Gick in i vecka 6 idag! Jag har lite svårt att greppa det här med veckor men nu har jag alltså passerat fem veckor och är inne i sjätte. Jag har inga starka symptom. Brösten är ömma, speciellt om jag blir kall. Igår hade jag så ont att jag lindade in dem i en filt och så fick sambon massera dem, haha. Känner av en ytterst svag molvärk ibland, speciellt sent på kvällen. Fryser också, men vet inte om det är pga vädret, sambon fryser inte så jag antar att det är jag som är känslig. Jag är varm men fryser ändå. Mysko. Det är säkert lilla pyret som får mig att må så. Mysko men mysigt. 

Hostan har gått över i en dunderförkylning. Jag hostar och är täppt och är trött. Dessutom har jag fortfarande problem med magen. Så fort jag ätit får jag som lättare kramp och känner mig stopmätt. Jag har gått med svullen buk hela dan. Jag kan inte säga om det sitter i "tjejmagen" som molvärk eller om det helt enkelt är hela magen inkluderat livmodern, det är svårt att bedöma eftersom det är så diffust. Men faktum kvarstår. Så här trög i magen i flera dagar (söndag, måndag, tisdag) har jag aldrig varit. Det är inte för inte som jag hoppas det har en alldeles särskild orsak...

Klockan är 01:00 men jag kan inte sova. Jag har gråtit hela kvällen. En till i min absoluta närhet är gravid. Jag är så glad för hennes/deras skull, men jag sörjer att jag själv ännu inte fått uppleva den lyckan fast vi hållit på så länge.

Just nu pendlar jag mellan hopp och tyngd. Varför skulle det gå vägen den här gången?! Det har ju inte gått hittills och det finns ju dom som aldrig blir gravida, jag kan lika gärna vara en av dom. Men ändå. Två fina äggblåsor. Jag har ju några procent chans precis som alla andra par vid ägglossning. Jag hade ju ägglossningssymptom och även om det känns mirakulöst och omöjligt så blir folk gravida varje dag. Någon gång blir det väl vår tur?

Fem dagar kvar till jag kan testa utan Ovitrelle i kroppen, sju dagar kvar till bim. Den längsta veckan i mitt liv.

Positivt tänkande var det ja... Helt plötsligt kom tårarna. "Älskling, håll om mig hårt, jag är rädd". Ju mer jag pratade desto mer krampaktigt höll jag i honom. Gråten var hulkande och ångestfylld. Tänk om det inte går. Tänk om vi måste göra ivf och det inte hinns med innan sommaren utan måste vänta till hösten, lagom till vårt "tvåårsjubileum" av barnlöshet. Tänk om det inte går alls.

Älskling, jag är rädd.

Måndag kl. 22:29: Imorgon är det dags igen för VUL. Here we go again. Den sista hoppas jag. Jag är nervös inför vad som hänt de små trillingblåsorna, om de vuxit, och i så fall, är det en eller flera, och hur mycket? Jag är på dag 26 nu och det måste hända något nu, en månad med Puregon, det är ju sååå lång tid, så utdraget och nervöst. Positivt tänkande är vad som håller tårarna borta idag.

Jag behöver ingen sminkborttagning idag för alla tårar har sköljt bort allt.

Jag har gråtit idag. Första gången när min arbetskamrat av misstag plockade upp ett visitkort till min fertilitetsmottagning som jag råkade tappa utan att märka. Jag nekade först och sa att det inte var mitt. Sen såg hon på mig att jag ljög, var tyst en stund och sa, "Det är ditt, eller hur?". Då nickade jag och tårarna rann till. Hon förstod och lovade att inget säga. Jag litar på henne men hade helst velat ha det hemligt. Speciellt nu när det inte går så bra... Skit också.

Andra gången jag grät idag var när jag varit hos läkaren och gjort vul. Resultatet var tungt. Tjugo dagar med Puregon och ännu inget resultat trots nivå 75. Ingen blåsa är över 10 mm. Jag har bruna flytningar sen måndags och det är tecken på att slemhinnorna inte är av så bra kvalitet (?) och att vi snart måste avbryta behandlingen! Jag är helt förtvivlad, var dessa tre veckor av hormonstimulering och hopp helt förgäves?

Ett sista försök gör vi genom att höja nivån från 75 till 92 i tre dagar. Detta innebär också en risk för överstimulans och att för många äggblåsor, dvs. fler än godtagbara en eller två, mognar. Jag har aldrig haft högre dosering än 75ie. Jag känner mig redan som ett känsligt nervvrak som närsomhelst kommer spricka och spruta ut känslor okontrollerat i sämsta tänkbara sammanhang bara någon ens nämner barn och graviditet! Hur ska jag orka tre dagar till, och ännu värre, hur ska jag orka ta en till avbruten behandling?

Nu gråter jag en tredje gång när jag tänker på att det här är min femte (!) omgång Puregon som riskerar att sluta i tårar och besvikelse. Jag vill inte ha de förbannade sprutorna mer! Jag vill må bra och inte gråta och vara orolig! Jag vill inte le och bita ihop framför doktorn och släppa ut gråten i trappen utanför. Jag vill inte ringa och stortjuta i telefon med min sambo som sitter fast på jobbet och är maktlös och ledsen.

Varför ska det här med barn vara så jävla svårt???

Dag 15 med Puregon, shit, tänk om jag har en mogen blåsa inom några dygn! I februari tog jag 12 dagar á 50, sen 10 dagar á 75. Jag är nu på dag 15 varav fjärde dagen i rad med 75. För nu kör vi på med 75 enheter och då borde det som bekant röra på sig snart! Men sett till min historia behöver jag åtminstone fyra, fem dagar till för att baka en rund, fin äggblåsa.

Molnet på himlen är att jag först ska på VUL och sedan måste resa bort i början av nästa vecka, söndag-tisdag, där jag tyvärr inte kommer ha sambon i närheten. Största farhågan är att jag beräknas ha ägglossning på måndag. Det vore absolut katastrofdåligt. Jag hoppas att jag antingen har ägglossning i helgen bums - eller tidigast onsdag... Må fertilitetsguden vara på min sida!

Jag har ju tjatat en del om acne, jag förstår att det kan vara tröttsamt att lyssna på. Men nu har det inte kommit några nya finnar trots Puregon dagligen i mer än en vecka. Jag har därför insett att det måste vara en biverkning av Provera i första hand! Sen kan det hända att Puregonet bidrar också, men sen några dagar har jag använt ett medel som min kompis gav mig och det funkar faktiskt. De finnar jag fått har börjat torka ut men några nya har heller inte uppstått.

Ikväll blir det Puregon á 50ie och jag är nyfiken på vad som kommer visas på vul senare i veckan. Hur reagerar äggstockarna på varannan dag 50, varannan dag 75? Vad beror den plötsliga mensblödningen på? Och när kommer jag vinna en miljon kronor? Många frågor men inga svar...

Överdriven konsumtion av sötsaker + extra hormoner i injektionsform = ingen bra kombination... =(

Finnar stora som bölder känns det som...

Hej mensen!

Trevligt att ses. Jag föredrar dig framför din märkliga kusin som jag haft besök av i fyra dagar nu. Det är liksom mer fräscht med klarrött, tycker jag.

Ikväll går startskottet för Puregon omgång nr 5! Jag är taggad som tusan. Den här gången kommer det lyckas! Vi SKA bli föräldrar, mitt i mörkaste december är planen. Sista chansen för ett 2014-barn är nu. Sen får man styra kosan mot 2015, fast det gäller ju inte oss - vi ska bli föräldrar i år. Så det så.

Nu kör vi!!!

Somliga påstår så. Jag tar extra D-vitamin i form av multivitamintabletter. Ett tag tog jag extra droppar, men av lathet står flaskan kvar, ännu ej tömd.

Läs artikeln här, om succén d-vitamin för kvinnor med pco som vill bli gravida:

http://www.ovarian-cysts-pcos.com/success-with-vitamin-d-overcame-pcos-naturally.html?inf_contact_key=800541a2400dc17dfca05c22b06e21ce71412d04c7b8ed29a50e11f77cc141b2

VUL idag visade att allt ser mycket fint ut. Äggstockarna har små äggblåsor, livmodersslemhinnan är tunn = min kropp är redo för nästa behandling! Femte gången gillt, som "Anonym (tvålen)" på Familjeliv sa ;)

Dock har jag ju det här "ofärska" bruna blodet som kom efter 6 tabletter Provera... Antagligen hade jag inte så mycket att blöda ur. Jag fick ju mens där i februari, strax före cystan. Idag är det tisdag, på torsdag ska jag se om jag får färskt blod eller ej, och ringa tillbaka till kliniken. Ingen mer Provera för mig. Kartan får ligga med två oätna piller kvar. Oavsett mens/utebliven mens så kommer jag starta med Puregon på torsdag! Så lät läkaren.

Nu är oron snarare att jag ska få ägglossning det datumet som jag ska på konferens med jobbet, det finns en liten risk för det eftersom jag brukar behöva ca 21 dagar med Puregon för tillväxt. Hoppas inte! Vad gör man då? Tar med sambon?

Min vän, som är gravid, tog kontakt idag. Hon frågar hur jag mår, vad jag gör, intresserar sig. Jag svarar artigt och avmätt. I mina ögon är hon den som dragit det längsta strået. Hon är gravid. Hon mår hemskt illa - men hon är gravid. Hon var en av dem som stod mig närmast under gymnasiet. Sedan gled hon mer och mer ifrån. Vi andra vänner förstod inte helt. Nu kommer hon tillbaka. Men jag fixar det inte. Jag är väldigt nyfiken, vill veta hur hon har det och vill ha detaljer om att vara gravid. Men jag fixar det inte. Avundsjukan slår igenom. Jag vill så gärna ställa frågor, vara en del av det. Men det tar emot.

Min andra vän står jag närmare. Det var också svårt, jag blev väldigt tagen känslomässigt. Kände mig omsprungen och värdelös. Men jag kunde inte låta bli att fråga. Jag var nyfiken, intresserad, brydde mig om. Inte till en början. Men jag vande mig långsamt och min ömhet för henne som person slog an. När hon miste sitt foster kände jag hennes besvikelse - jag förstod och kände medlidande. Jag satte mig in i hennes situation och då kändes det hemskt, just för att missfall är min egna stora mardröm nu när vi försökt så länge.

Men med min andra vän tar det stopp. Det kan bero på att vi redan glidit ifrån varandra. Jag uppfattar vår relation som gammal men något uttorkad. Ändå förmår jag inte engagera mig. Jag avvaktar. Väntar och ser. Kanske blir det bättre när barnet kommer i augusti/september. Kanske inte. Jag önskar att jag kunde hoppa på tåget och glädjas, prata och drömma. Men jag fixar det inte. Jag behöver vara här borta nu ett tag. Slicka mina sår. Och hur det blir sen får gudarna bestämma.

Det är inte optimalt men det funkar.