Nu på kvällen kom mensen. Jag suckade bara. Hej på dig. Jag som ville så gärna, men som inte känt något riktigt graviditetstecken och därför inte är särskilt förvånad. Som en av er skrev, man är så van vid att få negativt att man är inte kan föreställa sig något annat. Nu vill jag bara köra på igen så fort som möjligt!

Hoppa på hästen, skapa ett fint kvalitativt ägg och uppleva den häftiga upplevelse som ägglossningen ändå gav med dess ilande värk och ömma tuttar. Bäst att meddela fertilitetsmottagningen.

Imorse och under dagen har jag fått vattniga, gråbruna flytningar. Kroppen signalerar mens. Känns lika trist som vädret ute idag som är regnigt och fult.

Jag är väldigt, väldigt säker på att mensen är på intåg. Men hoppas fortfarande - såklart - att det INTE blir mens trots allt och att jag FÅR två streck på stickan på tisdag.

Jag vill ju så gärna '-(

Vi, jag och min sambo, vill ju så gärna...

Varför får vi inte det då?

Så kände jag mig när jag mailade sköterskan idag. Jag känner absolut ingenting i kroppen. Kan jag fortfarande vara gravid? Är det inte kört, såhär elva dagar efter förmodad ÄL?

Hon svarade med vändande post: Helt normalt!!! Med tusen utropstecken.

Jag vet. Jag borde lugna ner mig. Men denna ovissheten tar kål på mig.

 Nu känner jag att min blogg börjar tråka ut er... Jag får lov att återkomma när jag faktiskt har något att skriva!

Med fem dagar kvar till bim, och testdag om sju dagar för att minimera falskt utslag pga Ovitrelle, har jag fortfarande NOLL känsla i kroppen av att något pågår. Inga symptom, inga tecken. Allt känns precis som vanligt. Ni läsare säger att det betyder nada, långt ifrån alla känner symptom, det här säger egentligen ingenting om jag är gravid eller ej! Men jag kände ju i hela kroppen och även på humöret att äggblåsan var mogen?!

Och det är ju så tråkigt att allt är som normalt... Vill känna lite diskreta hugg, ett lätt illamående, smått ilande bröst eller ett snäpp förstärkt luktsinne. Nåt litet bara. Min pessimism tar över och jag är nästan helt inställd på ett negativt resultat nästa vecka. Varför skulle jag lyckas liksom?

Dessutom. Jag fick veta idag att en till i min närhet ska ha barn. Jag vill så gärna vara näst på tur.

Snälla, snälla, snälla.

http://maderidiculouslysimple.com/

Inga ömma bröstvårtor, ingen molvärk. Trots tre Ovitrelle mår jag bra. Lite trög i magen, troligen en ganska typisk biverkning av att tagit medicin under en lång tid.

Tio dagar kvar till BIM - beräknad icke mens. Det kanske är vanligast att inte ha några symtom så tidigt. Många har inte ens några symtom långt fram utan vet bara genom ett plus på stickan. Ändå är jag lite besviken. Nåt litet vore kul, om det nu är något på gång.

Lördag idag och snart ska jag träffa min allra bästa vän! Woho!

Lägesrapport

 Humör: Fortfarande känslomässigt labil. Jag blev så arg på jobbet idag och kan inte avgöra om det var ogrundat eller ej. 

Sedan hände en till sak: En kollega hade med sig sitt lilla barn idag, allt gick bra, det var bedårande sött, jag var glad - men efteråt låste jag in mig på toaletten och bölade. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var eller vad som var fel mer exakt, det kändes bara för jävligt!

Kroppen: Den dova molande värken är konstant men mycket svag. Det känns ganska likt en mildare variant av mensvärk och jag blir alltid lika förvånad när toapapperet inte visar blod. Imorse ilade det till, dels upp mot magen och dels neråt ljumsken. Jag är hård i magen, det kan höra ihop.

Längtan: är också den konstant. Det är så lååååångt kvar till 17/2 då jag får testa... Det gör mig knäpp!

Annars knatar livet på runt omkring mig. Men för mig kretsar allt kring en obekväm väntan som kantas av oro och osäkerhet. Jag är mer än lovligt pessimistisk och kan inte riktigt tro på att det blir en graviditet den här gången heller. Att jag är dömd till att få se andra lyckas. Jag är också rädd för allt som kan gå fel. Att jag blir gravid men får missfall. Som sagt, fortfarande labil... 

Idag, +60h efter Ovitrelle, har molvärken i magen minskat och brösten är något mindre ömma än tidigare även om de fortfarande skriker när jag vidrör dem.

Jag gissar/hoppas att ägglossningen skedde igår. Det hela känns väldigt spännande, som en intensitet som nu avtagit och vi kan bara vänta och se.

Snart 37 timmar sen Ovitrellesprutan. Bröstvårtorna är fortfarande jätteömma, den ilande molvärken vid höger äggstock är nästan konstant (vad betyder det???), sekretet har gått från äggvita till vattnig, och humöret är som en berg- och dalbana. Jag har haft obehagskänslor och oro hela dagen. En riktig anspänning i kroppen. Så skönt med en ledig helg, den kommer precis i rättan tid! Jag tror nämligen hela grejen med en potentiell gynnsam ägglossning sätter känslorna i karusell.

Plötsligt händer det. Jag är rädd för hur jag kommer hantera en eventuell besvikelse. Nu har jag äntligen fått en mogen äggblåsa - nu ska jag bara få ägglossning, bli befruktad, behålla fostret utan missfall, gå igenom en förlossning och SEN får jag mitt barn! I det sammanhanget är jag alldeles ibörjan på steg 1.

När man tar Puregon känns ägglossningen som slutmålet...37 timmar sen Ovitrelle - och tre veckor kvar tills graviditetstest (= efter sista Ovitrelle som jag tar nästa fredag behöver jag vänta ca två veckor, innan dess kan jag få falskt positivt upp till tio dagar efter sprutan).Simma, små soldater, simma!