Den här behandlingen har jag parallellt med hormonstimuleringen försökt ändra på min livsstil.

 

Jag har varit ganska duktig. Först och främst har jag ätit nyttig mat och därmed stått emot sötsuget. Jag har tagit en clementin på eftermiddagsrasten istället för en kopp te med två sockerbitar för att hålla energin uppe. Jag har undvikit läsk och godis och istället druckit vatten på kvällen. Och om jag ätit godis har jag skrivit upp det i min viktminskningsapp; LifeSum (ShapeUp) och för det mesta lyckas hålla det inom ramen för mitt dagsbehov av kalorier. Jag har gått ned 1,4 kg sen nyår vilket är en långsam viktnedgång, men väl en nedgång med tanke på att jag inte tränar någonting. Jag har legat på spikmattan nästan varje kväll för att jag inbillar mig att det ska stärka min livmodersslemhinna. Jag har ju liksom inget att förlora på det.

 

Jag vet att jag annars har en ganska dålig kosthållning. Jag hoppar ofta över frukosten (eller tar en bar/kopp yoghurt) för att istället äta mig proppmätt till lunch. Väl till 15.00 sätter sötsuget in och jag tar en kopp té eller kaffe med mjölk och socker. Sedan på väg hem tar jag en energibar/proteinbar och sedan blir det middag, ofta en stor portion för att jag är hungrig. Och framåt kvällen gärna något sött, t.ex. té med honung eller en bit kaka. Det här sättet att äta oregelbundet är dödsstöten för en tjej med PCO! Jag ska egentligen äta som en diabetiker och det är jättesvårt. Jag känner mig duktig när jag äter lite till frukost men min kropp klarar det inte. Frukost är dock jättesvårt, för jag har ofta ingen matlust på morgonen och är dessutom morgontrött. Nu de senaste veckorna har jag försökt äta lagom och regelbundet, och undvikit att äta mig helt mätt. Jag och sambon bytte fredagschipset mot grönsaker med dipp. Jag är glad, för jag har satt som mål att undvika godis tills behandlingen är klar. Beroende på utfallet får jag se hur jag gör då, om jag fortsätter på samma linje, tröstäter eller firar... hehe.

 

Som sagt, jag har inget att förlora, och jag vill gärna tro att det någonstans, i något hörn, hjälpt till att få ägget att växa redan på 50ie...

 

Nu är klockan 22 och det dags för spruta nr 13! Sambon kom hem precis lagom!

Jag vet inte om ni vet om det själva, men många av er har kommit hit via sökord som "nidblödning klarrött", "brun klibbig mens" och "10 mm slemhinna bara små äggblåsor". Med andra ord - det här bekräftar att detaljrika beskrivningar av mensblod, flytningar och andra kroppsvätskor bara är välkommet!

 

För det är ju det vi alla vill läsa, eller hur? Vi vill jämföra tecken, se om vi är fertila, om vi har en ägglossning på gång eller inte. Vi besöker till och med hemsidor där kvinnor fotat sin egen äggviteflytning (om man kan göra en brygga av slem mellan tumme och pekfinger har man ett bra ägglossningssekret). Har ni inte hittat sidan eller inte tror mig, så googla på Pernille+cervixsekret så ser ni...

 

Skämt åsido, jag tycker det är jättebra och skönt att jag kan vara öppen med såna här detaljer. Jag har lärt mig en massor om hur kroppen fungerar - och hur den inte fungerar. Mer information åt folket! Fast helst anonymt, och inte vid kafferasten på jobbet och inte när killen just huggit in på en nybakad pizza. Det här sköter vi diskret via nätet.

 

För visst är väl era män likadana? Hummar besvärat när man beskriver sina symptom i form av färg, form, mängd och konsistens. Det gör i alla fall min. Oftast lyssnar han artigt och intresserat men blir det för närgånget och detaljrikt avvärjer han sig snabbt.

 

Tänk när vi blir gravida, hur mycket vi kommer prata detaljer då?! Speciellt flytningar, sånt är intressant oavsett vilket stadium kvinnokroppen är i - ogravid eller gravid, gammal eller ung.

 

Ett tips bara: det ska aldrig lukta illa. Då kan det vara en infektion. Men alla färger går bra, tror jag. Tjingeling!

 

 

 

 

 

 

Lite statistik från företaget ClearBlue:

 

 

Även om jag får ägglossning av Puregon+Ovitrelle så har jag ändå bara strax under 25 % chans till befruktning om man ser till min ålder (det här fick mig att gråta nyss, men jag blev på bättre humör av att leta upp diagram - det är roligt med statistik).

 

Varje barn är ett mirakel, men nog kan man räkna vissa barn till större mirakel än andra? ;)

 

 

Psst. Vi med PCO är ofta fertila längre upp i åldrarna. Så även om vi har det tufft när vi är unga kanske en sladdis är på sin plats om några år?

Bakgrund: Född med PCO/Polycystiskt ovariesyndrom, fick diagnosen vid 19 års ålder. Slutade med p-piller i september 2012, året jag fyllde 25 år och sökte hjälp efter tre månader utan mens. Fick ingen mens förrän i maj-13 (8 månder senare) då jag äntligen fick en kur Provera utskriven av förstående läkare. Då var jag mitt i min fertilitetsutredning som skulle säga om jag eller min pojkvän hade något annat som hindrade reproduktion, förutom min redan konstaterade PCO.

Här är en resumé av det gångna året:

 

Januari 2013

Försök 1 Pergotime enkelkur

dag 1-5: Pergotime 50mg

Dålig hy, äggviteflytningar, tunn livmoderslemhinna (symptom)

Resultat efter blodprov: Ingen ägglossning (ingen mens)

 

Februari

Försök 2 Pergotime dubbelkur

dag 1-5: Pergotime 100mg

dag 14: spår av ägglossningsvätska på VUL (symptom)

Resultat efter blodprov: Ingen ägglossning (ingen mens)

 

Mars

Försök 3 Pergotime dubbelkur

dag 1-5: Pergotime 100mg

dag 14: hugg i magen (symptom)

Resultat efter graviditetstest: Ingen graviditet (ingen mens) + remiss till fertilitetsmottagning

 

April

Utredning på mig och mannen.

 

Maj

Mellan försök 3 och 4 Provera

dag 1-10: Provera

dag 9-18: Mens 6+2 dagar (paus mitt i med spottings)

 

Äggledarspolning

 

Maj

Försök 4 Puregon

dag 1-7: 50ie Puregon

dag 8-16: 75ie Puregon

dag 10: Små hugg (symptom)

dag 12-15: Rikliga flytningar (symptom)

dag 12: slemhinnan 5,5-8mm på VUL

dag 16: Äggblåsa mäter 16 mm

dag 17: Ovitrelle

dag 18-22: ömma bröst (symptom)

dag 22-25: lite illamående, hängig, ljusbruna flytningar, illamående (symptom)

dag 26-31: spottings (symptom)

dag 32: Mens

Resultat: Ingen graviditet

 

Augusti

Inför försök 5:

dag 1-10 Provera

dag 7-12: spottings/bruna flytningar, mensvärk, PMS (symptom)

dag 13: Mens

 

September

Försök nr 2 med Puregon

dag 1-7: 50ie

dag 7: inget resultat på VUL

dag 8-18: 75ie

dag 12: äggblåsa 9mm, slemhinnan 8mm på VUL

dag 13-14: mörka, klibbiga flytningar + acne (symptom)

dag 16: äggblåsa 11 mm, äggblåsa 13 mm, slemhinnan 8mm på VUL

dag 16-18: vita/genomskinliga, rikliga vattniga och äggviteliknande flytningar (symptom)

dag 19: minst 4 st äggblåsor på 16-19 mm på VUL. Förbud mot sex. Avbruten behandling.

dag 18-22: ömma bröstvårtor, mycket acne

dag 27-30: Mens efter Puregonbehandlingen

Resultat: Ingen graviditet (pga risk för flerbarnsbörd)

 

Oktober

(dag 1-4 Mens efter Puregonbehandlingen)

Väntar på att äggstockarna ska nollställas, fortfarande tjock livmoderslemhinna.

 

November

Inför försök 6:

dag 1-10 Provera

dag 8-15 bruna, klibbiga flytningar (symptom)

dag 16: spottings

dag 17-19: Mens

dag 20: spotting

 

December
Försök nr 3 med Puregon
dag 1-11: 50ie
dag 7: slemhinna ok tjocklek, inget resultat på VUL
dag 12: inget resultat på VUL
dag 12-20: 67ie
dag 17: slemhinna 6mm, inget resultat på VUL
dag 21: störst blåsa mäter 8mm på VUL, inget resultat
dag 21-24: 75ie
dag 8-24: acne, PMS, krämiga vita flytningar (symptom)
dag 25: inget resultat på VUL, avbryter pga. långsam utveckling och julstängt
Resultat: Ingen graviditet (pga. avbruten behandling)

Ingen mens (kom 5 januari-14 av Provera).

 

 

Jag har formulerat om detta blogginlägg i huvudet tusen gånger om. Men det finns ändå inget rätt sätt att skriva om det på.

 

Dagarna efter julafton ringde en av mina bästa vänner mig och berättade om sin nyupptäckta graviditet. Några dagar senare, igår, anförtrodde en annan mycket nära vän åt mig sin graviditet. Bägge gångerna var det som att mattan drogs undan mina fötter. Jag var glad för deras skull, glad precis som jag hade velat att andra hade glatt sig för mig. Två glädjebesked.

 

Men jag drabbades också av något som jag inte vet hur jag ska hantera. Avundsjuka. Det är en bottenlös sorg och oförståelse och smärta som slukar mig. Jag vill ju också! Jag har velat så länge. Varför inte jag? Varför alla andra, men inte jag? 

Det blev en svår natt. Jag har tidigare berättat om hur egocentrisk jag är just nu. Det är bara jag, jag, jag. Mina känslor, min kropp. Igår var inget undantag. Jag kunde knappt klä av mig själv utan hans hjälp. Jag gick från apati till hysteri. En klagosång som hördes i hela kvarteret. Min kille fick ta emot hela min ledsamhet, jag vände och vred mig som av smärtor. Jag blir tokig, älskling! Jag klarar det inte. Jag längtar efter barn så starkt att jag blir galen. Och nu får jag stå och se på när två personer i min närhet välsignats med det jag så gärna vill ha. Det tillståndet var nog det värsta jag varit med om (vilket säger en hel del om hur skonad jag är, visst?) och min älskling blev förtvivlad och orolig över mig. Det blev en svår natt.

 

Vad ska jag ta mig till? frågade jag gång på gång. Vad ska jag ta mig till? Jag vet inte vad jag ska göra!

 

 

Jag måste acceptera att livet inte är rättvist, att ingen kan förtjäna ett barn mer än någon annan och att ingen människas längtan är större eller viktigare än någon annans. Jag måste acceptera att världen snurrar på utanför mig - det kommer födas barn omkring mig hela tiden - det har det alltid gjorts och kommer alltid att göra. Min omgivning kommer inte ta paus för min skull, liksom jag inte tar paus för deras.

 

Jag har ju som bekant redan fått öva mig i tålamod. Vara tålmodig och hålla ut. Nu kommer nästa läxa: acceptera. Det är två uppgifter jag inte har något annat val än anta.

 

Nästa utmaning blir nog tacksamhet; vara tacksam över det jag redan har, tacksam över allt jag får med mig och lär under färden. Men det tar vi sen. Jag måste ju klara det här först.

 

KMP

Idag startar vårt sjunde seriösa försök att göra oss med barn. En tablett Provera till frukostgröten och vi är igång! Detta, mina damer och herrar, betyder som vanligt att en tablett inmundigas varje dag i tio dagar för att sedan efter 3-8 dagar åtföljas av en menstruation som i sin tur ger klartecken att börja med Puregonsprutbehandling. Nu kör vi!

Jag tillbringar julen med min älskling. Vi behövde det i år. Bara rå om varandra vi två. Vi lånar ett hus för oss själva, på annan ort, och bara umgås: sover, äter, pysslar, myser. Då och då kommer det saker ur min mun som "nästa jul kommer vi ha en bebis". Små drömmar i kakform. Annars har jag det bra psykiskt och fysiskt.

 

Jag har vänt på dygnet idag. Sov till elva och är därför pigg kl två på natten. Jag surfar runt bland ofrilligt barnlösas bloggar och låter tårarna rinna, av empati. För jag känner igen mig så i dem, i pendlandet mellan hopp och förtvivlan, och hur det tippar över mot förtvivlan ju mer tiden går.

 

Vi har försökt sedan 2012 och snart är det 2014. Det svajar till. 1½ år. Jag tröstar mig med att jag hinner jobba lite mer och spara undan, och att jag kan dricka goda glas vin ett tag till. Att jag är ung och inte har bråttom.

 

Men så kastas jag in i den där känslostormen igen. Grinar. Kikar bort mot min fästman som jag så gärna vill ge ett barn. Som är så snäll och tålig. Som tar hand om mig och stöttar. Som för min skull gömmer sina egna känslor och lyckas hålla emot sina egna tårar när mina svallar över. Som inte viker från min sida trots att allt tycks handla om mig - min kropp, mina hormoner, mina ägg.

 

under den här färden vi gör tillsammans, Du och jag.

 

Inga mogna blåsor med 50.

 

Pga. överstimuleringen sist (väldigt pigga äggstockar, kommenterade gynekologen idag) vill läkarna ta det försiktigt och har därför låtit mig spruta med låga 50 enheter i elva dagar. Tidigare har jag ju fått öka till 75 redan på dag 8. Men så slog det lite slint sist och mellan dag 16 och 19 gick jag från två till minst fyra mogna äggblåsor vilket orsakade avbruten behandling :(

 

Så nu tar vi det låååångsamt. Elva dagar med 50 har det blivit, vilket inte gett något resultat. Äggblåsorna var många men små. Så fr o m ikväll ska jag öka "två snäpp" på sprutan, mellan 50 och 75, vilket blir ungefär 67,5.

 

Acnen har kommit tillbaka också. Jag har verkligen skött om huden - ångat, rengjort, sprayat med lugnande Thermalvatten och hållit den mjuk med ansiktskräm. Den har blivit rätt fin på de här två månaderna. Nu börjar såklart onda finnar ploppa upp som på beställning. Absolut Puregons fel. Ligger som myggbett längst haklinjen :(

Det är bara att stå ut några dagar till!

Tydligen är det bara lyckosamt att det går långsamt. Östrogenet bygger upp en lagom tjock slemhinna och ett kvalitetsägg kan mogna fram sakta men säkert.

Jag ska tillbaka på måndag och har sexförbud på söndagen "för säkerhets skull" även om läkaren inte hyste några större förhoppningar om att jag är redo för ägglossning då.

 

Får jag gissa?

Jag gillar inte att gissa eftersom det känns som att det alltid blir tvärtom.

Men jag tror att jag kommer ha nån liten äggblåsa på väg på måndag men för liten för att vara redo att lossa. Kanske får jag fortsätta med 67,5 typ fyra dagar till, och sedan återbesök för att sätta in en dos på 75, återbesök och eventuellt Ovitrelle (ägglossningsspruta).

Alternativt har det kommit nån liten äggblåsa på måndag och jag får ta 75 direkt för att öka på utvecklingen.

Jag tror att jag kommer få spruta 8 dagar till med Puregon, på nivå 67,5 eller 75! Det betyder Ovitrelle nästa torsdag?

 

Med bara tre veckor kvar till jul och julstängt vill jag bara skynda på! Läkaren med! Väx, små ägg, väx!

 

Här kommer en sång jag lyssnar på:

Annika ur Pippi - Mors lilla lathund - https://www.youtube.com/watch?v=7LIjCfNz-AA

Hej alla barn och vuxna! Ikväll blir det spruta nr två med Puregon 50 enheter. Senare i veckan återbesök med VUL för att se utvecklingen. Den här gången måste vi vara försiktiga så vi inte ökar för fort = för många äggblåsor. Jag ställer in mig på ca tio dagar nu på nivå 50 och helst en försiktig ökning till typ 67,5 om det går. Lååångsamt och säkert ska ett eller två ägg mogna i min kropp. Wish me luck!

Igår kväll började det krampa välbekant i magen och låren. Mensvärken. Lite ljusrosa på toalettpapperet, jag började se vart det leder... Bäst att sova med binda. Inget under natten (som vanligt) men imorse i duschen rann det till. Hej mens! Och hej Puregon!

Jag mailade och avbokade läkarbesöket som jag bokat in av oro för den ovanligt sena mensen (dag 6 efter Provera).

 

Jag: Hej. Jag fick mens imorse! Måste boka av VUL. Och ha lite mer tålamod... När kan jag börja med Puregon? Om hur många dagar är bäst?

Barnmorskan:  Hej x. Du ska starta på lördag med Puregon, åter på xx datum xx tid.

Jag: OK, då gör jag det! Ska jag starta på 50 som vanligt?

Barnmorskan: Yes!

Jag: 50 blir det. Skönt att äntligen få börja igen. Hoppas på ett positivt graviditetstest på julaftons morgon...

Barnmorskan: Det vore väl en kanon julklapp!!

Det vore det verkligen...!

Vid ett annat tillfälle hade jag älskat den rubriken, men nu känns det bara öken! Femte dagen efter Provera och ingen mens i sikte. Jag har massa bruna flytningar men ingen blödning. Jag har kontaktat sköterskan och vi ska avvakta några dagar innan jag får komma in på ultraljud. Jag hoppas att slemhinnan blivit tunn igen oavsett mens eller inte, så jag får börja bygga upp den igen!
I'll be back...

Precis som sist fick jag mörka flytningar på dag 8 med Provera. Nu på dag 11 har det blivit spottings. Jag har inte kontaktat mottagningen än eftersom jag tror det snart övergår i mens. Logiskt sett borde det komma mens i helgen och så kan jag börja med Puregon på måndag. Dessutom har jag gått och blivit sjuk. Febrig och öm i kroppen. Bådar gott.

.... när man plockar upp matvarorna ur ICA-kassarna och bara stortjuter ur sig en klagande gråt. Känslor i ett virrvarr, jag föreställer mig en mörk lång vinter fylld av besvikelser. Skulden lägger jag delvis på stress, jag har flera punkter att klara av denna vecka och schemat är pressat, och på de där små proverapillren jag knaprar som sätter igång hormonkarusellen. Och Puregon ja, den gör förhoppningsvis snart entré. Min hud repar sig alltjämt efter den senaste gången - överstimuleringen lämnade spår i form av acne på kinderna, huden känns som bubbelplast när jag stryker över den med fingrarna!

 

Kvällens uppdrag som rösträknare i den ideella föreningen jag ägnar mig åt vid sidan av, har precis tagit slut. Det fick mig att tänka på något annat ett tag. Jag försöker fylla huvudet och hjärtat med sidospår; engagera mig ifrån barnlängtans sug i magen.