Tack

Jag har bestämt mig för att det här inte blir någon mammablogg. Jag har startat en privat och ickeanonym blogg istället. Däremot låter jag bloggen ligga kvar, för jag vet hur viktigt det är att som ofrivilligt barnlös hitta såna här bloggar och bli påmind om att det kan gå! Trots PCO och andra hinder så finns det solskenshistorier. Jag vill vara en sådan.

TACK snälla läsare för att ni följt mig under den här resan! Era kommentarer, hejarop och tröst har varit ett enormt stöd de här två åren som bloggen varit aktiv. Ni är underbara! Och jag önskar alla som försöker och kämpar att hålla modet uppe. Försök hitta andra meningsfulla värden i livet att luta sig mot och ägna tankar och känslor åt, parallellt med alla känslor, energi och tankeverksamhet kring den barnlängtan som ständigt river i kroppen. Det lindrade åtminstone för mig. Jag önskar er alla lycka till och att ni snart får ert efterlängtade barn i er famn, hur det än går till.

TACK BB Stockholm för att ni gjorde förlossningen av vår dotter så bra som möjligt. Jag kan varmt rekommendera alla stockholmare att föda här.

Och slutligen,

TACK Sophiahemmet IVF- och fertilitetsmottagning för att ni hjälpte oss att få vårt älskade barn! Ni ställde upp på alla sätt, inte bara rent medicinskt, från att snabbt besvara mail till att inge hopp när allt kändes hopplöst. Utan er hade vi inte haft vårt lilla knyte här hos oss. Ni är världsbäst.


PS. Vill ni fortsätta ha kontakt eller fråga något, maila gärna. Jag har vb kampenmotpco@hotmail.se till min privata.

Gravid 5+3

Jag har klarat en hel vecka sen jag fick positivt graviditetstest. Symptom är fortfarande onda bröst av och till, som påverkas av minsta temperatursänkning, och lika delar trötthet och hunger. Jag är vanligtvis känslig för alltför långa måltidsuppehåll men nu är det värre än vanligt - jag måste ta en smörgås på kvällen och idag när jag inte ätit på tre timmar blev jag illamående!

I helgen berättade vi för svärföräldrarna. Vi alla fyra blev mycket rörda och kramade om varandra. Egentligen hade vi tänkt vänta till efter v 12 men eftersom vi bodde hos dem och jag var så hungerkänslig kände vi att det var bättre att berätta. De vet att det är tidigt, min svärmor berättade själv inte förrän närmare femte månaden för sina svärisar när hon väntade barn. Men jag ser bara fördelar, nu kan dom följa graviditeten på ett annat sätt. Mina egna föräldrar får vänta åtminstone tills vi sett hjärtat slå i v 8.

Åh, jag längtar tills i sommar då magen kommer ha vuxit! Hoppas på en söt liten badboll under en lätt sommarklänning på solsemestern. 

Nu vet mottagningen också

"Jag är gravid".

Meningen var mjuk och ovan att säga. Jag hade redan bestämt mig för att jag ville berätta nyheten direkt till dom eftersom jag har så nära till sjukhuset. Jag gick över idag utan bokad tid. Sköterskan gratulerade och gav mig en kram.

"Nu vet jag inte vart jag ska fortsätta gå", sa jag och sjönk ner på stolen.

"Du ska väl komma tillbaka och titta med ultraljud?" sa hon förvånat. "Bara om du vill såklart.

"JA! Jag trodde inte ens dom skulle fråga! Hon tog fram sina lilla snurra och så bokade vi en tid för vul när jag är i vecka 7 och lite till. Förhoppningsvis får vi se ett litet hjärta slå.

Därifrån om allt är bra får jag gå vidare till mvc, hon tyckte att jag skulle ringa redan nu för hälsosamtal och kostråd, men jag känner inte riktigt för det än. Kanske nästa vecka...

Vul om tre veckor. Ett nytt datum att längta till!

Försök nr 8: Positivt???

Jag vet att många av er är spända på att höra hur det gick idag på testdagen.
Jag vaknade vid 02.00 och var kissnödig. Jag tvingade mig sjäv att somna om eftersom jag ville spara mig till morgonen. Någon gång efter 05.00 vaknade jag igen. Nu kunde jag inte hålla mig längre för nu var det väl ändå morgon?!
Jag tog testet och först syntes bara kontrollsträcket. FAN. Men strax började det växa fram något. Ett till streck, åtminstone ett halvt sådant. Jag följde det med tindrande ögon och gapande mun. Och såg det här:
 
 
 
Betyder det här att jag är gravid??? Resten av morgonen kunde jag inte somna om (sjukdag idag). Jag var klarvaken vid 05.30, det har aldrig hänt förut i mitt vuxna liv. Jag törs inte ta ut något i förskott. Det KAN vara falskt positivt eftersom jag är på dag 10 med Ovitrelle. Upp till 10 dagar efter Ovitrelle kan det bli falska positiva graviditetstest enligt Fass. Jag har därför köpt ett digitalt test att ta imorgon. Jag har bestämt mig för att inte vara säker förrän tidigast måndag. Jag ska testa varje dag tills dess såvida testet imorgon inte visar starkt negativt för då vet jag ju åt vilket håll det bär. Det är min stora rädsla just nu att testerna framöver ska visa allt blekare streck... att Ovitrelle x3 spelade mig ett fult spratt.
 
Däremot så har jag som molvärk/spänningar i magen som inte beror på min entusiasm. Det är en ny slags känsla; inte som mensvärk och inte som hunger. Inga tecken på en intågande mens heller... Det måste väl betyda nåt?
 
Jag är som sagt fortfarande grymt osäker. Jag tror jag kan vara gravid. Jag tror jag kan vara gravid.... Eller vad säger ni?
 
129 besökare idag (kl. 21.40) vilket är rekord. Jättekul att så många vill se hur det går för mig! Tack hörni!

Rädd

Magen mår i princip som vanligt igen. Lite tråkigt för jag hade ju velat att det var ett tidigt graviditetssymptom. Jag ligger här under en filt, sjuk och ynklig och rädd. Ja, jag är rädd. Rädd för att få ett negativt graviditetstest på fredag. Vad gör vi då?

Ingen tävling

Jag har använt ordet omsprungen. Min släkting som nu är gravid var inte ens ihop med sin kille när vi började försöka få barn. Nej, det är inte en tävling men nog känns det som att en del har en massa hopp, hinder och gropar på sin bana, som dessutom är orättvist mycket längre, medan andra kan hoppa in direkt på slutspurten och ta hem priset direkt - och knappt hinna bli svettiga.
Det är ingen tävling men ibland känns det precis så. En tävling med ett första pris i form av ett barn och just nu känner jag mig just omsprungen varje gång någon meddelar sin graviditet.

Vi ska ha barn

På fredag morgon ska jag vakna kissnödig, ta muggen och teststickan som jag redan lagt fram kvällen före, och ta ett test. Testet kommer visa två illröda streck och jag kommer bli chockad och glömma bort att spola. Jag kommer rusa in till sambon som ligger i sängen och så kommer jag krypa upp intill honom och säga "Vi ska ha barn."
Hela fredagen kommer jag gå på som små rosor och småle för mig själv. Vilket problem på jobbet som helst kommer kännas som en vindpust som sveper förbi obemärkt.
Om ungefär två månader kommer jag släppa nyheten precis som en familjemedlem gjorde igår på släktpåskmiddagen. Jag och min sambo kommer få kramar och lyckönskningar och jag kommer få svara på frågor om hur jag mår och när barnet är beräknat att komma. Nyårsafton, svarar vi, och får fniss tillbaka - om det blir på tolvslaget får man välja 2014 eller 2015 som födelseår själv?
Jag är gravid, just nu ligger allt fokus på det.
Jag är gravid i vecka 3 och snart får jag beviset.
Jag kan precis som alla andra få ett positivt graviditetstest och den här gången är det min tur.
Jag kommer säga att ja, barnet var planerat, vi försökte i 19 månader, nästan två år, och sen tog det sig på vårt femte försök med hormonstimulerande medel med sprutinjektion. Det var en jobbig tid, men nu är jag ödmjuk och vet att livet inte alltid går att styra åt det håll man vill.
Den 31 december är jag beräknad att bli mamma.
Ett önsketänkande ja men ingen omöjlighet.
Vill man så går det.
Hör du det, Gud, jag ska ha ett positivt streck på fredag, något annat är otänkbart!
Vi ska ha barn.
Nu.

Någon annans nyhet

Klockan är 01:00 men jag kan inte sova. Jag har gråtit hela kvällen. En till i min absoluta närhet är gravid. Jag är så glad för hennes/deras skull, men jag sörjer att jag själv ännu inte fått uppleva den lyckan fast vi hållit på så länge.

Just nu pendlar jag mellan hopp och tyngd. Varför skulle det gå vägen den här gången?! Det har ju inte gått hittills och det finns ju dom som aldrig blir gravida, jag kan lika gärna vara en av dom. Men ändå. Två fina äggblåsor. Jag har ju några procent chans precis som alla andra par vid ägglossning. Jag hade ju ägglossningssymptom och även om det känns mirakulöst och omöjligt så blir folk gravida varje dag. Någon gång blir det väl vår tur?

Fem dagar kvar till jag kan testa utan Ovitrelle i kroppen, sju dagar kvar till bim. Den längsta veckan i mitt liv.

Glad påsk!

En glad påsk med mycket glädje, ljus och en och annan överraskning önskar jag er alla!
 
Själv hoppas jag att mitt lilla påskägg ska innehålla det jag längtar efter mest av allt i hela världen, ett litet embryo på tillväxt.
 
 

Lyckligt lottad

Idag har vi varit på en tillställning för att fira en bekants födelsedag och där fanns naturligtvis ett och annat barn. En tjej hade en söt liten 1½-åring på höften och dessutom en rund fin preggomage som fick mig att blekna och titta åt ett annat håll. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att befinna sig i ett sådant lyckligt tillstånd. Hur gör vanliga folk med normal fertilitet? Säger dom bara till varann: "Nu gör vi barn" och så blir dom gravida? Hur känns det att bara bestämma sig så blir det? Hinner dom verkligen uppskatta plusset på stickan såsom ofrivilligt barnlösa? Blir dom lika lyckliga över en växande mage? Blir dom lika ledsna över ett missfall? Jag vill inte jämföra känslor men jag är genuint intresserad. Nu vet jag ju inte om just det här paret har normal fertilitet eller inte. Men uppenbarligen gick det fort med nr 2.
 
Under sådana stunder tänker jag på att det finns många jämförbara situationer som andra kanske tänker om mig/oss. T.ex. det här med jobb och pengar. Jag och min sambo är så kallade "dinks" - double income no kids. Vi har en god inkomst och ett bra boende; en trygg ekonomisk situation med andra ord. Kanske finns det dom som tittar på oss och tänker "förstår dom att uppskatta sina jobb? Värderar dom en hundralapp på samma sätt som en fattig?" Givetvis inte. Det är lätt för oss att glömma att ett fast jobb inte är självklart, och heller inte en månadslön. Jag kan inte säga att jag rakt av hellre hade levt fattig & barnrik, än ekonomiskt trygg & barnlös. För mig och min sambo var det självklart att vi först skaffade oss trygghet i form av tills vidare-tjänster innan vi började bilda familj. Men nu när vi har det ordnat för oss, då är vi ju mer än redo att skaffa barn, och ja, jag vill faktiskt ha båda delarna - jag vill ha ekonomisk trygghet och jag vill ha barn. Jag vill inte välja däremellan och anser högdraget att alla med vanligt förnuft resonerar likadant. Jag är också glad att jag kan spara delar av min inkomst ifall en privat ivf eller adoption blir aktuell, det är ju verkligen en utgift jag, om än motvilligt, tar om det är enda sättet för mig att få barn.
 
En dag ska jag också stå där med ett barn i famnen och ett barn i magen och hiva upp mat på en tallrik. Och kanske står det en där i mängden, en som tittar på mig och undrar: "Förstår hon hur lyckligt lottad hon är?". Och då kan jag ärligt svara: "Ja, det gör jag."

Vår resa

"Hej! Jag har läst din blogg ett tag nu och så mycket som du kämpar ger mig så otroligt mycket hopp för min egen del. Jag diagnostiserades med PCOS nu i höstas och jag fyller 20. Jag kommer nog tänka tillbaka väldigt mycket på dig den dagen jag själv känner att jag vill försöka skaffa barn. Du är en otrolig inspiration och du är sjukt stark, tack för att jag får följa din resa.
Enorm kram! Och hejja hrjja!"
 
Den här fina kommentaren fick jag igår. Jag blev så glad att jag lyfter upp den i ett eget inlägg. Uppfattas säkert som lite skrytsamt, men jag blev riktigt rörd och glad av dina ord, Emma.
 
Det är väl därför vi alla bloggar, för att beröra varandra och vid varandra? Få berätta och dela med oss av vår historia. Dokumentera vår väg resa som vi gör, var och en, men som oftast delar samma mål: bli gravid, få ett barn, bli mamma. Exakt destination och vilket bagage vi bär ser alltid lite olika ut. En del får en väldigt kort resa, andras resa är väldigt lång. Trots att vi kanske planerat annorlunda från början.
 
Men vägen mot ett barn kan vara precis som vilken resa som helst.
 
När den ena surfar runt på olika reseguider har den andra redan bokat biljett.
När den ena febrilt letar efter en taxi har den andra checkat in på hotellet.
När den ena precis packat väskan har den andra packat upp
När den ena stakar sig fram med ordlexikon har den andra redan beställt in dricka.
När den ena har bränt sig i solen har den andra hittat skugga.
När den ena har hittat till poolen har den andra hittat till havet.
När den ena har fått sand i skorna har den andra köpt sandaler.
När den ena ännu springer runt med karta, är vilse och gråter, har den andra redan kommit fram, gjort sig hemmastadd och kan njuta av sin efterlängtade semester.
 
Var och en befinner sig olika - en är i början, en har precis lyft och en annan har precis landat - men med hjälp av varandras erfarenheter och stöd kan vi lära av varandra. Reseberättelser är ju alltid mer levande än en resepocket. Kanske blir resan lite lättare, bagaget lite mindre tungt och sikten framåt lite tydligare.
 
Åtminstone har den blivit det för mig tack vare er.

Kom vår, kom sommar!

Kom vår, kom! Ge mig ett plus på stickan!
Kom sommar, kom! Ge mig illamående och tunga bröst!
Kom höst, kom! Ge mig en rund fin mage!
Kom vinter, kom! Ge mig en liten vacker bebis att snusa på!
Vem hör min bön? När inte gud gör kan väl vädergudarna?

I fel rum

Samma dag som jag gjorde ultraljud och fick konstaterat att inget "revolutionerande" hänt, som läkaren uttryckte sig, och att jag behöver fortsätta med sprutor ett tag till, var även min gravida väninna och gjorde ultraljud. Vi hade kunnat sitta i varsitt rum, med en tunn vägg emellan oss. Jag som får veta att det snart kan vara dags för övergång till IVF/provrörsbefruktning, hon som får veta att hennes foster ca 20 cm långt och kan suga på tummen. Jag som får ett datum för återbesök och uppföljning av medicindoseringen, hon som får ett datum för beräknad förlossning.
 
Det blev en lång kram med älsklingen när jag fick veta att hon varit på ultraljud samma dag som mig. Jag grät mot hans axel, behövde inte säga något. Jag fattar inte varför jag blir så ledsen egentligen, det här rör ju inte mig, det är hennes kropp, hennes baby, hennes liv. Ändå blir jag det.
 
Jag har inte valt det här. Jag pekar på den andra dörren - dit vill jag gå in, där vill jag vara, jag vill inte vara här, vem har sagt att jag ska vara här? Jag är i fel rum.

Försök nr 8: Peptalk

Dags för lite peptalk!
 
Läkaren mars 2014: Det här ser bra ut, KMP! Allt ser perfekt ut, nu är din kropp helt redo för ägglossning så ge er iväg och ha sex på momangen!
 
KMP mars 2015: Fem behandlingar med Puregon, det var det som krävdes! Nu har vi vår lilla bebis som ligger och snusar i sin babynest. Tänk om jag vetat det här för ett år sen att drömmen skulle slå in så snart...
 
KMP mars 2033: Det tog sin tid... mer än ett år av väntan... sen kom Du, mitt älskade barn som nu är 18 år och myndig. Du var så efterlängtad och vi var så lyckliga när vi fick positivt på graviditetstestet där i april år 2014... *sippar på champagne*
 
Snart VUL!

Olika vägar till samma mål

http://www.dn.se/livsstil/i-vantans-tid-pa-ratten-att-foda-andras-barn/

 

Jag tycker surrogatmödraskap är intressant. Personligen vill jag hålla alla dörrar öppna för möjligheten att bli mamma. Om detta är det som krävs för ett biologiskt barn, varför inte? Samtidigt vill jag inte att fattiga kvinnor i redan utsatta situationer ska känna sig pressade till något. Alla parter måste vinna. Men surrogat som princip är fantastiskt, tänk att låna ut sin livmoder till en annan människa, vilken ädel handling! Och ett teknikens under!

 

Vad tycker ni?

 

En dyrbar dröm

Kollar kontoutdragen. Jag kan inte fatta att jag kom upp i gränsen för högkostnadsskyddet redan i januari. Både för läkarbesök och medicin. Grymt tacksam för att det finns, fatta hur mycket pengar vi annars hade fått lägga ut för att nå vår dröm. När det inte finns nån garanti heller för att det går vägen. Du kostar redan för din mamma och pappa, lilla bebis. Och vi längtar efter dig så otroligt mycket. När kommer du till oss?

Trillingar

En söt bild sprids på nätet.

Min vän och jag

Min vän, som är gravid, tog kontakt idag. Hon frågar hur jag mår, vad jag gör, intresserar sig. Jag svarar artigt och avmätt. I mina ögon är hon den som dragit det längsta strået. Hon är gravid. Hon mår hemskt illa - men hon är gravid. Hon var en av dem som stod mig närmast under gymnasiet. Sedan gled hon mer och mer ifrån. Vi andra vänner förstod inte helt. Nu kommer hon tillbaka. Men jag fixar det inte. Jag är väldigt nyfiken, vill veta hur hon har det och vill ha detaljer om att vara gravid. Men jag fixar det inte. Avundsjukan slår igenom. Jag vill så gärna ställa frågor, vara en del av det. Men det tar emot.

 

Min andra vän står jag närmare. Det var också svårt, jag blev väldigt tagen känslomässigt. Kände mig omsprungen och värdelös. Men jag kunde inte låta bli att fråga. Jag var nyfiken, intresserad, brydde mig om. Inte till en början. Men jag vande mig långsamt och min ömhet för henne som person slog an. När hon miste sitt foster kände jag hennes besvikelse - jag förstod och kände medlidande. Jag satte mig in i hennes situation och då kändes det hemskt, just för att missfall är min egna stora mardröm nu när vi försökt så länge.

 

Men med min andra vän tar det stopp. Det kan bero på att vi redan glidit ifrån varandra. Jag uppfattar vår relation som gammal men något uttorkad. Ändå förmår jag inte engagera mig. Jag avvaktar. Väntar och ser. Kanske blir det bättre när barnet kommer i augusti/september. Kanske inte. Jag önskar att jag kunde hoppa på tåget och glädjas, prata och drömma. Men jag fixar det inte. Jag behöver vara här borta nu ett tag. Slicka mina sår. Och hur det blir sen får gudarna bestämma.

 

Det är inte optimalt men det funkar.

Mage

Jag har lärt känna en tjej via ett visst sammanhang. Vi ses ungefär en gång i veckan. När jag mötte henne första gången såg jag att hon precis som jag hade en liten kulmage. Eller i mitt fall är det ju, får jag väl lov att säga, en ganska markant kulmage.

Jag blev glad och hoppfull, hon kanske liksom jag har pco och lägger all övervikt över buken? Hon var ju söt för övrigt.

Nu sist hade vi inte setts på två veckor. Plötsligt var det uppenbart - det var en gravidmage.

Omedelbart spreds en välbekant känsla i kroppen, känslan av att det är bara mig det är fel på medan alla andra i hela världen är normala.

En stor familj

Tårar i ögonen får jag nästan varje gång jag ser på Familjen Annorlunda på Tv4. Jag blir berörd av kärleken och sammanhållningen som skildras. Speciellt blir jag berörd av familjen Norrström med tolv barn (plus tre vuxna barn sen ett tidigare förhållande). Den familjen är så go, glad och avslappnad. Då längtar jag efter en egen familj att rå om, leka med och skälla på. Helst vill jag ha en stor familj med många barn. Men i läget jag är i nu får jag vara lycklig bara jag får ett. Vi får börja där och se hur det går. I smyg drömmer jag om tvillingar, trillingar, fyrlingar - en hel flock. Drömma kan man ;)

Kampen mot PCO

Drömmen om ett barn - äntligen gravid!

RSS 2.0