BIM-1 betyder att det är en dag före beräknad "icke-mens". Problemet med mig är att jag med största sannolikhet just kommer uppleva "beräknad icke mens" utan att det för den sakens skull beror på en graviditet. Gjorde ett graviditetstest idag ändå och det blev som vanligt ett starkt, ilsket rött streck vilket symboliserar "nej du är INTE gravid, trodde du det eller?".

Nu är det bara två veckor kvar tills vi ska på första samtal på kliniken. Jag längtar samtidigt som jag vet att det inte kommer gå särskilt fort. Troligen ska både jag och sambon undersökas och utredas innan nästa steg sker.

Hur går det då? Jo, tack. Det går an. Kära vänner, det går an. Jag klarar mig. Men jag blir tårögd ibland när jag tänker på att vi redan är i april, och vår gemensamma resa startade i september. Det är sex månader. Ett halvt år! Och jag har inte ens kommit till ruta ett - en egen menstruation.

Det kändes lite i hjärtat också när en arbetskamrat avslöjade att hon går i väntande tider. Magen var sådär liten rund och fin. Nu vill hon inte dölja den mer, sa hon. Jag blev uppriktigt glad för hennes skull, men sedan smög sig några tårar fram ändå, just för att det påminner om min egen längtan. På väg hem tog jag en extra promenad och då bölade jag. Gick raka vägen in i sovrummet och kröp ner under täcket och kände mig olycklig. Sambon var inte hemma men det gjorde inget, jag behövde bara få ur mig det. Det jag känner är bara hur j-a trist det är att inte få ha en fungerande kropp.

Starka känslor fick jag även av att en halvkänd bloggerska som är sjutton bast gick ut med nyheten om graviditet häromdagen. Tjejen är inte direkt känd för att vara en trygg, stabil, mogen mor åt det lilla barn hon redan har, så det känns så bittert att hon är fruktsam och inte jag. Jag tror vi stannar där så jag inte blir otrevlig, ni förstår nog hur jag känner, och det räcker.

Nya tag, och snart kanske det händer något? En vanlig, normal, enkel liten ägglossning, det är allt jag ber om just nu. Så att jag kan få lite hopp ingjutet.

Och så slipper jag slösa graviditetstest och kiss-muggar! :)

Kan ju lika gärna varit något annat, nåt litet solrosfrö som hamnat snett i magen. Men lite hoppas jag på att det har med ägglossning att göra. Är på "cd 14" om min mens varit normal, och det är väl ungefär ägglossning i cykeln? Nåväl, om 2 veckor kan jag ta graviditetstest, väntetiden brukar gå ganska fort.

 

Idag har jag dessutom börjat med nån grönpulverdryck som ska ge energi och boosta kroppen på morgonkvisten. Jag behöver en bra frukostrutin och lite grönt pulver med alger, gräs, grönsaker, frukter, enzymer och örter ska väl göra susen och göra kroppen glad och fertil. Att det smakar hö och blä är en annan femma...

 

snodd bild från mynewsdesk.com

Resultatet från blodprovet kom åter hem i brevlådan med ett negativt besked. Ingen ägglossning av dubbelkur Pergotime. Räckte tyst över brevet till sambon och lät honom läsa, kröp sedan upp i hans famn, suckade. Det verkar svårt att väcka mina äggstockar och jag har därför blivit remitterad vidare till en fertilitetsmottagning. Lämnar alltså min vanliga gynekolog som inte kan göra något mer. I väntan på utredningens början ska jag köra en till omgång Pergotime dubbelkur. Jag började i måndags och tog sista tabletten igår, vilket innebär cd 6 och försök nr 3.

 

I fredags kom även kallelsen från fertilitetsmottagningen till en tid för utredningssamtal om drygt en månad. Det känns rimligt att vid utebliven graviditet ändå avstå från Pergotime i april och istället se vad kliniken säger. Där kommer förmodligen både jag och sambon utredas ordentligt. Kanske kan jag få prova trippelkur? Eller så konstaterar man att Pergotime inte är rätt väg att gå.

 

Jag är riktigt förväntansfull inför första samtalet. Jag är också nöjd med att jag ändå får hjälp så relativt fort. I september/oktober slutade jag med p-piller, i januari fick jag börja med Pergotime och i april kommer jag få utredas på en specialistmottagning. Än så länge håller jag modet uppe och är för det mesta lugn och sansad. Det har gått för kort tid för att vara olycklig och sorgsen.

 

Däremot kom jag nyligen i en svacka och mådde dåligt över något som tedde sig abstrakt och otydligt. Det verkade bara en blandning av negativa händelser på jobbet, min ofrivilliga barnlöshet och kalla fötter inför vuxenlivet. Jag har varit på resande fot på sistone och var nog trött mentalt. Sambon, som alltid min klippa bland vågorna, satte fingret på orsaken. Kanske är jag mer ledsen och orolig över det här med barn än jag inser själv? Jag har ju vetat i sex år att jag med stor sannolikhet skulle ha svårigheter att bli gravid den dag jag vill försöka. Plötsligt får jag det bekräftat och den nedsatta fertiliteten blir ett faktum. Att vara fertil och bli med barn är en del av att vara kvinna. Klart som fan det är jobbigt och psykiskt påfrestande att inte stämma in på det som är en kvinnas främsta uppgift rent biologiskt och evolutionärt. Trots det förhåller jag mig nyktert till det hela. För ett vanligt, friskt, genomsnittligt, fertilt par är det normalt att det tar upp till ett år innan en lyckad befruktning sker. Och det har ju faktiskt bara gått dryga sex månader, utebliven ägglossning till trots.

 

Så fråga mig i september om jag fortfarande är lugn ;)