Hej Kamratposten! Är jag normal?
Så kände jag mig när jag mailade sköterskan idag. Jag känner absolut ingenting i kroppen. Kan jag fortfarande vara gravid? Är det inte kört, såhär elva dagar efter förmodad ÄL?
Hon svarade med vändande post: Helt normalt!!! Med tusen utropstecken.
Jag vet. Jag borde lugna ner mig. Men denna ovissheten tar kål på mig.
Nu känner jag att min blogg börjar tråka ut er... Jag får lov att återkomma när jag faktiskt har något att skriva!
Ja, man tänker verkligen på det hela tiden, "ett år är normalt..." Men när man försökt i flera år så känns det där så avlägset.
Men hur som helst är det tredje fina ägglossningen i rad här, så jag ser det som att vi haft tre ärliga försök nu (ev fyra om jag ska räkna den första som jag tror var en äl).
Ja, nu med Pergotime kommer min mens regelbundet, och jag har haft äl varje gång. Så nu känns det verkligen som att kroppen är med på noterna.
Lycka till!
Äh, det är det du har bloggen till. Ordbajsa. Precis vad du känner! (Så tänker jag iaf). Fasiken, tänk om du är gravid. Om detta "ingenting" är ett ovanligt tillstånd efter äl så lägger jag ett par slantar på det. Jag hoppas, hoppas, hoppas!
Skriv av dig! Som tidigare skrev, man har en blogg för att få ordbajsa! :D Å för det andra, det är ju sååå lätt att lugna ner sig! Not...Nu hoppas å håller vi allt vad vi kan! :)
Hej! Tack för en bra blogg. Har precis börjat läsa era erfarenheter. Känner mig otäckt bekant med din situation. Är dock precis i början av din resa. Vi har försökt ett år utan preventivmedel och har nu avslutat första försöket med pergotime, ska börja på andra försöket. Känner för er i er kamp. Jag känner verkligen igen mig i dina tankar och känslor. Lycka till!
