Hej!
Igår var jag hos läkaren. Jag hade sambon med som trygghet eftersom jag led av pessimism. Men det såg fint ut, mina äggstockar är nollställda och redo för ny behandling - jippi! Enda kruxet var väl att min slemhinna fortfarande var tjock så den måste jag blöda bort först. Så det blir 10 dagar med Provera, vänta in följande mens och sedan ringa doktorn för klartecken för Puregon. Med andra ord, om ungefär två veckor kan vi börja med hormonsprutor igen. En godkänd deal, kan man tycka. Nu kör vi!

 

 

Hej tablettask!

Ena stunden är jag sprudlande glad, går och pussar sambon på kinden med ett smack och viskar med uppspärrade ögon - "åh TÄNK om jag har en bebis i magen i jul! Jag har en känsla att det blir så!".

Andra stunden gruvar jag mig, går och gnisslar tänder och är pessimist: "De kommer säkert vilja att jag väntar ytterligare en månad. Jag har säkert fortfarande små gamla äggblåsor kvar, som de vill att jag ska blöda bort först. Det här ser inte bra ut, kommer doktorn säga med rynkad panna."

För imorgon ska jag till läkaren och titta med ultraljud hur det ser ut. Sist jag gjorde VUL (för 25 dagar sen) hade jag fortfarande äggblåsor kvar som inte tillbakabildats. Ni kanske minns att jag fick blödningar bara åtta dagar efter avbruten behandling med Puregon. Inte så bra, eftersom det visar på utebliven ägglossning (vilket egentligen är skitsamma då vi ändå hade sexförbud).

 

Jag hoppades då på att få börja med Puregon snabbt eftersom jag hade mens. Men icke. Läkaren ville att jag skulle vänta minst 4 veckor med ny behandling. Om jag fick mens skulle jag höra av mig, om jag inte fick mens skulle vi helt enkelt ses på bokat datum en månad framåt.

 

Nu har den månaden gått. Ingen mens har kommit, jag är därför nyfiken på att se hur det ser ut därinne. Och så hoppas hoppas hoppas jag att kroppen är redo att köra en ny omgång! Det är där jag är nu. Spänd, förväntansfull, redo att köra! Samtidigt föreställer jag mig sämsta möjliga utfall, och blir ledsen och orolig.
Jag skriver imorgon igen.

 

Två veckor kvar till återbesök och ny behandling. Inget speciellt i kroppen. Jag är ganska munter och nöjd med tillvaron, fixar med min hobby istället. Känslorna åker inte längre berg- och dalbana. Jag försöker helt enkelt leva mitt liv och lägga krutet på det som händer just nu, och inte på det som inte händer. En dag i sänder.

Förra veckan tog jag kontakt med den i min närhet som ska snart bli mor. Vi har inte direkt en sådan relation som gör att vi annars hade pratat om sådana saker, det är en arbetskamrat, men i förra veckan kände jag ett trängande behov av att prata. Och jag öppnade mig för henne. Lät tårarna rinna likaså. Pratade om det här året av barnlängtan, om smärta och besvikelser, om att känna sig ensammast i världen om sina problem. Hon har försökt i fler år än jag, och har t.ex. erfarenhet av sena missfall, något jag tänker på med en klump halsen - det måste ju vara bland det värsta som finns för en kvinna, att få ett missfall sent i graviditeten! Det är ju också min rädsla, att det här året av barnförsök ska resultera i ett lyckans positivt test - som sedan slutar i ett blödande, plågsamt missfall.

 

Men det var skönt att prata, skönt att träffa någon som gått igenom samma sak och som är helt normal och ser helt vanlig ut, som är smal och snygg och intelligent, och ändå har problem med det här med barn. Hon sa även att när folk får veta att man haft det svårt att antingen bli med barn eller behålla ett barn, eller både och, så kommer det en massa igenkänningshistorier. Nästan alla har upplevt något liknande eller känner någon som haft svårigheter. Och man vill berätta, dela med sig. Ungefär som när man berättar att man blivit mobbad i skolan. Plötsligt vill alla berätta, alla har liknande erfareheter som man vill dela med sig av.

 

Vi kvinnor får i snitt tre missfall i livet. Två av dem vet man oftast inte om. Det upplevs som en försenad mensblödning. För den som inte får några barn alls blir missfallen förstås en tragedi, kan jag tänka mig. Men jag tror de flesta kvinnor som får missfall sörjer det barn som aldrig blev. En dröm som slås i spillror. Jag är rädd för missfall, men det är väldigt vanligt, och det är alltid en tröst. Jag är inte ensam.

 

Det finns fler där barnskaffandet är en kamp. För en del är det en kamp mot tiden. Åldern försvagar äggen, du har inte samma kropp längre. För andra är kampen främst psykisk. Är jag fortfarande lika mycket värd som kvinna? Älskar min man mig även om jag inte kan föda vårt barn själv? Varför ska just jag drabbas, jag som längtat efter barn så länge?

 

Det kan också vara en kamp mot omgivningen; samhällets påtryckningar och förväntningar på medborgarens fortplantning, släktingar som lägger sig i, kompisar som skaffar barn och vänligt men oförstående "frågar när ska du ha barn då?". Min blogg heter "Kampen mot PCO" men den handlar lika mycket om kampen mot att hålla sig över vattenytan och göra livet så meningsfullt det går.

 

Att veta att många kvinnor (och män) kämpar mot barnlöshet är jobbigt att tänka på, men också tröstande. Jag är inte ensam. Du är inte ensam. Vi är inte ensamma.

Maj

Försök nr 1 med Puregon

dag 1-7: 50ie Puregon

dag 8-16: 75ie Puregon

dag 10: Små hugg (symptom)

dag 12-15: Rikliga flytningar (symptom)

dag 12: slemhinnan 5,5-8mm på VUL

dag 16: Äggblåsa mäter 16 mm

dag 17: Ovitrelle

dag 18-22: ömma bröst (symptom)

dag 22-25: lite illamående, hängig, ljusbruna flytningar, illamående (symptom)

dag 26-31: spottings (symptom)

dag 32: Mens

Resultat: Ingen graviditet

 

September

Försök nr 2 med Puregon

dag 1-7 50ie

dag 7 vul: inget resultat

dag 8-18 75ie

dag 12: vul äggblåsa 9mm, slemhinnan 8mm

dag 13-14: mörka, klibbiga flytningar + acne (symptom)

dag 16: vul äggblåsa 11 mm, äggblåsa 13 mm, slemhinnan 8mm

dag 16-18: vita/genomskinliga, rikliga vattniga och äggviteliknande flytningar (symptom)

dag 19: vul minst 4 st äggblåsor på 16-19 mm. Förbud mot sex. Avbruten behandling.

dag 18-22: ömma bröstvårtor, mycket acne

dag 27-30: Mens

Resultat: Ingen graviditet (pga risk för flerbarnsbörd)

Jag HATAR min kropp nu! Den gör mig så jävla besviken och arg och äcklad och ledsen. Tjock, vidrig och helt inkompetent på det den är till för. Det är vad den är. Fy vad elak jag är men det är så jag känner nu, jag har ont i huvudet av gråt och är trött och orolig.

Jaså, vad står nu på? undrar ni.
För 10 dagar sen tog jag min sista enhet 75ie Puregon; som ni redan vet blev jag överstimulerad och fick avbryta behandlingen. Jag skulle förvänta mig en mens inom 3 veckor. Hade jag fått ägglossning hade jag kunnat vänta mig mens ungefär två veckor senare. "Hör av dig då", sa gynekologen och jag tittade i kalendern - jaha, då blir det nästa omgång i slutet av oktober då.

Igår fick jag plötsligt blod i trosorna. Det kanske bara är en liten mellanblödning tänkte jag. På kvällen såg det dock mer ut som en normal menstruation och idag fortsatte det - med andra ord - jag fick mens. Det är ju för fan alldeles för tidigt! Jag mailade fert. mottagningen idag och uttryckte min oro, imorgon ska jag på besök och prata om det med läkaren. För kort lutealfas, är det så det heter? Jag orkar inte med en till svårighet :(
Dessutom har jag en i min närhet som ska adoptera och fått barnbesked och jag tror nog att jag ganska starkt påverkas av att de förmodligen gått samma väg som jag och varit i samma frustration några år tidigare. Och att jag kanske är där dom är om några år - stående mitt i missfallshistorik, slut på IVF-försök och en lång adoptionsprocess som aldrig tycks ta slut. Visst, jag vet inte deras historia men det känns som en vanlig stig att ha vandrat när man når destination adoption.

Nu ska jag nog ta natt för det här så känslomässigt påfrestande att jag bara vill sova och få tiden att gå till läkarbesöket imorgon.

God natt.

 

Såhär känner jag mig nu. Helt vissen. http://babycarehandbook.com/

Aj aj! Jag har så ont i mina bröstvårtor. Så fort jag nuddar dem gör det ont, trots tröja & behå som skydd! De är verkligen superömma. Så fick jag sist också, fast dagarna efter Ovitrelle. Sett till det ligger jag ungefär i samma fas som då, så ur en logisk synvinkel borde de ömma bröstvårtorna därför bero på ägglossning snarare än Ovitrelle eftersom känsligheten och rikliga, vattniga flytningar är det enda gemensamma. Synd bara att den här ägglossningen måste gå åt skogen... Det är mycket det som känns surt - alla sprutor som tagits och tid som lagts ned - allt för lite ömma tuttar och ännu mer väntan. Tålamod, var det nån som sa tålamod?

 

Mys...!

Så var vul nr 2 avklarat!

Nu på dag 16 har jag en äggblåsa på 11 mm och en på 9 mm samt några fler små som ännu är för små. Slemhinnan är fortfarande fin med sina 8 mm. Jag får fortsätta med 75ie några dagar till. Förhoppningsvis växer den ena på sig och blir de där 18-20 mm som den helst ska vara.

Läkaren tror inte att det blir risk för trillingar men för säkerhets skull har vi sexförbud tills nästa vul :)

"Kommer gå vägen denna gång", sa sambon, och tänk - det tror jag också!

Det blev en väntad höjning till 75IE då ingen märkbar skillnad syntes på VUL.
Så ikväll blir det sjunde dagen med 50, och imorgon höjs dosen ett snäpp.

Idag ska jag hämta ut Puregon och så blir det spruta ikväll! Synd att fästmannen inte är hemma då, så måste jag göra det på mig själv och det är lite pirrigt. Känner mig osäker på hur man gör i ordning sprutan också så ska nog be om hjälp av apotekaren. Tyvärr brukar de vara dåligt insatta i sprutor har jag upptäckt. Jag frågade något sist och farmaceuten började kolla på datorn och mumla och tveka så jag blev otålig och sa nåt i stil med "jo men så är det säkert! Jag kör på det!" bara för att komma därifrån. Förstår att de inte kan allt om specifika läkemedel, men spruthantering...?
Äh, ska inte låta sur nu. Jag är glad - jag ska ju få börja spruta igen! Hoppas det bara tar en vecka den här gången att få en stor fin blåsa (och helst två... hehe...) som sedan resulterar i en fin härlig ägglossning som i sin tur genererar ett litet barn!!!

 

 

Och så dröjer det ÄNNU längre tid innan jag kan få min efterlängtade bebis! På onsdag blir det sprutstart eftersom det måste passa med återbesök/VUL. Om jag skulle börja idag måste jag komma in på helgen vilket inte går. Så det blir Puregon på onsdag och träffa läkaren i början av nästa vecka för att se en eventuell fortsättning, förmodligen en höjning till 75ie som sist.

 

Ja, vad väntar jag på egentligen?
Det är +3 dagar sedan jag tog sista Proveratabletten. Sedan flera dagar har jag haft spottings/bruna flytningar. Ingen mens. Sist fick jag det ganska snabbt efter Proveran, nu tycks den späs ut till nåt halvdant, jag går runt med lite oregelbunden molvärk och tror att mensen är på ingång när som helst. Jag ska se om mensen kommer i helgen, annars måste jag ringa eller maila sköterskan och fråga om jag ändå ska börja med Puregonsprutorna. Vill ju inte behöva vänta länge i onödan på att eventuellt få min ägglossning.
Så jag går och väntar på nästa steg. Förhoppningsvis får jag klartecken redan på måndag att börja spruta! Och då börjar kontrollerna för att se hur äggblåsorna utvecklas. Spännande!

I morse när jag tog min sjunde Proveratablett av tio blev jag orolig, arg och besviken - jag fick mensvärk/stickningar och mörka flytningar/spottings!
Jäkla kropp, du är inte alls i fas, tänkte jag då ilsket.
Under dagen försvann dock stickningarna i magen och även flytningarna. Så jag hoppas mensen kommer som den ska om en vecka. Humöret som jag har kring mens är däremot kvar. Fy så irriterad, otålig och ilsk jag varit i helgen! Ett riktigt PMS-monster. Jag har dessutom ätit och druckit alldeles för mycket onyttigt idag: lösviktsgodis, mockarutor (kaka), korv med bröd, 1 liter läsk och choklad. Plus en skiva formfranska med marmelad till frukost. Passar ju utmärkt till min önskade viktminskning inför nästa fertilitetsbehandling... Jaja, det var iaf gott! :D Hej på er!

 

Det känns motigt nu. Favoritbloggaren Mirka ("elvabarnsmamman" från Familjen Annorlunda) fick precis i detta nu sitt tolfte barn. Sju barn, nr 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, har hon fått under de här åren medan jag längtat efter mitt första. Jag är jätteglad för hennes skull. Men det påminner om min egen barnlöshet. Snart ett år har vi försökt. Ett år. Förstår ni hur tungt det är att ens kropp inte klarar att bli gravid, när jag önskar det så starkt både psykiskt och fysiskt? Om jag hade haft en ägglossning som fungerat hade jag kunnat haft en tremånaders baby nu. En jollrande liten älskling som jag kunnat lägga på bröstet och smeka över dess mjuka hjässa. Det gör ONT i mig att det är så svårt att uppnå min högsta dröm. När "alla andra" bara bestämmer sig och beställer in ett plus på stickan. Inte riktigt kanske, men så känns det nu. Varför ska just min kropp...? På något sätt har jag vetat om det här länge, långt innan jag ens tänkte på barn. Det var en händelse i skolan, i högstadiet. En klasskompis sa något om att en annan kompis skulle bli en bra mamma när hon blev stor. Och så liksom kom hon på mig, och kastade med en blick, och sa "och du också såklart" men jag hörde direkt att hon inte menade det. Det var på den tiden jag drömde om att ha en pojkvän, men aldrig fick. Så jag tänkte att det här med pojkvän, man, familj, barn, inte var något som var ämnat för mig. Och sen funkade aldrig mensen, den kom aldrig som den skulle och var aldrig som mina kompisars - regelbunden med mensvärk och PMS. Den var bara blod som antingen kom i mängder, eller antingen inte alls. Så jag började inte tänka i såna banor förrän jag träffade mitt ex, som plötsligt öppnade för att barn var något jag kunde få i mitt liv. Kanske handlade mest om att bli vuxen, alla tonåringar drömmer ju knappast om att bli mammor. Men det handlar också om en känsla. Att det här med moderskapet känns så onåbart och dessutom med en menscykel vars oregelbundenhet gett mig en känsla av att "äsch, jag kan ju ändå inte bli gravid". Därför var jag utan preventivmedel i nästan två år, med exet. Jag bara kände att det ändå inte skulle gå.
Nu äntligen är jag på väg, men den känslan är fortfarande kvar som en skugga: det kommer ändå inte gå...

Så, nu har jag skrivit av mig. Tack för att ni finns, alla snälla besökare som ibland till och med skriver en snutt...

 

Idag intogs första Proveratabletten av 10! Förhoppningsvis blir det en mens om två veckor och då kan jag börja med sprutor.
Avståndet till BIM känns oöverstigligt långt, men snart, snart är jag där och kan sitta och känna efter vilka graviditetssymtom som finns och inte finns.

En läsare ställde några frågor så jag tänkte svara här för enkelhetens skull.

 

Camilla: Hur många dagar tog du Puregon under ditt första försök? Och vilka enheter fick du ta dessa dagar? Räckte en ampull? Antar att du fick hämta ut fler nålar då en förpackning bara innehåller nio st. Hur dags varje kväll tog du sprutan? Hur många ultraljud fick du gå på under beh? Många frågor, hoppas du orkar svara :) Lycka till med nästa försök.

 

Hur många dagar tog du Puregon under ditt första försök?

 

Och vilka enheter fick du ta dessa dagar?

 

Räckte en ampull?

 

Antar att du fick hämta ut fler nålar då en förpackning bara innehåller nio st.

 

Hur dags varje kväll tog du sprutan?

 

Hur många ultraljud fick du gå på under beh?

Många frågor, hoppas du orkar svara :) Lycka till med nästa försök.

Sommaren har gått i romantikens och glädjens tecken, och jag har haft en skön ledighet som nu övergått i vardag. Pausen från "verkstan" har varit välbehövd. Jag har tänkt mer på mig själv och min omgivning, än på bebisar och behandlingar vilket var sunt för kropp och själ! Och för oss. Stunderna med gråt kan räknas på ena handens fingrar.

Jag har varit hos doktorn och kollat med ultraljud; jag har en liten slemhinna som behöver blödas ur först innan jag börjar med Puregon. Det som gäller nu är: Provera för mens (tabletter 10 dagar + mens inom 5 dagar), sedan Puregon (minst 7, max 20 dagar om det går som sist) och sist Ovitrelle. Eftersom jag fick konstiga blödningar/flytningar sist ska jag ta Ovitrelle två eller tre gånger för att verkligen få ägget släppt.

Dock kommer livet emellan, och jag kan inte börja med behandlingen riktigt än. Den veckan som jag har chans att få ägglossning kommer nämligen inträffa när jag och sambon inte kan ha sex, pga. yttre omständigheter, så jag måste skjuta på det ca 2-3 veckor. Jag vill ju inte få ägglossning utan chans till befruktning, eller hur?! Och för att verkligen inte riskera att missa ÄL anpassar vi behandlingen efter livet, kort sagt.

Så vi ses om ett tag - då kommer fler uppdateringar!

Den sjätte juli fick jag en mystisk blödning. Det var precis som klarrött mensblod och kom enbart vid ett tillfälle. Det var tio dagar efter sista menstruationsdag. Min gissning är sköra slemhinnor men faktum är att jag inte minns att jag fått en mellanblödning likt denna. Ett hoppfullt alternativ är att det var en nidblödning.
I augusti ska jag berätta både om den här blödningen och mina underliga flytningar jag hade en vecka innan förra mensen för läkaren. Hoppas det inte sätter käppar i hjulet för nästa Puregonbehandling som jag längtar innerligt efter att få starta upp! Det är så spännande att gå på kontroll och sen få starttecken att börja med Ovitrelle. Ses då!

Det här med BIM (beräknad icke mens) stämmer ju inte riktigt när man tar Puregon och inte har en normal menscykel. Men om man räknar att en cykel ska vara 28 dagar, och med ÄL på dag 14, så kan man testa två veckor efter Ovitrelle. Imorgon lördag är det 14 dagar. Men eftersom det är midsommar och jag uppskattar alkohol vid sådana tillfällen, ville jag veta innan dess. Så jag testade redan igår, tolv dagar efter Ovitrelle/ägglossning och fick ett tydligt negativt besked. Idag, tretton dagar senare, provade jag igen och lika tydligt var det negativt. Jag testar ju med stickor som visar två streck vid graviditet och vid negativt ett streck som bara visar kontrollstrecket. Och både igår och idag lyste bara ett enda streck ilsket rosa.

Jag vet att man inte kan säga säkert så tidigt. Helst ska jag vänta några dagar till. Kanske en vecka till rentav. Men jag känner mig inte gravid och jag är osäker på om jag ens fick ägglossning med tanke på de spottings jag fått.

 

Dagarna efter Ovitrelle hade jag ont i brösten och mensvärk. Troligen bara biverkningar, med facit i efterhand. Så jag ställer in mig på att jag INTE är gravid och bestämmer mig för att ha en skön, avslappnad sommar och börja igen i augusti. Kanske kan jag försöka gå ner i vikt också, fast jag är sjukt omotiverad. Jag väger nästan 70 kg och skulle vilja väga åtminstone bara 60. Det skulle nog underlätta enligt nästan allt jag slukat om PCO och infertilitet på webben och i tidningsartiklar.

 

På ett sätt, och det känns märkligt, är jag lättad över att jag inte vara gravid nu. Jag ser positivt på att slippa illamående i sommar och inte behöva deklarera graviditet det första jag gör när jag kommer tillbaka till jobbet efter semestern. Det känns skönt att ta en paus då jag under hela våren knaprat piller och tagit sprutor. Det känns helt enkelt som att det där med barn, det tar vi i höst.

Ha en fin midsommar allesammans!

I lördags, för sex dagar sen, tog jag Ovitrellesprutan. Sen igår mår jag lite lätt illa, jag har mensvärk och i morse fick jag ljusbruna mensliknande sekret som hållit i sig under dagen, om än mycket små mängder. Jag vet att det finns något som heter nidblödning som sker när ägget fäster, men jag tvivlar på att det är detta då det inte är blod. Mensvärken förbryllar mig också. Ska jag få mens nu, en hel vecka i förtid?! Då kan jag ju omöjligen haft ägglossning i helgen. Nej, det här gör mig osäker och jag väntar spänt på om en mens ska infalla eller inte. Nån som kan ge en kvalificerad gissning vad det handlar om?