En tablett Provera om dagen för att eventuellt få en blödning. Tänk att jag inte haft mens på mer än 6 månader.
Dock har jag inte byggt upp någon vidare slemhinna så det är möjligt att Proveran inte kan framkalla en mens. Men vi ska försöka. Sedan ska jag boka tid och göra äggledarspolning.
Så just nu står det still i produktionen ett tag... Hej!

 

 

Idag var jag och sambon på vårt första besök på den fertilitetsmottagning vi blivit remitterade till. Vi fick svara på några frågor om våra hälsotillstånd. Jag fick göra ultraljud och ta blodprov. Eftersom jag inte haft någon blödning sen p-pillerstoppet fick jag medicin utskrivet som ska framkalla blödning. När jag får mensen ska jag ringa och boka in ett återbesök, och får jag ingen mens ska jag ändå ringa och boka in ett. Innan dess ska även sambon lämna spermaprov. Vi måste utesluta att det inte finns annan problematik som bidrar till våra svårigheter att bli gravid.

Jag blev lite ledsen där och började böla när jag berättade min historia. Det känns inget roligt att berätta om hur jag fick mens som 13-åring, en mens som ena stunden var 1 månad lång och den andra stunden så oregelbunden att den inte kom på tre månader. Att jag några år senare fick Gestapuran utskrivet för att ens få mens. Och att Pergotimen inte gav ÄL - det som på flera sätt slog undan mina fötter för jag var ju så hoppfull att det skulle ge resultat.

 

Men tårarna torkade rätt snabbt och resten av besöket kändes helt okej. Läkaren var lågmäld men gav ändå visst hopp. Dock startade det en bit känslostorm inombords. En egentlig småsak gjorde att jag fick ett utbrott på sambon strax efteråt, med tårar och sura miner och allsköns hot om att åka hem ensam utan honom. Men jag har sådan tur med min karl, för han tog inte åt sig utan höll sig lugn och sansad tills jag fått tillbaka humöret. Han förstår att jag jobbar på att acceptera läget och min kropp, och att det tär på psyket och att man därför i princip måste få ett smärre tokbryt på sin sambo ibland.

Det är ju inte så lätt att acceptera att man befinner sig i en fertilitetsutredning med spermaprov och äggledarspolning på agendan när man bara är 25 år gammal. Det känns tragiskt, även om jag vet att jag inte är den enda. Och så känner jag att det är mitt fel att sambon dragits in i det här. Han menar att vi gör detta tillsammans. Men jag kan bara tänka att det är min kropp som sviker, inte hans. Det är den som hindrar oss från att bli förälder.

Och jag är livrädd att stämplas som infertil, för det låter så kallt, så kliniskt och tomt. Vägen dit är lång, jag är medveten om det. Jag är inte alls där än. Hittills är jag bara ofrivilligt barnlös. Svårigheter med att bli gravid. Rubbningar i systemet. Under behandling. Lång startsträcka. Lite motstånd i maskineriet.

Jag är också tacksam för frikortet.

BIM-1 betyder att det är en dag före beräknad "icke-mens". Problemet med mig är att jag med största sannolikhet just kommer uppleva "beräknad icke mens" utan att det för den sakens skull beror på en graviditet. Gjorde ett graviditetstest idag ändå och det blev som vanligt ett starkt, ilsket rött streck vilket symboliserar "nej du är INTE gravid, trodde du det eller?".

Nu är det bara två veckor kvar tills vi ska på första samtal på kliniken. Jag längtar samtidigt som jag vet att det inte kommer gå särskilt fort. Troligen ska både jag och sambon undersökas och utredas innan nästa steg sker.

Hur går det då? Jo, tack. Det går an. Kära vänner, det går an. Jag klarar mig. Men jag blir tårögd ibland när jag tänker på att vi redan är i april, och vår gemensamma resa startade i september. Det är sex månader. Ett halvt år! Och jag har inte ens kommit till ruta ett - en egen menstruation.

Det kändes lite i hjärtat också när en arbetskamrat avslöjade att hon går i väntande tider. Magen var sådär liten rund och fin. Nu vill hon inte dölja den mer, sa hon. Jag blev uppriktigt glad för hennes skull, men sedan smög sig några tårar fram ändå, just för att det påminner om min egen längtan. På väg hem tog jag en extra promenad och då bölade jag. Gick raka vägen in i sovrummet och kröp ner under täcket och kände mig olycklig. Sambon var inte hemma men det gjorde inget, jag behövde bara få ur mig det. Det jag känner är bara hur j-a trist det är att inte få ha en fungerande kropp.

Starka känslor fick jag även av att en halvkänd bloggerska som är sjutton bast gick ut med nyheten om graviditet häromdagen. Tjejen är inte direkt känd för att vara en trygg, stabil, mogen mor åt det lilla barn hon redan har, så det känns så bittert att hon är fruktsam och inte jag. Jag tror vi stannar där så jag inte blir otrevlig, ni förstår nog hur jag känner, och det räcker.

Nya tag, och snart kanske det händer något? En vanlig, normal, enkel liten ägglossning, det är allt jag ber om just nu. Så att jag kan få lite hopp ingjutet.

Och så slipper jag slösa graviditetstest och kiss-muggar! :)