapapperet inte visar blod. Imorse ilade det till, dels upp mot magen och dels neråt ljumsken. Jag är hård i magen, det kan höra ihop.

Längtan: är också den konstant. Det är så lååååångt kvar till 17/2 då jag får testa... Det gör mig knäpp!

 

Annars knatar livet på runt omkring mig. Men för mig kretsar allt kring en obekväm väntan som kantas av oro och osäkerhet. Jag är mer än lovligt pessimistisk och kan inte riktigt tro på att det blir en graviditet den här gången heller. Att jag är dömd till att få se andra lyckas. Jag är också rädd för allt som kan gå fel. Att jag blir gravid men får missfall. Som sagt, fortfarande labil... 

BIM 15/2?

Om vi leker med tanken att jag har en 28 dagars menscykel - inklusive det faktum att jag hade ägglossning i fredags (som vi utgår ifrån) - så skulle jag kunna ha BIM (beräknad icke mens) den 15 februari. Dock bör jag ju inte ta graviditetstest förrän tidigast 10 dagar efter sista Ovitrellesprutan då den kan ge falskt positivt (skräck!), vilket gör måndagen den 17 februari till den officiella testdagen!
 
Det finns bara en nackdel: Det är TVÅ LÅNGA VECKOR KVAR...! Hur ska jag kunna gå runt och känna efter och inte veta om det är Ovitrellen eller en startad graviditet jag känner - under två veckor???
 
Suck.
 
Stön.
 
Tålamod, KMP, vi har pratat om det förut. Det här är ingen lek för otåliga människor, vill jag lova.

Skör ÄL +2 dagar

Jag är så skör. Spänd och orolig. Tårögd av musik. Jag känner en motvilja mot en ny jobbvecka, jag som annars trivs där. Snart ska jag hem till min familj för lite spel tillsammans. Hur ska jag kunna dölja min inre storm för dem som oftast ser direkt hur jag mår? Det undrar jag, ja...

Försök nr 7: Låg idag

Hämtade ut en ny omgång Puregon, den nuvarande ampullen är strax tömd. Ikväll spruta nr 21. Mina bröstvårtor ömmar. Jag är finnig i ansiktet och trött (mest av jobbet). Då är jag mer glad över ömma bröstvårtor, det är ju åtminstone ett symptom att räkna med...
 
Känslorna är rätt ljumma inför morgondagen. Visst - jag längtar, självklart! Det är alltid spännande att gå på VUL. Men samtidigt... det går ju inte direkt i raketfart. En äggblåsa på 13 mm. Inte mycket att hänga i julgranen, speciellt som den förmodligen är samma som tillbakabildades sist. Jag vet inte hur kroppen reagerat på ytterligare tre sprutor á 75ie. Växte den 2 mm på fyra dagar lär den inte ha vuxit särskilt mycket på tre dagar.
 
Jag är så neggo idag, förlåt! Ni andra kan väl hålla förhoppningarna uppe åt mig, så kan jag lägga mig på soffan under en filt och slötitta på Project Runway så länge...
 
 
 
http://us.cdn4.123rf.com/168nwm/diego_cervo/diego_cervo0903/diego_cervo090300047/4491894-sad-woman-sitting-on-sofa-with-knees-bent.jpg
Personen på bilden har inget med personen i texten att göra.
Hon ser bara ut som jag känner på insidan just nu....
http://us.cdn4.123rf.com/

Rätt metod?

Kroppen fortsätter sava - förhoppningsvis ett gott tecken på en saftig växande äggblåsa. Saftig och saftig, hehe - snarare stark och kvalitativ! Ett superägg!
 
Men faktum är att jag börjar bli less på riktigt. Det här är min fjärde Puregonomgång! Och det är alltid något som är fel: blödningar, för många ägg, för få ägg... Jag tänker: Är det fel metod? Kommer vi få gå över till ivf, provrörsbefruktning? Flera pco-bloggare jag följer går över till ivf nu. Det steget känns enormt läskigt! Jag vill verkligen inte det. Samtidigt är utsikterna väldigt goda att lyckas då. Men ändå... Ivf?! Wtf?
 
*tår i ögat*
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Måndagsbläh

Jag äter godis igen. Jag orkar inte bry mig. I helgen blev det både en förpackning Pez och ett par nävar mintgodis. Och en hel ljuvlig kladdkaka som jag åt nästan hela själv. Det känns trist eftersom jag ville prova att låta bli det den här behandlingen. Jag tror verkligen på att socker är pcos värsta fiende. Men motgångarna hittills har fått mig tappa modet en smula. Vad spelar det för roll, när det ändå verkar handla om rätt dosering medicin?
Jobbet idag var stressigt och jag var omotiverad och längtade därifrån. Väl hemma fick jag energi och jag har ägnat kvällen åt att rengöra och putsa spisen, ugnen och fläktens olika delar. Och småäta godis. Tänk hur det kan vara! Jag skyller på att det är måndag och att jag fortfarande går i Puregonets kedjor. Hormonell obalans, månne?
På onsdag får jag veta hur det utvecklas - om det ens utvecklas. Det är allt jag vill nu. Veta. Nästan så jag vill börja om från början igen. Bläh.

Försök nr 7: VUL nr 5

Idag var jag på den här behandlingens femte vaginala ultraljudsundersökning. Först ett VUL när vi tittade att allt var OK inför start av Puregonbehandling nr 4. Sedan gick jag på ett VUL tio dagar senare, därefter tre dagar senare, därefter två dagar senare (eftersom en äggblåsa ökat relativt snabbt), och nu fyra dagar senare (dag 19).
 
Jag hade sällskap av sambon och det är alltid lika skönt, han brukar klappa på mig medan jag ligger där i gynstolen, och jag ser på hans koncentrerade ansiktsuttryck att han är lika spänd och förväntansfull som jag över vad vi kan följa på ultraljudsskärmen... Jag vill så gärna be om en bild men är för blyg för att be om en. Kanske när vi får in en fullträff?
 
Jag berättade att jag fått ökade, vattniga flytningar och läkaren trodde att det kunde vara ett tecken på aktivitet. Men när vi tittade var det tyvärr bara en äggblåsa på ca 13 mm, resten ännu små.
 
"Så det är i alla fall en äggblåsa som är dominant?" frågade jag.
"Nja, en äggblåsa som låtsas vara dominant", sa läkaren med ett skratt.
 
Så antagligen är det samma äggblåsa som tappade fart sist (gick från 14 till 11 mm) som fått lite skjuts nu, men det är osäkert om det är en follikel som är så kvalitativ egentligen... Vi får se. Jag ska hålla samma dos med Puregon, 75ie, och återkomma i veckan. Min tröst är att jag inte har någon högtid som ställer till det likt julhelgen, så det är väl bara att fortsätta så länge vi behöver...
 
Ikväll spruta nr 19. 12 dagar med 50ie, 7 dagar med 75ie. To be continued...

Symptom på växande äggblåsa?

Vattniga, genomskinliga flytningar... vad betyder det?
Bröstvårtorna ömmar också, mer än vanligt. Det har gått sjutton dagar med Puregon, varav fem dagar med 75 enheter. Ikväll spruta nr 18, inte långt kvar till VUL nu...

Kampen mot PCO

Drömmen om ett barn - äntligen gravid!

RSS 2.0