Jag HATAR min kropp nu! Den gör mig så jävla besviken och arg och äcklad och ledsen. Tjock, vidrig och helt inkompetent på det den är till för. Det är vad den är. Fy vad elak jag är men det är så jag känner nu, jag har ont i huvudet av gråt och är trött och orolig.

Jaså, vad står nu på? undrar ni.
För 10 dagar sen tog jag min sista enhet 75ie Puregon; som ni redan vet blev jag överstimulerad och fick avbryta behandlingen. Jag skulle förvänta mig en mens inom 3 veckor. Hade jag fått ägglossning hade jag kunnat vänta mig mens ungefär två veckor senare. "Hör av dig då", sa gynekologen och jag tittade i kalendern - jaha, då blir det nästa omgång i slutet av oktober då.

Igår fick jag plötsligt blod i trosorna. Det kanske bara är en liten mellanblödning tänkte jag. På kvällen såg det dock mer ut som en normal menstruation och idag fortsatte det - med andra ord - jag fick mens. Det är ju för fan alldeles för tidigt! Jag mailade fert. mottagningen idag och uttryckte min oro, imorgon ska jag på besök och prata om det med läkaren. För kort lutealfas, är det så det heter? Jag orkar inte med en till svårighet :(
Dessutom har jag en i min närhet som ska adoptera och fått barnbesked och jag tror nog att jag ganska starkt påverkas av att de förmodligen gått samma väg som jag och varit i samma frustration några år tidigare. Och att jag kanske är där dom är om några år - stående mitt i missfallshistorik, slut på IVF-försök och en lång adoptionsprocess som aldrig tycks ta slut. Visst, jag vet inte deras historia men det känns som en vanlig stig att ha vandrat när man når destination adoption.

Nu ska jag nog ta natt för det här så känslomässigt påfrestande att jag bara vill sova och få tiden att gå till läkarbesöket imorgon.

God natt.

 

Såhär känner jag mig nu. Helt vissen. http://babycarehandbook.com/