Vilken dröm det är att vakna på lördagsmorgonen, långsamt slå upp ögonen och först efter någon sekund komma på att just det, det ligger en bebis därinne, som för stunden verkar ha hicka (små klick/ryck). Kissnödig så det gör ont. Kravla sig upp och passera spegeln - titta, ett berg! På väg till badrummet känna en lustig knöl på sidan som rör sig lite grann, undra vilken kroppsdel, ett knä kanske? Kolla vad klockan är på ugnen och ge sig själv en stund till i sängen. Bara få vara tillsammans med min mage, som andas liv. Min vän la handen igår på min mage och kände hur något levde därinne, ett liv utanför mitt. Hon var lika fascinerad som jag.

Tänk vilken dröm att vara i v 30. Det var ett stort steg att gå in i v 10, tvåsiffrigt. Precis som när man var barn, fylla tio år och tvåsiffrigt tills ens hundrade födelsedag. Passera v 12 också det en milstolpe. V 14 kändes mycket. V 20 - halvvägs - kunde knappt fatta. V 25 - nu var jag på gång på riktigt. Och nu kommer jag "fylla" nånting med 3 ända fram till förlossningen. Och v 40 och framåt bara bestå av en enda lång väntan.

Hej v 30 och välkommen de sista tio veckorna, vi kommer ha kul ihop med mycket äventyr och nya upplevelser! 

På sistone händer det att jag ibland får små obehagskänslor. Oftast kommer det när jag sitter med andra människor, tex runt fikabordet på jobbet; plötsligt känns det som att jag befinner mig helt utanför gemenskapen, i en bubbla isolerad och malplacerad, och i bröstkorgen växer en känsla av ångest och obehag. Det liksom griper tag i mig och sitter kvar en kort stund. Det här är något nytt, visst har jag haft liknande känslor förut men då har de varit förknippade med eller berott på en viss situation. Nu kommer det utan förvarning och utan tydlig anledning. Allt känns bara obehagligt och obekvämt för en stund innan jag typ gör en mental omruskning och lyckas kliva tillbaka till verkligheten. Jag skyller helt på graviditeten men hoppas det lägger sig snart, vill verkligen inte utveckla något som får mig att må dåligt. 

En ny intressant kroppslig förändring blir mer och mer framträdande. Min navel börjar nämligen bli uttryckt inifrån! Min sambo har påpekat tidigare att min navel (som tills nu bestått av ett hål som han gärna stoppar in ett finger i och får mig att pipa till av skratt och obehag = kittlig) minskat och blivit alltmer grund. Snart kanske jag rentav får en "utåt-navel" - en plupp som sticker ut och gör magen ännu mer lik en uppblåsbar badboll. Fortsättning följer... 

Läkaren på MVC var erfaren, trygg och lugn. Efter tio minuter gick jag därifrån med en diagnos och ett recept på smärtstillande. De besvär jag dras med går under benämningen Tietzes syndrom.

Lokalt, diffust smärttillstånd i broskskivan i förbindelsen mellan revbenen och bröstbenet. Orsak okänd.

Förekommer ibland hos gravida som doktorn sett, även om andra också kan få det. Tydligen något som framkallas av graviditeten och inget man kan göra något direkt åt så jag kommer nog få stå ut graviditeten ut. Fått långtidsverkande Alvedon att ta en tablett av varje morgon så att jag kan hålla ut under dagen innan jag får gå hem och vila. Det känns bra att fått ett namn på det men hade väl velat kunna bota det helst och inte bara knapra smärtstillande, något jag ogillar och undviker i det längsta vanligtvis, usch o blä.

Bara 80 dagar kvar...

Såhär i v 29 börjar tankar om "hur det ska bli" uppta allt mer tid. Det känns som att alla vill prata om graviditet och/eller första tiden efter förlossningen med mig. Alla är väna och nyfikna och förstående. Det här med att det kommer en ny liten människa till världen är något som vi människor aldrig slutar förundras över. Fast mitt barn troligtvis inte kommer göra någon skillnad för grannens eller arbetskamratens liv ses det som en glädjens nyhet, som om människan var en utdöende art och varje nyfödd bebis betydde nytt hopp för mänskligheten. Mycket för min skull, kanske. Man minns sin egen lycka för fem eller trettiofem år sen, och vet vad som väntar. Man lägger huvudet på sned och ger råd såsom "njut av småbarnstiden, den är snabbt över" och "lyssna inte så mycket på andra, gör det som du känner passar dig bäst".

Vi får önska BB här och det är ett val som börjar ta plats i mitt huvud. Egentligen känns det som en ickefråga - det kan lika gärna bli fullt och då måste man ändå åka nån annanstans. Och har inte alla barnmorskor och läkare samma utbildning? Det är inte som att skillnaderna är så stora? Sambon säger "du får välja det som känns bäst för dig". Men jag har aldrig fött barn förut. Jag vet inte. Ibland känns det som att slumpen får avgöra, det handlar ju ändå mest om personkemin mellan mig och förlossningspersonalen? Och föder jag på julafton vill väl alla ändå bara hem och fira med sin familj?

Äsch, det går nog bra det här. 

Nu är vi inne i tredje och sista trimestern. Jag ligger här på soffan och vilar ryggen/överkroppen inför kvällens middagsbestyr. Det är något jag ser fram emot varje dag - få räta ut mig raklång på soffan och känna hur "hållet" långsamt ebbar ut. Jag och sambon var på vårt extrabesök hos MVC-barnmorskan idag och agerade två oroliga förstagångsföräldrar. Hon tyckte inte det onda var något konstigt, jag är kort och ju mer magen växer desto trängre blir det och efter en arbetsdag vid datorn blir jag mer och mer hopsjunken. När hon palperade min mage kände hon små fötter och knän precis vid det onda stället, och huvudet ligger nedåt, på ner mot bäckengången, så det var ytterligare en anledning till att jag får ont.

Men för att stilla min oro och utesluta något annat har jag fått en tid hos MVC-läkaren nästa vecka. Jag vill veta varför det finns en motsatt öm punkt på ryggen (det strålar över, som ett tunt band) och om det verkligen bara beror på barnets läge och min korta överkropp. Och varför det alltid är på samma ställe.

SF-måttet är f.ö. 28 cm idag och bebisen blev störd och flyttade på sig lite när hon kom med dopplern vilket tydligen tyder på en pigg och frisk liten krabat. Härligt! Det viktigaste är ju ändå att hon därinne mår bra. 

Nu har 70% av graviditeten passerat. Tänk vad tiden går. Lilla snorpan, nu är det bara 84 dagar kvar innan vi ses. 

Annars så ringde jag min barnmorska på mvc och bad om råd vad gäller smärtan som inte går över. Den kommer framåt eftermiddagen och är värst när jag sitter eller står. Den sträcker sig till ryggen nu, det är som två onda punkter på motsatt sida om kroppen. Jag har fått en tid hos henne på fredag så får hon klämma och känna lite, för hon tyckte inte alls att det lät normalt att ha ont just där och på det här sättet. Jag hoppas SÅ att det finns något att göra för det är outhärdligt att ta sig hem från jobbet när ingen ställning funkar och jag bara vill lägga mig raklång och räta ut kroppen. 

Jag står inte ut :(

Det gör ont vid/strax under höger revben och det stramar liksom ut under armen runt bak på ryggen. Jag ålar mig som en tok på jobbet och byter ställning stup i kvarten utan resultat, det blir bara värre framåt eftermiddagen och än är det flera arbetstimmar kvar... Väntar på återuppringning från mvc men kommer förmodligen bara få höra att det är normalt.

Jag vill bara slippa det här! 

Ikväll har bebisen fått en rejäl köttbit, rostade rotsaker och avokado med limeyoghurtsås till middag, och köpt Budapestbakelse och ett stort glas Trocadero till efterrätt. Jag tror hon diggade sina pärons mat för efteråt sparkade hon förnöjt mot sin pappas hand när han lät den vila mot min mage.

Så... hur är då läget nu när jag går in i tjugoåttonde veckan?Jag har sovit bättre nu de senaste nätterna, bästa tipset jag fått är just att ligga på sidan med en kudde under magen och så en större kudde bakom ryggen. Nackdelen är väl att kramavståndet till min sängkamrat blir större :(

Har jag förresten berättat att jag fick fram en tjockare, lite gulaktig bröstmjölk när jag klämde häromdagen? Skumt! 

Nu är det 2 månader 29 dagar kvar - alltså mindre än tre månader. Den lilla sprattlar för fullt så magen hoppar och jag försöker verkligen njuta av varje rörelse för det är en sån kort tid jag får uppleva det här, vips så är hon här och alla sparkar är bara ett kärt minne. Jag kanske bara får uppleva att vänta barn en gång i livet.

Lite i smyg gillar jag att sucka och stöna över den alltmer otympliga kroppen jag plötsligt bor i. Framåt eftermiddagen/kvällen kommer det här obehagliga vid revbenen, och så är magen mer och mer i vägen så det stånkas en del när jag böjer mig fram. Det får mig att skratta åt mig själv samtidigt som det blir lite gnäll såklart och sambon får höra mest. Sambon börjar för övrigt få uppleva på riktigt hur det är att ha en gravid tjej. Som ikväll när vi tog veckans magbilder och han använde blixten när han tog de sista. Det gjorde mig jätteledsen när jag tänkte på det efteråt för jag ville inte ha blixt. Tårarna rann. Sambon har en ängels tålamod i det läget och fångade upp mig. Lite pussa och krama så blir jag glad. Ja, jösses Amalia... Knas-Pella man är!