Nu har jag sprutat i dagarna sex och det går bra! Sambon sticker mig de dagar han är hemma, annars fixar jag det själv. Är lite klumpig så har stuckit fingertoppen på nålen två gånger. Men det hela går väldigt odramatiskt till och idag gick jag på VUL-kontroll. Det var en annan läkare idag och han utförde ett snabbt VUL och höjde sedan dosen från 50 till 75 enheter. Detta ska jag göra i fyra dagar (ikväll ska jag köra 50 en sista gång) och sedan ska jag på kontroll igen för en eventuell höjning igen.

 

VUL visade att jag hade många ägg men de var fortfarande små. 50 enheter Puregon är lågt, jag kan tänka mig att jag behöver öka till 100 för att det verkligen ska mogna ett ägg. Å andra sidan vet man aldrig hur kroppen reagerar på Puregon, rätt som det är kan det smälla till även på lägre dos och ge flera ägg. Två är OK men tre, fyra (med risk för trillingar eller fyrlingar) är inte OK, sa läkaren och förklarade att det är för stora risker både för barn och moder. Innerst inne hoppas jag lite på tvillingar, det vore så himla häftigt, men naturligtvis finns det risk för att ena eller bägge fostren dör då och det vore en mardröm. Så för säkerhets skull har vi sexförbud på söndag kväll innan nästa VUL och så får vi veta om vi ska ta ägglossningssprutan (ett moget ägg), höja dosen (inget moget ägg) eller avbryta behandlingen (för många mogna ägg).

Nu är försök 4 inledd med hjälp av min andra spruta Puregon. Igår fick sambon göra på mig eftersom jag kände mig lite osäker men nu ikväll var det min tur att göra i ordning pennan och sedan sticka mig i magen. Det gick galant. Det känns lite roligt och spännande att ge sig själv sprutor, även om jag givetvis är glad över att de bara är tillfälligt till skillnad från dem med t.ex. diabetes som måste ta sprutor varje dag för resten av sitt liv i vissa fall.
Egentligen tycker jag inte att vi ens haft några seriösa försök med barnproduktionen. Jag har ju inte haft ägglossning så jag vill inte jämföra våra omgångar medicin & knull med de försök vanliga par gör när de har en regelbunden, fullständig menscykel och därmed faktiskt gör ett ärligt försök att göra barn.
Så nu hoppas jag på att Puregonet ska ge oss en chans till vårt första försök, 8 månader efter avslutat p-pillerkur. Vill så gärna ha ett litet våren-2014-barn att se fram emot!

Nu har jag och sambon varit på läkarbesök och fått veta resultatet på alla våra prover vi gjort. Min mans spermaprov visade goda värden både på rörlighet/motilitet (hur snabbt de simmar) och mängd (antal miljoner spermier per milliliter) vilket såklart är bra nyheter.

 

Vad gäller mig så har jag (som vi redan vet) inga problem med äggledarfunktionen dvs. äggledarna och livmoderhålan om jag minns rätt (HSSG). Verkar även ha bra kvalitet på själva äggen och det kan göra att jag kan bli gravid långt upp i åldern. Men som gyn sa, det är ju nu vi vill ha barn.

Blodprovet jag tog visar även normal ämnesomsättning (själva provet heter TSH och testar sköldkörtelns funktion) liksom nivåerna av prolaktin (hormon från hypofysen). Jag har läst att prolaktinet avgör bröstens storlek bland annat.

 

Så det enda, och det största, problemet är egentligen att jag har PCO-äggstockar vilket ger utebliven ägglossning. Hjärnan får helt enkelt inte signal om att släppa äggen. Det jag tagit hittills är Pergotime vilket ska få hypofysen att producera mer FSH --> utmognad av äggblåsor --> ägglossning.

 

Som ni vet så bet inte Pergotime på mig. Så nu ska vi gå till en mer direkt behandling - Puregon. Då sprutar man in hormonet direkt i kroppen. Jag har därför hämtat ut en "penna" på apoteket som jag ikväll ska fylla med FSH och få igång mina små äggblåsor (folliklar). Detta ska jag göra under några dagar och sen gå på ultraljud för att kolla om det hänt något på den dosnivån, om inte så ska jag höja dosen och ta sprutan under några fler dagar.

 

 

Nu har jag gjort röntgen av äggledarna, en så kallad spolning. Det var lite obehagligt när de sprutade in vätska, det spände precis som mensvärk och det är precis det jag läst att andra beskrivit det som. Men det gick bra och det gick fort, och läkaren och sköterskan var väldigt snälla och omtänksamma.

 

Det såg också mycket bra ut, det var god passage vilket betyder ett problem uteslutet. Om några dagar ska jag och sambon på återbesök och då får vi höra vår läkares samlade bedömning av alla prover. Ser fram emot detta och hoppas på goda nyheter!

 

... beräknas jag ha ägglossning nästa vecka den 17/5, om min kropp skulle följa kalendermetoden så att säga. Tyvärr ska jag ju göra undersökningen av äggledarna i dagarna däromkring och jag tror det gör att ingen ägglossning kan bli av.

Men under kan ju ske...!

 

 

Inte en egen - utan med hjälp på traven av Provera. Äntligen får jag känna mig normal. Stoppa ett paket tamponger i ryggsäcken. Mensvärk. Just mensvärk i kombination med huvudvärk var "roligt". En annan kombination var att jag för min viktminsknings skull testat periodisk fasta under några dagar. Det har tyvärr gjort att humöret slagit i botten under förmiddagens fasta; jag har haft noll tålamod, blivit lättstressad och hemmavid dessutom gnällig och satans snyftig. Till råga på allt avslöjade en kollega i förtroende att hon väntar barn, fjärde månaden. Sådana nyheter gör mig glad, inget ont med det egentligen. Jag ler ikapp med den havande och pratar gärna sparkar, namn och illamående med genuin glädje och äkta intresse. Sedan tänker jag "tänk om det var jag!" och sedan tänker jag "tänk om det aldrig blir jag!" och då blir hjärtat tungt.

 

Jag lämnade jobbet igår med tårarna rinnande, hade varit spänd och irriterad hela dagen och jag fick sjukt dåligt samvete för att jag fick så svårt att dölja det. Skrev ett långt sms och sambon ringde upp mig - "är det inge bra?". Han fick komma hem och kramas lite.

 

Jag vet inte vad som påverkade mig mest, förmodligen en blandning. Har man inte haft mens på sju månader är kroppen ganska så ovan med alla hormoner. Lägg till en diet som innebär blodsockerdipp fram till lunch. Det blev chokladbollar som tröst, det bara blev så.