Det är ju helt sjukt att man gör en grej som kräver en månads väntetid mellan varven. Det mesta i livet går ju annars på ett kick.
Nu är det en vecka kvar till BIM. Känns ingenting i kröppa så jag gissar på att det är tomt i magen sånär på lite citronpaj.

Jag har även börjat anpassa mina måltider efter IFD, som står för Inflammation free diet (antiinflammatorisk diet). Jag är inte helt strikt, men jag gjorde en veckomeny i söndags med bestämd lunch och bestämda middagar. Sedan åkte vi och storhandlade efter den. Så i dagarna har jag ätit risnudelsallad, sötpotatis/broccolisoppa med alfa-alfagroddar, vildlax med quinoa och sparris, och ikväll blir det köttfärssås med vitkål. Målet är att minska vete och socker. Jag använder inte ordet "utesluta" av hänsyn till mig själv, för jag vet att jag inte fixar det.
Men IFD känns som något som faktiskt kan få mig att må bra. Jag har läst en del om både GI, LCHF och IFD som lämpliga dieter för lindrande bot mot PCO, och nu vill jag testa det sistnämnda ett tag.
Jag får vara glad så länge jag orkar, särskilt nu när det strax vankas påsk. Härligt!

Kan ju lika gärna varit något annat, nåt litet solrosfrö som hamnat snett i magen. Men lite hoppas jag på att det har med ägglossning att göra. Är på "cd 14" om min mens varit normal, och det är väl ungefär ägglossning i cykeln? Nåväl, om 2 veckor kan jag ta graviditetstest, väntetiden brukar gå ganska fort.

 

Idag har jag dessutom börjat med nån grönpulverdryck som ska ge energi och boosta kroppen på morgonkvisten. Jag behöver en bra frukostrutin och lite grönt pulver med alger, gräs, grönsaker, frukter, enzymer och örter ska väl göra susen och göra kroppen glad och fertil. Att det smakar hö och blä är en annan femma...

 

snodd bild från mynewsdesk.com

Resultatet från blodprovet kom åter hem i brevlådan med ett negativt besked. Ingen ägglossning av dubbelkur Pergotime. Räckte tyst över brevet till sambon och lät honom läsa, kröp sedan upp i hans famn, suckade. Det verkar svårt att väcka mina äggstockar och jag har därför blivit remitterad vidare till en fertilitetsmottagning. Lämnar alltså min vanliga gynekolog som inte kan göra något mer. I väntan på utredningens början ska jag köra en till omgång Pergotime dubbelkur. Jag började i måndags och tog sista tabletten igår, vilket innebär cd 6 och försök nr 3.

 

I fredags kom även kallelsen från fertilitetsmottagningen till en tid för utredningssamtal om drygt en månad. Det känns rimligt att vid utebliven graviditet ändå avstå från Pergotime i april och istället se vad kliniken säger. Där kommer förmodligen både jag och sambon utredas ordentligt. Kanske kan jag få prova trippelkur? Eller så konstaterar man att Pergotime inte är rätt väg att gå.

 

Jag är riktigt förväntansfull inför första samtalet. Jag är också nöjd med att jag ändå får hjälp så relativt fort. I september/oktober slutade jag med p-piller, i januari fick jag börja med Pergotime och i april kommer jag få utredas på en specialistmottagning. Än så länge håller jag modet uppe och är för det mesta lugn och sansad. Det har gått för kort tid för att vara olycklig och sorgsen.

 

Däremot kom jag nyligen i en svacka och mådde dåligt över något som tedde sig abstrakt och otydligt. Det verkade bara en blandning av negativa händelser på jobbet, min ofrivilliga barnlöshet och kalla fötter inför vuxenlivet. Jag har varit på resande fot på sistone och var nog trött mentalt. Sambon, som alltid min klippa bland vågorna, satte fingret på orsaken. Kanske är jag mer ledsen och orolig över det här med barn än jag inser själv? Jag har ju vetat i sex år att jag med stor sannolikhet skulle ha svårigheter att bli gravid den dag jag vill försöka. Plötsligt får jag det bekräftat och den nedsatta fertiliteten blir ett faktum. Att vara fertil och bli med barn är en del av att vara kvinna. Klart som fan det är jobbigt och psykiskt påfrestande att inte stämma in på det som är en kvinnas främsta uppgift rent biologiskt och evolutionärt. Trots det förhåller jag mig nyktert till det hela. För ett vanligt, friskt, genomsnittligt, fertilt par är det normalt att det tar upp till ett år innan en lyckad befruktning sker. Och det har ju faktiskt bara gått dryga sex månader, utebliven ägglossning till trots.

 

Så fråga mig i september om jag fortfarande är lugn ;)