Försök nr 7: Provera
Idag startar vårt sjunde seriösa försök att göra oss med barn. En tablett Provera till frukostgröten och vi är igång! Detta, mina damer och herrar, betyder som vanligt att en tablett inmundigas varje dag i tio dagar för att sedan efter 3-8 dagar åtföljas av en menstruation som i sin tur ger klartecken att börja med Puregonsprutbehandling. Nu kör vi!
God jul
Jag tillbringar julen med min älskling. Vi behövde det i år. Bara rå om varandra vi två. Vi lånar ett hus för oss själva, på annan ort, och bara umgås: sover, äter, pysslar, myser. Då och då kommer det saker ur min mun som "nästa jul kommer vi ha en bebis". Små drömmar i kakform. Annars har jag det bra psykiskt och fysiskt.
Jag har vänt på dygnet idag. Sov till elva och är därför pigg kl två på natten. Jag surfar runt bland ofrilligt barnlösas bloggar och låter tårarna rinna, av empati. För jag känner igen mig så i dem, i pendlandet mellan hopp och förtvivlan, och hur det tippar över mot förtvivlan ju mer tiden går.
Vi har försökt sedan 2012 och snart är det 2014. Det svajar till. 1½ år. Jag tröstar mig med att jag hinner jobba lite mer och spara undan, och att jag kan dricka goda glas vin ett tag till. Att jag är ung och inte har bråttom.
Men så kastas jag in i den där känslostormen igen. Grinar. Kikar bort mot min fästman som jag så gärna vill ge ett barn. Som är så snäll och tålig. Som tar hand om mig och stöttar. Som för min skull gömmer sina egna känslor och lyckas hålla emot sina egna tårar när mina svallar över. Som inte viker från min sida trots att allt tycks handla om mig - min kropp, mina hormoner, mina ägg.
Jag är så innerligt tacksam över att ha Dig vid min sida
under den här färden vi gör tillsammans, Du och jag.
Jämförelse Puregon behandling 1, 2 & 3
Maj
Försök nr 1 med Puregon
dag 1-7: 50ie Puregon
dag 8-16: 75ie Puregon
dag 10: Små hugg (symptom)
dag 12-15: Rikliga flytningar (symptom)
dag 12: slemhinnan 5,5-8mm på VUL
dag 16: Äggblåsa mäter 16 mm
dag 17: Ovitrelle
dag 18-22: ömma bröst (symptom)
dag 22-25: lite illamående, hängig, ljusbruna flytningar, illamående (symptom)
dag 26-31: spottings (symptom)
dag 32: Mens
Resultat: Ingen graviditet
September
Försök nr 2 med Puregon
dag 1-7: 50ie
dag 7: inget resultat på VUL
dag 8-18: 75ie
dag 12: äggblåsa 9mm, slemhinnan 8mm på VUL
dag 13-14: mörka, klibbiga flytningar + acne (symptom)
dag 16: äggblåsa 11 mm, äggblåsa 13 mm, slemhinnan 8mm på VUL
dag 16-18: vita/genomskinliga, rikliga vattniga och äggviteliknande flytningar (symptom)
dag 19: minst 4 st äggblåsor på 16-19 mm på VUL. Förbud mot sex. Avbruten behandling.
dag 18-22: ömma bröstvårtor, mycket acne
dag 27-30: Mens
Resultat: Ingen graviditet (pga risk för flerbarnsbörd)
November/December
Försök nr 3 med Puregon
dag 1-11: 50ie
dag 7: slemhinna ok tjocklek, inget resultat på VUL
dag 12: inget resultat på VUL
dag 12-20: 67ie
dag 17: slemhinna 6mm, inget resultat på VUL
dag 21: störst blåsa mäter 8mm på VUL, inget resultat
dag 21-24: 75ie
dag 8-24: acne, PMS, krämiga vita flytningar (symptom)
dag 25: inget resultat på VUL, avbryter pga. långsam utveckling och julstängt
Resultat: Ingen graviditet (pga. avbruten behandling)
Men jo...
... jag grät. Jag skrev igår att det inte var nån idé att gråta och bli arg. När gynekologen konstaterade att äggblåsorna fortfarande var för små och vi måste avsluta, så log jag och nickade. Jag var besviken men också lättad över att ta en paus från sprutorna och alla dess bieffekter. Ingen idé att gråta. Nya tag nästa år. Men jag la mig på älsklingens arm och sedan brast det. Jag grät med stora tårar och darrande läppar med ett gnisslande ljud av sorg mellan dem. Älsklingen fick bara ta emot; han fick lyssna och ta emot och smeka mitt hår och säga ömt "Du får vara ledsen, du får vara ledsen. Bara gråt!"
För det var ju liksom på julafton jag skulle plussa, det var ju så jag hade tänkt mig.
Hela 2013 har vi försökt hitta ett sätt som funkar för mig att bli gravid på. Från Pergotime enkeldos till Puregon tre veckor i rad.
Men det blir ingen graviditet år 2013.
Vi fick inte ens sexförbud de här dagarna för det är ingen idé, utsikterna är mörka.
Nu ska jag torka tårarna och göra något praktiskt och vettigt: dammsuga och dammtorka medan jag lyssnar på podcast och kokar ris.
Det är ingen idé att gråta - men jag gör det i alla fall.
Försök nr 6: VUL nr 5
Det blir inget den här gången.
75ie i fem dagar hjälper inte, det var alldeles för kort tid. PÅ VUL syntes inga mogna äggblåsor och jag får inte fortsätta obevakat under julledigheten. Så vi avbryter detta för i år och hoppas igen på nya tag i januari.
Jag återkommer med en skriftlig jämförelse mellan behandling 1, 2 och 3. Nu ska jag bara ta det lugnt; lägga mig tätt intill min älskling och se en film, och se fram emot en god natts sömn. Ingen idé att gråta, ingen idé att bli arg. Det är bara så det är.
Försök nr 6: VUL nr 4
Jag var på VUL igår. Jag var förväntansfull och inte minst hoppfull. Dag 21 med Puregon - nu måste det väl för tusan ha hänt något!
Gynekologen vände och vred på staven, hittade något litet ägg som hon mätte 8mm, dvs. fortfarande små, och konstaterade att det fortfarande inte hänt något förutom att slemhinnan fortfarande är ca 6mm vilket är OK. Jag klev av gynstolen, klädde på mig och gick sedan till hennes skrivbord där hon satt och antecknade på datorn.
"Vi får lov att gå upp på 75" sa hon.
Jag nickade tyst.
"Men nu är det ju bara en vecka kvar tills ni stänger för julen", sa jag. Rösten vek sig, tårarna kom. "Vad händer om jag inte klarar det på en vecka?"
Hon snurrade snabbt om på stolen och såg medlidsamt på mig.
"Det är ju tråkigt när det är så långa behandlingar... Nu har du ju byggt upp det långsamt så det är inte omöjligt att det ändå händer något. Men vi vågar inte höja mer för någonstans här är ditt tröskelvärde. Skulle vi höja mer skulle du kanske bli överstimulerad och då blir det ju ingenting heller."
Gynekologen vände och vred på staven, hittade något litet ägg som hon mätte 8mm, dvs. fortfarande små, och konstaterade att det fortfarande inte hänt något förutom att slemhinnan fortfarande är ca 6mm vilket är OK. Jag klev av gynstolen, klädde på mig och gick sedan till hennes skrivbord där hon satt och antecknade på datorn.
"Vi får lov att gå upp på 75" sa hon.
Jag nickade tyst.
"Men nu är det ju bara en vecka kvar tills ni stänger för julen", sa jag. Rösten vek sig, tårarna kom. "Vad händer om jag inte klarar det på en vecka?"
Hon snurrade snabbt om på stolen och såg medlidsamt på mig.
"Det är ju tråkigt när det är så långa behandlingar... Nu har du ju byggt upp det långsamt så det är inte omöjligt att det ändå händer något. Men vi vågar inte höja mer för någonstans här är ditt tröskelvärde. Skulle vi höja mer skulle du kanske bli överstimulerad och då blir det ju ingenting heller."
Jag torkade bort tårar och snor, och efteråt låste jag in mig på toaletten, sjönk ner och grät hejdlöst. Utanför sjukhuset ringde jag min sambo som fortfarande var på jobbet och storgrät. Jag var så ledsen, jag var så besviken, och han fick som vanligt vara den som tar emot min bubblande sorg, den som peppar och som säger åt mig att inte ta ut något i förtid, att det visst kan gå.
På tisdag ska jag tillbaka, men jag är inte hoppfull. Vid första behandlingen behövde jag 9 dagar med 75ie för att få ett ägg på 16 mm, andra behandlingen gick jag 11 dagar med 75ie men då fick jag ju full pott med för många äggblåsor. Så därför har vi smugit under tre veckor och bara försiktigt höjt 50 till 67, utan resultat. Det är som att jag måste ha 75 för att det ska hända något.
Så nu ska jag "slå mitt personliga rekord" och alltså öka en blåsa med en centimeter på bara en vecka, helst redan tills på tisdag.
Jag är stressad och besviken och rädd för att den här månaden med sprutor är förgäves! Tänk om vi börjat bara tre dagar tidigare?! Tänk om vi ökat till 75 redan vid förra VUL? Jag förstår läkarnas försiktighetsåtgärder men jag är frustrerad, jag är arg, jag är less! Mina hormoner har gett mig fler tårar och fler finnar än någonsin. Det var ju den här julen jag skulle plussa... :(
Vill du ha barn?
Jag är 26. Då börjar det bli ganska naturligt och vanligt att bli mamma, eller iaf fundera på det. Jag har velat ha barn sen jag var 17-18. Jag har tänkt på det varje dag sen dess. Det är 8 år nu. 8 ÅR. Det var exet som väckte frågan. "Klart vi ska ha barn tidigt" sa han. Både hans mamma, mormor och två systrar hade fått sitt första barn senast vid 22 års ålder. Jag skrattade först bort det, inte ska jag ha barn förrän om tio år, minst! Sedan fastnade tanken att det var ju inte alls en omöjlighet att börja bilda familj redan vid 19-20 års ålder?! Tänk om...?
Det blev inga barn tidigt, skönt nog, för jag hade inte velat ha exet som far till mina barn. Hua! Det är min Älskling som ska få den äran, är min plan.
Det blev inga barn tidigt, skönt nog, för jag hade inte velat ha exet som far till mina barn. Hua! Det är min Älskling som ska få den äran, är min plan.
Men åter till grundfrågan... Jag är alltså i den åldern då många börjar förvänta sig att jag ska bli mamma inom åtminstone en tidsperiod om 15 år. Det smyger sig på. På jobbet är de flesta äldre och har tonårsbarn och vuxna barn. De är ibland nyfikna på hur en ung tjej som jag tycker och tänker kring barn. Som idag, när vi pratade inredning och en arbetskamrat sa att man som småbarnsförälder bryr sig mycket om att inreda sina barns rum. Det skulle jag bli varse om sen. "Eller", tvekade hon. "...Om du vill ha barn, det är inte alltid man vill det... Kanske sen?"
Eller för några veckor sen, en annan kollega som jag står ganska nära, som också kom in på ämnet barn.
"Vill du ha barn då?" frågade hon rakt på sak.
"Ja, jo men det vill jag, det vill väl de flesta", svarade jag.
"Mm okej. Du har ju ingen bråttom, du är fortfarande ung. Fast din kille, han är väl lite äldre? Han kanske vill ha barn snart?!"
Hon sa det ju i all välmening men jag var tvungen att bita mig i tungan för att inte säga att jo, vi vill faktiskt båda ha barn, vi går till och med på fertilitetsbehandling, så pass mycket vill vi!
Men istället ler jag och låtsas som att det där med barn, det tar jag sen. Längre fram.
För det är vår lilla hemlighet. Jag kan inte berätta för jobbet, för jag vill inte bli borträknad. Och framför allt är det min ensak.
Men helst av allt hade jag velat skrika ut till hela världen:
JAG VILL INGET HELLRE ÄN ATT FÅ BARN! HADE JAG FÅTT VÄLJA HADE JAG HAFT MASSOR AV BARN VID DET HÄR LAGET! SÄG DET TILL MINA ÄGGSTOCKAR ISTÄLLET!
Försök nr 6: VUL nr 3
Idag fortsätter gråtfesten...Dag 17 med Puregon. VUL nr 3 den här behandlingen. Och precis som sist var det ingen mogen äggblåsa.
Det var ju det jag trodde, det är alldeles för låg dos med 67. Min kille lugnar mig och menar att de är specialister, de kan det här. Vi tar det ju långsamt av en anledning.
Livmodersslemhinnans tjocklek är 6,2 mm om jag minns rätt från skärmen, vilket gynekologen sa var bra. Nåt litet ägg hade börjat växa men om de är under 10 mm är de fortfarande små.
Återbesök senare i veckan, tills dess kör vi 67.
Pigga äggstockar.. jo tjena... :/
Presentboxen Puregon
I och med höjningen har min ampull med 600 enheter tagit slut. Det var därför dags att öppna kylskåpet och ta fram nästa ask. I den ligger:
- en ny ampull med 600 enheter
- två askar med engångsnålar
- en bipacksedel som jag aldrig läser
Nästan som på julafton va?
Känslostorm, snöstorm
Igår var jag ledsen. På väg till läkaren blev jag orolig och nervös och ledsen och fick kämpa för att hålla emot tårarna. Hos läkaren var jag som jag oftast är - positiv, munter, nyfiken. Men på väg därifrån var jag besviken och otålig. Återigen fick jag kämpa för att hålla emot tårarna inför passerande människor.
Sedan på kvällen var jag ledsen. Jag grät flera gånger. Skrev ledsna SMS med vänner. Jag var ensam och när sambon kom hem kastade jag mig i hans famn. Han fick ta emot allt: tårar, irritation, ilska, sorg, tomhet.
Idag, efter en natts sömn och en okej om något tråkig arbetsdag, mår jag bättre. Finnarna är kvar fortfarande vilket är *svordom* men jag överlever. Snart är det jul och jag längtar!
I helgen ska det bli snöstorm i stora delar av landet. Känslostorm inombords, snöstorm utombords. Därav min rubrik.
Sedan på kvällen var jag ledsen. Jag grät flera gånger. Skrev ledsna SMS med vänner. Jag var ensam och när sambon kom hem kastade jag mig i hans famn. Han fick ta emot allt: tårar, irritation, ilska, sorg, tomhet.
Idag, efter en natts sömn och en okej om något tråkig arbetsdag, mår jag bättre. Finnarna är kvar fortfarande vilket är *svordom* men jag överlever. Snart är det jul och jag längtar!
I helgen ska det bli snöstorm i stora delar av landet. Känslostorm inombords, snöstorm utombords. Därav min rubrik.
Försök nr 6: VUL nr 2
Inga mogna blåsor med 50.
Pga. överstimuleringen sist (väldigt pigga äggstockar, kommenterade gynekologen idag) vill läkarna ta det försiktigt och har därför låtit mig spruta med låga 50 enheter i elva dagar. Tidigare har jag ju fått öka till 75 redan på dag 8. Men så slog det lite slint sist och mellan dag 16 och 19 gick jag från två till minst fyra mogna äggblåsor vilket orsakade avbruten behandling :(
Så nu tar vi det låååångsamt. Elva dagar med 50 har det blivit, vilket inte gett något resultat. Äggblåsorna var många men små. Så fr o m ikväll ska jag öka "två snäpp" på sprutan, mellan 50 och 75, vilket blir ungefär 67,5.
Acnen har kommit tillbaka också. Jag har verkligen skött om huden - ångat, rengjort, sprayat med lugnande Thermalvatten och hållit den mjuk med ansiktskräm. Den har blivit rätt fin på de här två månaderna. Nu börjar såklart onda finnar ploppa upp som på beställning. Absolut Puregons fel. Ligger som myggbett längst haklinjen :(
Det är bara att stå ut några dagar till!
Tydligen är det bara lyckosamt att det går långsamt. Östrogenet bygger upp en lagom tjock slemhinna och ett kvalitetsägg kan mogna fram sakta men säkert.
Jag ska tillbaka på måndag och har sexförbud på söndagen "för säkerhets skull" även om läkaren inte hyste några större förhoppningar om att jag är redo för ägglossning då.
Får jag gissa?
Jag gillar inte att gissa eftersom det känns som att det alltid blir tvärtom.
Men jag tror att jag kommer ha nån liten äggblåsa på väg på måndag men för liten för att vara redo att lossa. Kanske får jag fortsätta med 67,5 typ fyra dagar till, och sedan återbesök för att sätta in en dos på 75, återbesök och eventuellt Ovitrelle (ägglossningsspruta).
Alternativt har det kommit nån liten äggblåsa på måndag och jag får ta 75 direkt för att öka på utvecklingen.
Jag tror att jag kommer få spruta 8 dagar till med Puregon, på nivå 67,5 eller 75! Det betyder Ovitrelle nästa torsdag?
Med bara tre veckor kvar till jul och julstängt vill jag bara skynda på! Läkaren med! Väx, små ägg, väx!
Här kommer en sång jag lyssnar på:
Annika ur Pippi - Mors lilla lathund - https://www.youtube.com/watch?v=7LIjCfNz-AA
Bebissjuk
Vill ha en liten bebis, helst två! Jag känner absolut ingenting i kroppen av Puregonet. Inget stick i magen, inga ökande flytningar, inget illamående - nada. Det är kanske bra, tycker synd om dem som får biverkningar av hormontillskotten. Men vore kul att märka någon förändring i kroppen som ger tecken på att mina äggblåsor växer, inbillar mig att biverkningar ger bra ägglossning även om det förstås inte behöver korrelera.
Snart jul och nyår, första advent idag. Tänk om jag fick inleda nya året med att berätta för nära och kära att jag väntar barn! Jag önskar så av hela mitt hjärta att 2014 blir året då jag får en liten baby i mina armar. Längtar efter att få föda barn, känna smärta som jag aldrig ens varit i närheten av förut och ha min kille vid min sida, som håller min hand och smeker undan en fuktig hårtest ur ansiktet på mig och följer mig genom hela förlossningen. Uppleva det där stora, häftiga tillsammans. Få en liten kletig hoptryckt gröngrå nyfödd på bröstet. Hej, det är jag som är din mamma. Och sedan befinna sig i sin bebisbubbla som alla talar om. Där man jublar över att ungen bajsar och kan ägna timmar åt att bara titta på barnet och lyssna efter; andas hon? Där inget annat har betydelse än att det lilla barnet är torrt, mätt och nöjt. DET hoppas jag få uppleva 2014.
Snart jul och nyår, första advent idag. Tänk om jag fick inleda nya året med att berätta för nära och kära att jag väntar barn! Jag önskar så av hela mitt hjärta att 2014 blir året då jag får en liten baby i mina armar. Längtar efter att få föda barn, känna smärta som jag aldrig ens varit i närheten av förut och ha min kille vid min sida, som håller min hand och smeker undan en fuktig hårtest ur ansiktet på mig och följer mig genom hela förlossningen. Uppleva det där stora, häftiga tillsammans. Få en liten kletig hoptryckt gröngrå nyfödd på bröstet. Hej, det är jag som är din mamma. Och sedan befinna sig i sin bebisbubbla som alla talar om. Där man jublar över att ungen bajsar och kan ägna timmar åt att bara titta på barnet och lyssna efter; andas hon? Där inget annat har betydelse än att det lilla barnet är torrt, mätt och nöjt. DET hoppas jag få uppleva 2014.
