Tack alla för all glädje och generositet ni visat! Jag hade en sugig dag på jobbet där jag fick hantera en besvärlig sak som tyvärr fortfarande inte är löst, och då är det värmande att se alla era glada inlägg. Jag tar lätt hem jobbet när sånt händer, och då får jag öva mig på att fokusera på det som är viktigast i mitt liv just nu vilket inte är en händelse på jobbet. Utan just nu vetskapen om den lilla minigrodan jag bär i min mage. Jag känner regelbundet små stickningar i nedre delen av magen och nu vågar jag koppla dem till min växande livmoder. Jag upprepar: ljuvligt!

Imorgon.Är.Det.Dags.

Ultraljud.

Jag är nervös, förväntansfull och livrädd om vartannat. Tänk om...

Nej, jag törs inte tänka varken bu eller bä.

Jag tjatar hål i huvudet på sambon och är ena stunden glad och uppåt, och andra nojig och pessimistisk.

Det blev blodpudding till middag för järnet. Vill gärna få i mig järn via kosten så länge som möjligt och undvika järntabletter. Än så länge känner jag inte av nån järnbrist men vem vet hur det blir.

Åååh. Lilla bebis, jag hoppas jag får se dig stöka runt därinne, vifta på armar och ben, se din pyttelilla nästipp. Du gör inte mycket väsen av dig för din mamma, därför är hon så ängslig, förstår du.

Imorgon efter jobbet... Jag lovar att återkomma med goda nyheter.

Jaa... Jag kunde inte låta bli. På tisdag ska vi på privat ultraljud och förhoppningsvis stilla min oro en smula. Känns fjantigt att först gå i v 8+0, sen i v 13+5, och sen i v 18+5 ytterligare en gång (rul). Men möjligheten fanns, tiden passade bra, sköterskan ifrågasatte inte och kostnaden på några hundralappar är ett billigt pris att betala för att ge mig en lugn semester, om allt är bra vill säga. Skyller på att vi är en del av informationssamhället, att det är min första graviditet och att vi kämpade i 1,5 år med fertilitetsbehandling...

"Och du som säger att du inte har några symptom", retas sambon. Jag håller motvilligt med. Idag har brösten värkt vid minsta temperatursänkning. Tillbaka till vecka sex typ. Likadant med magen - sedan i eftermiddags har det molat som mensvärk och liksom dragit ner i ljumsken ut i benet. Mest på höger sida men nån gång även vänster. Imorgon går jag in i vecka fjorton och vad skulle passa bättre än en liten kula när jag vaknar på morgonen?

Somnade på soffan framför sista avsnittet av Orange is the new black. När jag vaknade en timme senare hade jag plötsligt något som drog i ena sidan, i nedre delen av magen, ner mot ljumsken. Jag njöt av den dova smärtan men nu är det borta, det gick över när jag steg upp. Är det livmodern som vill upp? Komsi, komsi. För jag vill att det börjar hända nåt NU!

Hur mår du, lille skatt? Mår du bra? Får du i dig den näring du behöver, växer du som du ska, är allt väl? Jag önskar att du kunde ge ifrån dig ett tecken på att allt är bra... Jag är så orolig.

Idag fick två väninnor till veta. Chefen fick veta tidigare i veckan. Mormor fick veta att hon ska få ett till barnbarnsbarn till nyår och hon blev så rörd och glad. Det är så roligt men också nervöst att berätta en glad nyhet som denna. Puss på dig, lilla unge!

Vi klarade tolv veckor! Idag går vi in i vecka tretton, hipp hipp hurra. Jag googlar på när första fosterrörelserna kan kännas och får olika bud. Kan man känna det innan livmodern kommit upp ovanför blygdbenet? För i så fall lär det dröja, ovanför venusberget är min mage fortfarande platt när jag trycker - även om jag är kissnödig, då känns bara urinblåsan. Hoppas det händer under semestern, det är ju ett tag kvar, jobbar tom första veckan i juli innan det blir min tur.

Näe, ska man försöka få nåt vettigt gjort tro...?

Kväll: Huvudvärk :( Aj aj aj, det bultar och det bankar. Lätt illamående, osäker på om jag behöver kräkas eller ej. Kanske börjar bli sjuk?

Lite kittel i magen men det räcker inte för att stilla min oro för att graviditeten stannat av. Jag är mitt i vecka tolv och jag mår i princip som vanligt. Med några undantag... Jag är lite mer känslosam och behöver mer närhet av sambon än vanligt. Drömde märkligt inatt om otrohet och jag var så olycklig. Jag är övertygad om att babyn gör mig mer bunden till min man så att han ska ta hand om mig och skydda barnet.

Igår låg jag och googlade på den (icke existerande) mammaledigheten i USA. Eller vad sägs om sex veckor lång härlig mammaledighet, tolv om man har tur och jobbar för ett större företag? Jag får nästan panik bara vid tanken på att lämna bort en två månaders baby och börja jobba! Känns nästan meningslöst att skaffa barn då? Jag som planerar att vara hemma minst 1,5 år. Tänk vilken lyx vi har här i Sverige, lagstadgad rätt att vara hemma, få dela på ledigheten med pappan, betalt och ha rätt att komma tillbaka till arbetet efteråt.

Nu ska jag dricka lite Pepsi som sambon hällt upp åt mig och hoppas att den lindrar krassligheten en smula.

Nu är det två hundra dagar kvar till beräknad förlossning. Lilla bebis. Än gör du inget väsen av dig, inte mer än att du gör din mamma lite tröttare. T ex ligger hon nu och tar en vila mitt på blanka eftermiddagen. Undrar när jag kan känna den lilla kulan när jag ligger på rygg? Undrar om magen kommer växa till sig under sommaren? Fler frågor än det finns svar...

Hur länge kommer jag göra det tillägget egentligen? "Du ska bli moster - om allt går bra...". "I december blir jag mamma - om allt går bra...". "Efter vecka 25 kommer vi nog göra våra första inköp - om allt går bra...". När kommer jag våga lita på att det blir ett barn trots allt? Efter rul? Vid första sparkarna? Timmarna innan förlossningen? När bebisen ligger nyfödd på mitt nakna bröst? När det fyllt 18 och går ut gymnasiet?Det här är så himla svårt och ofattbart att begripa så jag överväger ofta att bara släppa tanken på att jag är gravid, förtränga allt tills vidare och bara leva på som vanligt tills den ger sig till känna. Fast då kanske jag råkar äta brieost... :/