Två veckor kvar till återbesök och ny behandling. Inget speciellt i kroppen. Jag är ganska munter och nöjd med tillvaron, fixar med min hobby istället. Känslorna åker inte längre berg- och dalbana. Jag försöker helt enkelt leva mitt liv och lägga krutet på det som händer just nu, och inte på det som inte händer. En dag i sänder.

Förra veckan tog jag kontakt med den i min närhet som ska snart bli mor. Vi har inte direkt en sådan relation som gör att vi annars hade pratat om sådana saker, det är en arbetskamrat, men i förra veckan kände jag ett trängande behov av att prata. Och jag öppnade mig för henne. Lät tårarna rinna likaså. Pratade om det här året av barnlängtan, om smärta och besvikelser, om att känna sig ensammast i världen om sina problem. Hon har försökt i fler år än jag, och har t.ex. erfarenhet av sena missfall, något jag tänker på med en klump halsen - det måste ju vara bland det värsta som finns för en kvinna, att få ett missfall sent i graviditeten! Det är ju också min rädsla, att det här året av barnförsök ska resultera i ett lyckans positivt test - som sedan slutar i ett blödande, plågsamt missfall.

 

Men det var skönt att prata, skönt att träffa någon som gått igenom samma sak och som är helt normal och ser helt vanlig ut, som är smal och snygg och intelligent, och ändå har problem med det här med barn. Hon sa även att när folk får veta att man haft det svårt att antingen bli med barn eller behålla ett barn, eller både och, så kommer det en massa igenkänningshistorier. Nästan alla har upplevt något liknande eller känner någon som haft svårigheter. Och man vill berätta, dela med sig. Ungefär som när man berättar att man blivit mobbad i skolan. Plötsligt vill alla berätta, alla har liknande erfareheter som man vill dela med sig av.

 

Vi kvinnor får i snitt tre missfall i livet. Två av dem vet man oftast inte om. Det upplevs som en försenad mensblödning. För den som inte får några barn alls blir missfallen förstås en tragedi, kan jag tänka mig. Men jag tror de flesta kvinnor som får missfall sörjer det barn som aldrig blev. En dröm som slås i spillror. Jag är rädd för missfall, men det är väldigt vanligt, och det är alltid en tröst. Jag är inte ensam.

 

Det finns fler där barnskaffandet är en kamp. För en del är det en kamp mot tiden. Åldern försvagar äggen, du har inte samma kropp längre. För andra är kampen främst psykisk. Är jag fortfarande lika mycket värd som kvinna? Älskar min man mig även om jag inte kan föda vårt barn själv? Varför ska just jag drabbas, jag som längtat efter barn så länge?

 

Det kan också vara en kamp mot omgivningen; samhällets påtryckningar och förväntningar på medborgarens fortplantning, släktingar som lägger sig i, kompisar som skaffar barn och vänligt men oförstående "frågar när ska du ha barn då?". Min blogg heter "Kampen mot PCO" men den handlar lika mycket om kampen mot att hålla sig över vattenytan och göra livet så meningsfullt det går.

 

Att veta att många kvinnor (och män) kämpar mot barnlöshet är jobbigt att tänka på, men också tröstande. Jag är inte ensam. Du är inte ensam. Vi är inte ensamma.

Maj

Försök nr 1 med Puregon

dag 1-7: 50ie Puregon

dag 8-16: 75ie Puregon

dag 10: Små hugg (symptom)

dag 12-15: Rikliga flytningar (symptom)

dag 12: slemhinnan 5,5-8mm på VUL

dag 16: Äggblåsa mäter 16 mm

dag 17: Ovitrelle

dag 18-22: ömma bröst (symptom)

dag 22-25: lite illamående, hängig, ljusbruna flytningar, illamående (symptom)

dag 26-31: spottings (symptom)

dag 32: Mens

Resultat: Ingen graviditet

 

September

Försök nr 2 med Puregon

dag 1-7 50ie

dag 7 vul: inget resultat

dag 8-18 75ie

dag 12: vul äggblåsa 9mm, slemhinnan 8mm

dag 13-14: mörka, klibbiga flytningar + acne (symptom)

dag 16: vul äggblåsa 11 mm, äggblåsa 13 mm, slemhinnan 8mm

dag 16-18: vita/genomskinliga, rikliga vattniga och äggviteliknande flytningar (symptom)

dag 19: vul minst 4 st äggblåsor på 16-19 mm. Förbud mot sex. Avbruten behandling.

dag 18-22: ömma bröstvårtor, mycket acne

dag 27-30: Mens

Resultat: Ingen graviditet (pga risk för flerbarnsbörd)

Jag HATAR min kropp nu! Den gör mig så jävla besviken och arg och äcklad och ledsen. Tjock, vidrig och helt inkompetent på det den är till för. Det är vad den är. Fy vad elak jag är men det är så jag känner nu, jag har ont i huvudet av gråt och är trött och orolig.

Jaså, vad står nu på? undrar ni.
För 10 dagar sen tog jag min sista enhet 75ie Puregon; som ni redan vet blev jag överstimulerad och fick avbryta behandlingen. Jag skulle förvänta mig en mens inom 3 veckor. Hade jag fått ägglossning hade jag kunnat vänta mig mens ungefär två veckor senare. "Hör av dig då", sa gynekologen och jag tittade i kalendern - jaha, då blir det nästa omgång i slutet av oktober då.

Igår fick jag plötsligt blod i trosorna. Det kanske bara är en liten mellanblödning tänkte jag. På kvällen såg det dock mer ut som en normal menstruation och idag fortsatte det - med andra ord - jag fick mens. Det är ju för fan alldeles för tidigt! Jag mailade fert. mottagningen idag och uttryckte min oro, imorgon ska jag på besök och prata om det med läkaren. För kort lutealfas, är det så det heter? Jag orkar inte med en till svårighet :(
Dessutom har jag en i min närhet som ska adoptera och fått barnbesked och jag tror nog att jag ganska starkt påverkas av att de förmodligen gått samma väg som jag och varit i samma frustration några år tidigare. Och att jag kanske är där dom är om några år - stående mitt i missfallshistorik, slut på IVF-försök och en lång adoptionsprocess som aldrig tycks ta slut. Visst, jag vet inte deras historia men det känns som en vanlig stig att ha vandrat när man når destination adoption.

Nu ska jag nog ta natt för det här så känslomässigt påfrestande att jag bara vill sova och få tiden att gå till läkarbesöket imorgon.

God natt.

 

Såhär känner jag mig nu. Helt vissen. http://babycarehandbook.com/