En välbehövd liten paus

Det känns som att tyngden i bröstet som legat konstant från besvikelsen innan jul till besvikelsen kring alla hjärtans dag med återigen en misslyckad behandling, har släppt för ett ögonblick. För den här gången var vi ju nära. Jag fick en ägglossning som inte bara syntes på datorskärmen i en svartvit suddig målning, utan även kändes rent fysiskt i bröst och mage, och jag fick sedan mens som uträknat som vilken normal kvinna som helst.
 
Jättetråkigt att det inte tog, ja. Humöret har ju varit labilt den senaste tiden - jag har varit ledsen, arg och orolig, säkert mycket pga. alla hormoner jag sprutat i mig. Men spänningen inför VUL och en eventuell höjning av doseringen bidrog också till de här veckornas PMS-liknande syndrom. Kommer det funka? Tänk om jag får för många ägg igen? Vad betyder det att äggblåsan tillbakabildades? Hur kommer tre sprutor Ovitrelle märkas i min kropp mot den vanliga en?
 
Jag hade velat köra igång på en gång - givetvis. Nu när det kanske funkar! Nu när vi verkar hittat ett bra schema för Puregon! Nu när det var så nära, så nära. Men så dök den här cystan upp. Och plötsligt har vi fått ett andrum. Jag kan inte göra någonting nu. Bara vänta. Jag får huvudet fritt att tänka på något annat. Min sambo får höra mig babbla på om andra saker än färg på sekretet och på vilken skala 1-10 bröstvårtorna ömmar idag.
 
Jag får dricka vin. Tja-la-lalla-la! Det hade jag väl egentligen kunnat göra ändå, men min sambo avrådde mig å det bestämda. Nu när vi har såna svårigheter ska vi inte riskera något, sa han. Så jag undvek alkohol från ägglossning till mens. Jag fick hitta på en ursäkt när jag blev erbjuden vin som jag annars gärna dricker till en god middag - och kände mig nästan nyplussad. Som om jag och min sambo redan hade en liten hemlis.
 
Innan jag avslutar vill jag säga en sak till. Jag sänder mina tankar till min ena vän som tyvärr fick missfall. Det är min egna stora fasa, att äntligen få ett plus: bygga drömmar, börja planera föräldraledighet, smygtitta på barnvagnar, kolla var närmaste BB ligger, känna hur det växer... och sedan byta ut drömmarna mot missfall och platt fall. Jag är jätteledsen för hennes skull, även om jag själv inte upplevt detta så förstår jag deras smärta och sorg. Vad hon än väljer att göra; vänta eller börja försöka igen snart, så stöttar jag henne och hoppas att kroppen och hjärtat läker fort.
 
Personligen anser jag att missfall borde förbjudas, för det är verkligen att stjäla folks glädje. Hmpf.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Kampen mot PCO

Drömmen om ett barn - äntligen gravid!

RSS 2.0