Har fått kontakt med en jämnårig tjej som har PCOS och som kämpar för att bli gravid tillsammans med sin man. På sin blogg delar hon med sig av sin väg mot att uppfylla sin dröm om barn.
Jag vet inte hur mycket intresse hon har för att höra mig reflektera (läs: älta) över mina känslor och mina farhågor, men jag har skrivit till henne och det kändes bra, som att landa mjukt. Eftersom hon redan är inne i svängen med medicinsk hjälp är det intressant - och skrämmande - att följa hennes resa. En fasa - för att själv hamna där. Piller som skapar illamående. Ägg som släpps men aldrig befruktas. Göra massa VUL. Besvikelsen över ett rött toapapper.

Det är som att ingen förstår. Som att alla andra bara särar på benen så blir de på smällen. Blir det så blir det, som mamman i Familjen Annorlunda säger. De har aldrig tänkt på det. Det har bara blivit. Det är kul med barn, därför blir det fler. Som att vrida på en kran och stänga av i små små pauser. Det är ju kul med barn.

En gång sa jag för mycket. Jag sa till en läkare att jag nästan ville bli gravid, för att se om det gick. Bara pröva och se! Hon verkade tycka att jag var knäpp. Kanske mest av allt oansvarig.
Hon förstod inte att det handlade om ovissheten. Att inte veta om jag är fertil eller ej!
Min Man verkar inte heller förstå. Eller snarare, han verkar inte förstå ivrigheten att få svaret. Bättre att inte veta. Bättre sluta fundera. Leva nu. Det är ändå inte aktuellt nu.

Men jag vill ju veta. Det kanske är helt ekande dött där nere i äggstockarna?

Men jo, jag vet.
PCOs är nyckfullt. Oförutsägbart. Man kan kämpa i flera år, och sen när man väl slutat med alla hormoner, så blir man spontant gravid. Man kan få flera missfall som ung, och bli tvillingmamma vid 40.
Min första gynekolog, han som gav mig namnet på det, sa att jag har allt jag behöver och ser ut som jag ska. Men jag kommer förmodligen behöva lite hjälp på traven. Det lugnar mig.
Det var också han som menade att jag inte skulle läsa så mycket utan vänta tills det är dags. På gott och ont, har jag läst på om mina symptom. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte påverkats.

Ibland blir jag ledsen när exempelvis tonårsmammor får det att låta som att vi "vuxna" inte blev föräldrar tidigt i livet enbart pga. att vi inte ville. Som att det enda lilla som skiljer oss åt, är ett frivilligt beslut?
Jo, jag ville. Men jag kunde inte.
Med facit i hand funkar det ganska bra att vara 24 år och barnlös. Ni vet, plugget, stabiliteten, jobbet, partners. Livet hade varit grymt annorlunda om jag haft en sjuåring. Men jag hade kanske velat ha en. Det var definitivt inte jag som enkom valde detta liv. Man har väl en partner också? En "pappa". Som inte ville bli pappa då.
Eller menar de på fullt allvar att det går att tvinga någon? Övertala? Fixa på egen hand?
Den tanken känns avlägsen.

Men längta kan jag. Ta vara på mitt liv kan jag. Jag är ju jag, med eller utan barn.

Hade det var stenåldern nu hade jag som kvinna haft stora fördelar av min PCOs. Jag hade fött barn med många års mellanrum, vilket gör att min kropp hinner återhämta sig, och inget barn blir offrat för att ett litet syskon tar dess plats. Min fettreserv skulle göra nytta kring magen. Och allt testosteron ger muskler och styrka.

PCO GER DIG POWER!
Systrar, håller ni inte med?
Power... på något jävla sätt.

http://www.pcossuccess.com/element.php?varset=s:431-pm:p-se:18204-e:46957&SessId=
Värt att kolla in?

Eftersom jag är en liten godisråtta äts det något sött och onyttigt varje dag, ibland flera gånger om dan.
Därför har jag gett mig själv en liten kick-start-utmaning:

inget godis på 19 dagar!

Och som ni alla vet är det påskafton om 19 dagar vilket betyder att jag först då får äta. Notera - äta - inte svulla.

Start: tisdagen 2012-03-27
Stopp: lördagen 2012-04-14

Godsförbudet inkluderar:

- lösgodis
- sesamkakor
- flapjacks
- choklad
- karameller
- bakelser
- läsk

Glass, kakor och efterätt: undantag, men enbart i goda vänners sällskap, icke ett fall för sötsug eller spontanköp på tobaksaffären.

Det är en deal.

Förnuftet säger att jag borde börja förbereda mig. Om jag inte kan få börja göra barn nu, vi är ju två om beslutet, kan/bör jag ju förbereda mig och skapa mig de bästa förutsättningarna inför dagen då det är det dags. Med andra ord: gå ner i vikt och få bort den runda (bebistomma) magen. Jag läste någonstans att det ibland räcker med att gå ner -5 kilo för att kroppen ska komma igång. Släppa lite ägg, det är väl allt en kvinna kan önska?

Det kan tyckas så enkelt.
Ät regelbundet. Frukost, mellis, lunch, mellis, middag, mellis. Hålla blodsockernivån stadig. Inte som nu, när jag skippar frukosten och blir hungrig framåt lunch, som ibland består av smörgås, ibland en drickyoghurt, ibland en hamburgare och ibland en redig portion från gårdagens middag - för att senare invänta dippen vid 15-tiden som resulterar i något sött ur automaten. Hem vid 17.00 och middag. Sötsuget på posten vid 20.00 - smyg ut i köket efter honung med té, mikrovärmd bulle från frysen eller någon kvarglömd karamell långt in i skafferiet.

Träna regelbundet. Ut och rör på dig, kvinna! En halvtimme träning två-tre gånger i veckan räcker. Jag önskar att jag åtminstone vore periodare med liiite fler intervaller. Nu brukar det bli 2 ryck om året, där jag har träningslust i två, tre månader för att sedan låta det glesna ut.

Titta, jag har ju receptet!
Sockersuget är det värsta. Jag är motiverad, men när det väl sätter in, ja då vill jag banne mig unna mig. Jag har ju jobbat så hårt i tre timmar nu...! det var ju ändå 24 timmar sen jag käkade godis senast...! det är ju bara en liten sesamkaka med vanilj...! en kopp choklad har ingen dött av...!

Men nu har jag orkat träna två gånger på fyra dagar. Ska försöka ge mig ut och jogga varannan dag. Träna inför Vårruset som jag satt upp som morot - jag måste ju orka springa 5 km utan att tuppa av, när det är publik och allt! Jogging kräver inte heller att jag tar bussen till någon lokal, eller att jag måste ta med mig träningskläder och handduk på morgonen. Det går att ge sig ut genom dörren och återvända efter 30 minuter.

Jag börjar så. Sen kanske jag orkar fixa nytt Friskis & Svettis-kort. Och utnyttja simkortet jag köpte förra året...

Sen kanske resultate blir ett minskande magmått, menstruation på egen hand, ägglossning och graviditet - om man ska vara så fräck.

Just det. Jag vägde 64 kilo sist jag skrev här. Det var sex månader sedan. Nu väger jag 68. Man kan tycka vad man vill om vikten, jag har bukfetma och det ska BORT! För det ska vara en bebis där istället, ser du.

Ciao.