"Jag är gravid".

Meningen var mjuk och ovan att säga. Jag hade redan bestämt mig för att jag ville berätta nyheten direkt till dom eftersom jag har så nära till sjukhuset. Jag gick över idag utan bokad tid. Sköterskan gratulerade och gav mig en kram.

"Nu vet jag inte vart jag ska fortsätta gå", sa jag och sjönk ner på stolen.

"Du ska väl komma tillbaka och titta med ultraljud?" sa hon förvånat. "Bara om du vill såklart.

"JA! Jag trodde inte ens dom skulle fråga! Hon tog fram sina lilla snurra och så bokade vi en tid för vul när jag är i vecka 7 och lite till. Förhoppningsvis får vi se ett litet hjärta slå.

Därifrån om allt är bra får jag gå vidare till mvc, hon tyckte att jag skulle ringa redan nu för hälsosamtal och kostråd, men jag känner inte riktigt för det än. Kanske nästa vecka...

Vul om tre veckor. Ett nytt datum att längta till!

Ett mycket svagt test innan BIM: 25% chans till bebis

Ett positivt gravtest efter BIM: 50% chans till bebis

Ett hjärta slår före v. 8: 80% chans

Ett hjärta slår efter 8 fulla veckor (8+0): 95% chans

Ett hjärta slår och allt ser för övrigt bra ut efter 12 fulla veckor: 99%

 

...enligt nåns barnmorska har jag alltså just nu 50% chans att mitt lilla positiva graviditetstest och molande värk i magen ger en bebis om åtta månader.

Det är en ovan men härlig känsla att gå in på apoteket efter nässpray och fråga "Kan man ta den här om man är gravid?". Samma sak ikväll på middagen. "Har ni alkoholfritt vin?". Jag fick både rött och vitt och kunde skåla med de andra utan att sticka ut för mycket. Så serverades entrecote, gödkalvsentrecote närmare bestämt, och till mitt förtret var det rött. Normalt älskar jag lätt blodigt kött men som gravid ska man tydligen akta sig. Jag vågade inte be dem steka på köttet utan åt bara några tuggor och lämnade det mesta. Slöseri och kanske dumt att ens smaka, men så farligt kan jag inte tro det är eller är jag dum? Måste läsa på mer om vad jag får äta och inte. Det måste ju finnas nån tumregel som gör det lätt att minnas. Typ ingen alkohol, rött kött och kladdig ost?Det här är nytt och underbart och jag hoppas vi får vara med hela vägen!

 

 

Snart ska man väl börja tro på det.... och våga hoppas till 100% att det inte är Ovitrellen som spökar. 11 dagar sen jag tog den sprutan nu. Sköterskan sa "ungefär en vecka efter", Fass säger "upp till 10 dagar" så 11 dagars inverkan borde kanske vara ovanligt?

 

Förresten. Inatt när jag sovit ungefär en timme vaknade jag av smärta på höger sida i magen, typ i ena äggledaren eller äggstocken. Det kändes som mensvärk i riktig koncentrerad form och jag låg och kved och gnällde och sambon fick hålla om mig, han visste ju inte heller vad som hände. Det är ju just på höger äggstock mina mogna äggblåsor satt. Efter kanske 5 minuter släppte det och sen fortsatte det bara "mola" som det numer gör konstant. Jag var tvungen att googla utomkvedeskap men sån smärta låter inte som min. Jag ska nog inte googla så mycket förresten alls...

 

Vad gör jag vaken 08.29 en lördag? Jo dels förkylningen som fortfarande är kvar, och dels har jag alldeles för mycket energi för att sova. Och vem vill inte gå upp tidigt och ta ett graviditetstest som visar positivt??? Det jag drömt om i flera år!!! Tyvärr har sambon smittats av min förkylning så vi avlöser varann här, precis som en familj, visst? Nu ska jag skapa en ny kategori: Graviditet. Först skrev jag "Graviditet 1" men sen ångrade jag mig raskt för det här ska banne mig inte vara 1 av många försök utan det här ÄR graviditeten som ska leda fram till ett barn. Sjukt overkligt och roligt!

Jag vet att många av er är spända på att höra hur det gick idag på testdagen.

Jag vaknade vid 02.00 och var kissnödig. Jag tvingade mig sjäv att somna om eftersom jag ville spara mig till morgonen. Någon gång efter 05.00 vaknade jag igen. Nu kunde jag inte hålla mig längre för nu var det väl ändå morgon?!

Jag tog testet och först syntes bara kontrollsträcket. FAN. Men strax började det växa fram något. Ett till streck, åtminstone ett halvt sådant. Jag följde det med tindrande ögon och gapande mun. Och såg det här:

 

Betyder det här att jag är gravid??? Resten av morgonen kunde jag inte somna om (sjukdag idag). Jag var klarvaken vid 05.30, det har aldrig hänt förut i mitt vuxna liv. Jag törs inte ta ut något i förskott. Det KAN vara falskt positivt eftersom jag är på dag 10 med Ovitrelle. Upp till 10 dagar efter Ovitrelle kan det bli falska positiva graviditetstest enligt Fass. Jag har därför köpt ett digitalt test att ta imorgon. Jag har bestämt mig för att inte vara säker förrän tidigast måndag. Jag ska testa varje dag tills dess såvida testet imorgon inte visar starkt negativt för då vet jag ju åt vilket håll det bär. Det är min stora rädsla just nu att testerna framöver ska visa allt blekare streck... att Ovitrelle x3 spelade mig ett fult spratt.

 

Däremot så har jag som molvärk/spänningar i magen som inte beror på min entusiasm. Det är en ny slags känsla; inte som mensvärk och inte som hunger. Inga tecken på en intågande mens heller... Det måste väl betyda nåt?

 

Jag är som sagt fortfarande grymt osäker. Jag tror jag kan vara gravid. Jag tror jag kan vara gravid.... Eller vad säger ni?

 

129 besökare idag (kl. 21.40) vilket är rekord. Jättekul att så många vill se hur det går för mig! Tack hörni!

 

 

Om några timmar får vi svaret. Jag kände som mensvärk för ett tag sen men det gick över när jag duschade. Jag går verkligen som på nålar nu. 70% av mig tror på ett streck, dvs negativt, och 30% hoppas och tror på två streck. Det känns overkligt att lyckas. Fast samtidigt - nån gång ska det ju gå vägen.

 

Magen mår i princip som vanligt igen. Lite tråkigt för jag hade ju velat att det var ett tidigt graviditetssymptom. Jag ligger här under en filt, sjuk och ynklig och rädd. Ja, jag är rädd. Rädd för att få ett negativt graviditetstest på fredag. Vad gör vi då?

Hostan har gått över i en dunderförkylning. Jag hostar och är täppt och är trött. Dessutom har jag fortfarande problem med magen. Så fort jag ätit får jag som lättare kramp och känner mig stopmätt. Jag har gått med svullen buk hela dan. Jag kan inte säga om det sitter i "tjejmagen" som molvärk eller om det helt enkelt är hela magen inkluderat livmodern, det är svårt att bedöma eftersom det är så diffust. Men faktum kvarstår. Så här trög i magen i flera dagar (söndag, måndag, tisdag) har jag aldrig varit. Det är inte för inte som jag hoppas det har en alldeles särskild orsak...

Jag har använt ordet omsprungen. Min släkting som nu är gravid var inte ens ihop med sin kille när vi började försöka få barn. Nej, det är inte en tävling men nog känns det som att en del har en massa hopp, hinder och gropar på sin bana, som dessutom är orättvist mycket längre, medan andra kan hoppa in direkt på slutspurten och ta hem priset direkt - och knappt hinna bli svettiga.
Det är ingen tävling men ibland känns det precis så. En tävling med ett första pris i form av ett barn och just nu känner jag mig just omsprungen varje gång någon meddelar sin graviditet.

 

På fredag morgon ska jag vakna kissnödig, ta muggen och teststickan som jag redan lagt fram kvällen före, och ta ett test. Testet kommer visa två illröda streck och jag kommer bli chockad och glömma bort att spola. Jag kommer rusa in till sambon som ligger i sängen och så kommer jag krypa upp intill honom och säga "Vi ska ha barn."

Hela fredagen kommer jag gå på som små rosor och småle för mig själv. Vilket problem på jobbet som helst kommer kännas som en vindpust som sveper förbi obemärkt.

Om ungefär två månader kommer jag släppa nyheten precis som en familjemedlem gjorde igår på släktpåskmiddagen. Jag och min sambo kommer få kramar och lyckönskningar och jag kommer få svara på frågor om hur jag mår och när barnet är beräknat att komma. Nyårsafton, svarar vi, och får fniss tillbaka - om det blir på tolvslaget får man välja 2014 eller 2015 som födelseår själv?

Jag är gravid, just nu ligger allt fokus på det.

Jag är gravid i vecka 3 och snart får jag beviset.

Jag kan precis som alla andra få ett positivt graviditetstest och den här gången är det min tur.

Jag kommer säga att ja, barnet var planerat, vi försökte i 19 månader, nästan två år, och sen tog det sig på vårt femte försök med hormonstimulerande medel med sprutinjektion. Det var en jobbig tid, men nu är jag ödmjuk och vet att livet inte alltid går att styra åt det håll man vill.

Den 31 december är jag beräknad att bli mamma.

Ett önsketänkande ja men ingen omöjlighet.

Vill man så går det.

Hör du det, Gud, jag ska ha ett positivt streck på fredag, något annat är otänkbart!

Vi ska ha barn.

Nu.

Klockan är 01:00 men jag kan inte sova. Jag har gråtit hela kvällen. En till i min absoluta närhet är gravid. Jag är så glad för hennes/deras skull, men jag sörjer att jag själv ännu inte fått uppleva den lyckan fast vi hållit på så länge.

Just nu pendlar jag mellan hopp och tyngd. Varför skulle det gå vägen den här gången?! Det har ju inte gått hittills och det finns ju dom som aldrig blir gravida, jag kan lika gärna vara en av dom. Men ändå. Två fina äggblåsor. Jag har ju några procent chans precis som alla andra par vid ägglossning. Jag hade ju ägglossningssymptom och även om det känns mirakulöst och omöjligt så blir folk gravida varje dag. Någon gång blir det väl vår tur?

Fem dagar kvar till jag kan testa utan Ovitrelle i kroppen, sju dagar kvar till bim. Den längsta veckan i mitt liv.

En glad påsk med mycket glädje, ljus och en och annan överraskning önskar jag er alla!

 

Själv hoppas jag att mitt lilla påskägg ska innehålla det jag längtar efter mest av allt i hela världen, ett litet embryo på tillväxt.

+10 dagar efter första Ovitrelle

+8 dagar efter beräknad ägglossning

+6 dagar efter andra Ovitrelle

+3 dagar efter tredje Ovitrelle

Symptom: torra flytningar (igår lite beigeaktiga, idag inget), ömma bröstvårtor (fasiken vad det ilade å hade sig idag när jag var ute i blåsten) och något snäpp tröttare än vanligt. Det är alltså bara pyttesmå skillnader och beror troligen på annat än graviditet, oavsett om jag är gravid eller ej.

 

I helgen festligheter vilket betyder noll alkohol för egen del. Vi vill inte riskera NÅT nu. "Du är ju potentiellt gravid", säger sambon och då måste han få en smällkyss bara för att! Nu en vecka och en natt kvar tills jag får testa. Måtte inga blödningar komma! Så länge jag inte blöder eller har mörka flytningar är jag nöjd.

Idag har vi varit på en tillställning för att fira en bekants födelsedag och där fanns naturligtvis ett och annat barn. En tjej hade en söt liten 1½-åring på höften och dessutom en rund fin preggomage som fick mig att blekna och titta åt ett annat håll. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att befinna sig i ett sådant lyckligt tillstånd. Hur gör vanliga folk med normal fertilitet? Säger dom bara till varann: "Nu gör vi barn" och så blir dom gravida? Hur känns det att bara bestämma sig så blir det? Hinner dom verkligen uppskatta plusset på stickan såsom ofrivilligt barnlösa? Blir dom lika lyckliga över en växande mage? Blir dom lika ledsna över ett missfall? Jag vill inte jämföra känslor men jag är genuint intresserad. Nu vet jag ju inte om just det här paret har normal fertilitet eller inte. Men uppenbarligen gick det fort med nr 2.

 

Under sådana stunder tänker jag på att det finns många jämförbara situationer som andra kanske tänker om mig/oss. T.ex. det här med jobb och pengar. Jag och min sambo är så kallade "dinks" - double income no kids. Vi har en god inkomst och ett bra boende; en trygg ekonomisk situation med andra ord. Kanske finns det dom som tittar på oss och tänker "förstår dom att uppskatta sina jobb? Värderar dom en hundralapp på samma sätt som en fattig?" Givetvis inte. Det är lätt för oss att glömma att ett fast jobb inte är självklart, och heller inte en månadslön. Jag kan inte säga att jag rakt av hellre hade levt fattig & barnrik, än ekonomiskt trygg & barnlös. För mig och min sambo var det självklart att vi först skaffade oss trygghet i form av tills vidare-tjänster innan vi började bilda familj. Men nu när vi har det ordnat för oss, då är vi ju mer än redo att skaffa barn, och ja, jag vill faktiskt ha båda delarna - jag vill ha ekonomisk trygghet och jag vill ha barn. Jag vill inte välja däremellan och anser högdraget att alla med vanligt förnuft resonerar likadant. Jag är också glad att jag kan spara delar av min inkomst ifall en privat ivf eller adoption blir aktuell, det är ju verkligen en utgift jag, om än motvilligt, tar om det är enda sättet för mig att få barn.

 

En dag ska jag också stå där med ett barn i famnen och ett barn i magen och hiva upp mat på en tallrik. Och kanske står det en där i mängden, en som tittar på mig och undrar: "Förstår hon hur lyckligt lottad hon är?". Och då kan jag ärligt svara: "Ja, det gör jag."

 

Den här fina kommentaren fick jag igår. Jag blev så glad att jag lyfter upp den i ett eget inlägg. Uppfattas säkert som lite skrytsamt, men jag blev riktigt rörd och glad av dina ord, Emma.

 

Det är väl därför vi alla bloggar, för att beröra varandra och vid varandra? Få berätta och dela med oss av vår historia. Dokumentera vår väg resa som vi gör, var och en, men som oftast delar samma mål: bli gravid, få ett barn, bli mamma. Exakt destination och vilket bagage vi bär ser alltid lite olika ut. En del får en väldigt kort resa, andras resa är väldigt lång. Trots att vi kanske planerat annorlunda från början.

 

Men vägen mot ett barn kan vara precis som vilken resa som helst.

 

När den ena surfar runt på olika reseguider har den andra redan bokat biljett.

När den ena febrilt letar efter en taxi har den andra checkat in på hotellet.

När den ena precis packat väskan har den andra packat upp

När den ena stakar sig fram med ordlexikon har den andra redan beställt in dricka.

När den ena har bränt sig i solen har den andra hittat skugga.

När den ena har hittat till poolen har den andra hittat till havet.

När den ena har fått sand i skorna har den andra köpt sandaler.

När den ena ännu springer runt med karta, är vilse och gråter, har den andra redan kommit fram, gjort sig hemmastadd och kan njuta av sin efterlängtade semester.

 

Var och en befinner sig olika - en är i början, en har precis lyft och en annan har precis landat - men med hjälp av varandras erfarenheter och stöd kan vi lära av varandra. Reseberättelser är ju alltid mer levande än en resepocket. Kanske blir resan lite lättare, bagaget lite mindre tungt och sikten framåt lite tydligare.

 

Åtminstone har den blivit det för mig tack vare er.

Precis som sist jag hade en mogen äggblåsa ska jag ta ägglossningssprutan tre gånger som extra hormonstöd för att motverka för tidiga blödningar. Först idag, sedan om fem dagar, sedan om åtta dagar. Alltså tisdag, lördag, tisdag.

 

Glädjande nyheter! På väg hem har jag en stor apotekspåse med tre förpackningar Ovitrelle. Första sprutan tas idag, nu kl 18, sedan väntas en ägglossning på torsdag morgon. "Är du morgonpigg?" frågade sköterskan. Nej, men jag kan bli!

 

Såhär är det: På vänster äggstock ingenting. På höger sida en äggblåsa på 17 mm, en på 15 mm och sen ett okänt antal ännu små omogna blåsor. För att inte riskera att de små växer till sig behöver vi handla snabbt. Vi satsar på den på 17. Det betyder en teoretisk risk (chans) för tvillingar eftersom dom är två men den på femton är inte riktigt mogen. Oftast blir det bara ett barn vid två äggblåsor, sa läkaren.

 

Så jag är glad! Ikväll ska vi fira med sista Harry Potterfilmen! Regnet öser ner men jag har ett leende på läpparna. Fin lagom tjock livmodersslemhinna, två mogna äggblåsor och en plan för ägglossning inom några dagar! Vem bryr sig om vädret då?

Positivt tänkande var det ja... Helt plötsligt kom tårarna. "Älskling, håll om mig hårt, jag är rädd". Ju mer jag pratade desto mer krampaktigt höll jag i honom. Gråten var hulkande och ångestfylld. Tänk om det inte går. Tänk om vi måste göra ivf och det inte hinns med innan sommaren utan måste vänta till hösten, lagom till vårt "tvåårsjubileum" av barnlöshet. Tänk om det inte går alls.

Älskling, jag är rädd.

Måndag kl. 22:29: Imorgon är det dags igen för VUL. Here we go again. Den sista hoppas jag. Jag är nervös inför vad som hänt de små trillingblåsorna, om de vuxit, och i så fall, är det en eller flera, och hur mycket? Jag är på dag 26 nu och det måste hända något nu, en månad med Puregon, det är ju sååå lång tid, så utdraget och nervöst. Positivt tänkande är vad som håller tårarna borta idag.

Hängig idag, det kom redan igår med lätt täppa i näsan och matthet i kroppen. Jag hade en inbokad aktivitet idag som jag skippade av förmån till tv-serier och hemmafix. Inom mig växer förhoppningsvis en eller två äggblåsor med ca +2 mm om dagen. Då kommer dom vara 18 mm på tisdag och lagom för ägglossning. En januaribebis mao.

Väx, lilla äggblåsa, väx!

VUL nr 7 idag.

Tre små äggblåsor på tillväxt, 12 mm vardera på höger sida - vilken glädje! Livmodersslemhinnan är 8 mm tjock (inte för tjock, bedyrade läkaren eftersom jag var ängslig för det) och därför har jag inte längre några färgade flytningar.= slemhinnan är stark! Vi ska ligga kvar på 92 enheter Puregon med nytt återbesök på tisdag. Självklart finns en risk för att alla tre blåsor samt nån ny mognar. Men läkaren hoppas på att de "toppar", dvs att en blåsa blir dominant och sticker ifrån. Det soliga vädret ute matchade mitt sinne och vi är åter fyllda av hopp! Skam den som ger sig.

 

Jag kommer hem, går in i badrummet och upptäcker genast rikligt med grumliga, vita flytningar (inte bruna!) som bildar trådar mellan fingrarna - som äggvita. Åh! Tillsammans med en trevlig fredagskväll ihop med väninnor på restaurang är detta verkligen en underbar start på helgen!!! Kan det betyda annat att jag har en mogen äggblåsa på gång??? Ja, att jag har flera stycken förstås - måtte inte så vara fallet!

Imorgon VUL, spännande att se om tre dagar med 92ie Puregon gett resultat. Många utropstecken i detta inlägget men det här är ett överraskande himla bra tecken! Snälla gud om du finns, låt det vara en äggblåsa och inte bara en trist biverkning av medicinen...

Vad snälla ni är som engagerar er och vill trösta. Jag är fortfarande orolig för att vi måste avbryta, men än har jag hopp!Hela dagen var jag "torr" men tyvärr kom de färgade flytningarna tillbaks nu på kvällen. En triumf övergick i nedslag.Jag inbillar mig en svag stickning i magen som ett tecken på liv och blåstirrar hätskt på nålen när jag sticker den i mig - kom an bara, release the fucking fury! Visa läkarna att det går att ploppa fram en äggblåsa på ynka tre dygn!

 

Nya finnar på hakan dessutom, de har hållit sig undan men jag ser sambandet med en ökad styrka, att kroppen reagerar. Är 92ie lösningen?

Jag behöver ingen sminkborttagning idag för alla tårar har sköljt bort allt.

 

Jag har gråtit idag. Första gången när min arbetskamrat av misstag plockade upp ett visitkort till min fertilitetsmottagning som jag råkade tappa utan att märka. Jag nekade först och sa att det inte var mitt. Sen såg hon på mig att jag ljög, var tyst en stund och sa, "Det är ditt, eller hur?". Då nickade jag och tårarna rann till. Hon förstod och lovade att inget säga. Jag litar på henne men hade helst velat ha det hemligt. Speciellt nu när det inte går så bra... Skit också.

 

Andra gången jag grät idag var när jag varit hos läkaren och gjort vul. Resultatet var tungt. Tjugo dagar med Puregon och ännu inget resultat trots nivå 75. Ingen blåsa är över 10 mm. Jag har bruna flytningar sen måndags och det är tecken på att slemhinnorna inte är av så bra kvalitet (?) och att vi snart måste avbryta behandlingen! Jag är helt förtvivlad, var dessa tre veckor av hormonstimulering och hopp helt förgäves?

 

Ett sista försök gör vi genom att höja nivån från 75 till 92 i tre dagar. Detta innebär också en risk för överstimulans och att för många äggblåsor, dvs. fler än godtagbara en eller två, mognar. Jag har aldrig haft högre dosering än 75ie. Jag känner mig redan som ett känsligt nervvrak som närsomhelst kommer spricka och spruta ut känslor okontrollerat i sämsta tänkbara sammanhang bara någon ens nämner barn och graviditet! Hur ska jag orka tre dagar till, och ännu värre, hur ska jag orka ta en till avbruten behandling?

 

Nu gråter jag en tredje gång när jag tänker på att det här är min femte (!) omgång Puregon som riskerar att sluta i tårar och besvikelse. Jag vill inte ha de förbannade sprutorna mer! Jag vill må bra och inte gråta och vara orolig! Jag vill inte le och bita ihop framför doktorn och släppa ut gråten i trappen utanför. Jag vill inte ringa och stortjuta i telefon med min sambo som sitter fast på jobbet och är maktlös och ledsen.

 

Varför ska det här med barn vara så jävla svårt???