Under de närmsta 36h timmarna väntas ägglossning, sen måste jag vänta minst två veckor innan eventuell graviditet kan upptäckas.

 

 

Tagen från http://modestil.se/sofie

 

 

... men jag har jättemycket flytningar idag! Måste ha trosskydd och det brukar jag sällan behöva.
Lite detaljer: Det ser ut som vispat, klumpig, genomskinlig äggvita, alldeles som skum. Jag trodde man fick sånt EFTER eller UNDER ägglossningen, inte innan? Fast då ska det iofs vara trådigt och inte rinnigt. Och mina bröst är fortfarande ömma, jag kunde knappt ha täcke igår kväll, jättekänsliga bröstvårtor har jag.
Jag längtar till ikväll då jag ska ta Ovitrellen. Det ska man ta 24-48h efter annan behandling, t.ex. Puregon, har jag läst i FASS. Fast innan dess ska jag ut med vänner och njuta av en förhoppningsfull fin sommarkväll. Man kan inte bara tänka på barn, eller hur?

Ville kasta in ett litet inlägg om lite symptom som jag tror mig känt såhär sista dagarna med Puregon. I lördags kände jag som hugg under några sekunder. Då var ju äggblåsorna inte klara, men lite aktivitet hade ju hänt med tanke på resultatet av slemhinnans tjocklek som visade sig på måndagen. Sedan har jag de senaste dagarna (dag 12-15) haft lite rinnande flytningar, eller klibbiga, beroende på dag. De har även varit vita. I måndags rann det till ordentligt vid ett tillfälle, riktigt vattnigt, så jag fick lov att springa in på toaletten och kolla att det inte var mens, så kanske berodde det på utvecklingen som skett under veckan. Jag har dessutom ömma bröstvårtor idag och det ska vara ett tecken på ägglossning har jag läst. Hoppas hoppas hoppas.

Min tjejkompis följde med idag till läkaren och väntade utanför. Hon fick höra nyheten först - jag har en mogen äggblåsa så nu är det dags för ägglossningssprutan att göra entré!

När jag kom till läkaren fick jag i vanlig ordning ta av mig på underkroppen (inte särskilt sexigt alls) och bli undersökt med vaginalt ultraljud. Först såg han lite missnöjd ut, han kollade runt bland äggblåsorna (som var ett par stycken) och mätte och antecknade. Jag såg på skärmen siffror som visade vad jag tror var ca 11 mm. Men så gick han tillbaka till höger sida och där stannade han till ett slag. Där låg den lite dold, en äggblåsa på 16 mm.

 

Det betyder att imorgon är den 18 mm och då ska jag spruta in Ovitrelle 250 mg för att få äggstocken att släppa ifrån sig ägget. Från och med då har jag och sambon 36 timmar på oss att göra mig gravid! Det här är stort steg för oss och det betyder att vi för första gången har en ärlig chans att försöka bli med barn, dvs. försök nr 1! De andra gångerna vill jag inte räkna för då har jag inte haft mogna äggblåsor och därmed ingen ägglossning. Ikväll blir det Puregon 75 enheter och imorgon kväll Ovitrelle.

 

Så nu är helgens aktiviteter spikade, åtminstone en utav dem, hehe. Om 14 dagar ska jag höra av mig till dem, oavsett om jag fått mens eller inte, och det betyder att jag inte ska testa med graviditetstest förrän då. Vad blir det....? *kollar i kalendern* 22 juni ja. Tänk om jag är på smällen i midsommar?! Inget rosévin, ingen sangria. Hur förklarar man det? Normalt sett brukar man ju inte köra bil efter midsommarfirande som vid andra festkvällar så fyllechauffiskortet kan jag inte spela. "Jag äter penicillin"? Äh, i-landsproblem...

 

Men om jag inte plussar, då blir det en mysig sommar med sambon och vännerna, och nya tag i höst. Inga ledsamheter, det lovar jag, för nu vet jag att jag kan få mogna äggblåsor av Puregon och då är det bara att köra igen i augusti!

 

Efter VUL idag konstaterades att viss aktivitet skett; inga mogna äggblåsor än men livmodersslemhinnan har vuxit sen sist, från 5,5 mm till 8mm. Ett gott tecken för en för tunn slemhinna gör att ett befruktat ägg inte kan fästa.

Det är dessutom bra att det går lite långsamt. Vi ska ha tåååålamooood, som gynekologen sa. Jag ska fortsätta med 75 enheter några dagar till och sedan på återbesök. Återigen handlar det om att bara släppa ett ägg, inte fler.  Förhoppningsvis har det hänt mer tills dess.

 

Innan midsommar måste det hända något, så lät det visst, kanske stänger de ned mottagningen då? I så fall ser jag fram emot en paus och njuta av sommaren utan VUL-besök och hormoninjiceringar. För mitt i all spänning är jag en smula kluven. Jag är lite nervös för att bli gravid nu innan sommaren. Har ju nytt jobb och det känns lite jobbigt med tanken på att informera en sån sak så pass tidigt in på en ny anställning. Jag vill ju helst slutföra alla projekt och arbetsuppgifter som nu ligger på mig. Men så har jag fortfarande den här starka barnlängtan som river inuti mig. Ögonen som tåras när smärtan är för stor, när jag ser bebisar på byn, morsor och farsor med sina telningar - jag vill åsså ha! Och sambon vill ju också så gärna. Vi vill ju bilda familj nu. Finns det ens någonsin ett perfekt tillfälle för att få barn? Cheferna får ju ändå inget säga, ändå inget tycka. Kvinnor har i alla årtionden blivit på smällen... mer eller mindre lägligt.

 

 Och så är det här andra. Jag har längtat så sjukt länge, i flera år, och är så lycklig över att äntligen få ta det steg jag drömt om. Men det är la som att jag blivit mättad?! Att hjärnan och psyket liksom säger stopp, nu orkar vi inte fokusera på fler tankar om barn. Du måste ägna tankeverksamhet åt något annat också ibland. Livet t.ex. Det finns inga barn i ditt liv just nu så drop it! Det har slipats ända in i kraniet, den här besattheten...

 

Nu är det dags för injektion nummer 12 (7 st med 50ie, 5 st med 75ie).

Nu är försök 4 inledd med hjälp av min andra spruta Puregon. Igår fick sambon göra på mig eftersom jag kände mig lite osäker men nu ikväll var det min tur att göra i ordning pennan och sedan sticka mig i magen. Det gick galant. Det känns lite roligt och spännande att ge sig själv sprutor, även om jag givetvis är glad över att de bara är tillfälligt till skillnad från dem med t.ex. diabetes som måste ta sprutor varje dag för resten av sitt liv i vissa fall.
Egentligen tycker jag inte att vi ens haft några seriösa försök med barnproduktionen. Jag har ju inte haft ägglossning så jag vill inte jämföra våra omgångar medicin & knull med de försök vanliga par gör när de har en regelbunden, fullständig menscykel och därmed faktiskt gör ett ärligt försök att göra barn.
Så nu hoppas jag på att Puregonet ska ge oss en chans till vårt första försök, 8 månader efter avslutat p-pillerkur. Vill så gärna ha ett litet våren-2014-barn att se fram emot!

Nu har jag gjort röntgen av äggledarna, en så kallad spolning. Det var lite obehagligt när de sprutade in vätska, det spände precis som mensvärk och det är precis det jag läst att andra beskrivit det som. Men det gick bra och det gick fort, och läkaren och sköterskan var väldigt snälla och omtänksamma.

 

Det såg också mycket bra ut, det var god passage vilket betyder ett problem uteslutet. Om några dagar ska jag och sambon på återbesök och då får vi höra vår läkares samlade bedömning av alla prover. Ser fram emot detta och hoppas på goda nyheter!

 

... beräknas jag ha ägglossning nästa vecka den 17/5, om min kropp skulle följa kalendermetoden så att säga. Tyvärr ska jag ju göra undersökningen av äggledarna i dagarna däromkring och jag tror det gör att ingen ägglossning kan bli av.

Men under kan ju ske...!

 

 

Inte en egen - utan med hjälp på traven av Provera. Äntligen får jag känna mig normal. Stoppa ett paket tamponger i ryggsäcken. Mensvärk. Just mensvärk i kombination med huvudvärk var "roligt". En annan kombination var att jag för min viktminsknings skull testat periodisk fasta under några dagar. Det har tyvärr gjort att humöret slagit i botten under förmiddagens fasta; jag har haft noll tålamod, blivit lättstressad och hemmavid dessutom gnällig och satans snyftig. Till råga på allt avslöjade en kollega i förtroende att hon väntar barn, fjärde månaden. Sådana nyheter gör mig glad, inget ont med det egentligen. Jag ler ikapp med den havande och pratar gärna sparkar, namn och illamående med genuin glädje och äkta intresse. Sedan tänker jag "tänk om det var jag!" och sedan tänker jag "tänk om det aldrig blir jag!" och då blir hjärtat tungt.

 

Jag lämnade jobbet igår med tårarna rinnande, hade varit spänd och irriterad hela dagen och jag fick sjukt dåligt samvete för att jag fick så svårt att dölja det. Skrev ett långt sms och sambon ringde upp mig - "är det inge bra?". Han fick komma hem och kramas lite.

 

Jag vet inte vad som påverkade mig mest, förmodligen en blandning. Har man inte haft mens på sju månader är kroppen ganska så ovan med alla hormoner. Lägg till en diet som innebär blodsockerdipp fram till lunch. Det blev chokladbollar som tröst, det bara blev så.

En tablett Provera om dagen för att eventuellt få en blödning. Tänk att jag inte haft mens på mer än 6 månader.
Dock har jag inte byggt upp någon vidare slemhinna så det är möjligt att Proveran inte kan framkalla en mens. Men vi ska försöka. Sedan ska jag boka tid och göra äggledarspolning.
Så just nu står det still i produktionen ett tag... Hej!

 

 

Idag var jag och sambon på vårt första besök på den fertilitetsmottagning vi blivit remitterade till. Vi fick svara på några frågor om våra hälsotillstånd. Jag fick göra ultraljud och ta blodprov. Eftersom jag inte haft någon blödning sen p-pillerstoppet fick jag medicin utskrivet som ska framkalla blödning. När jag får mensen ska jag ringa och boka in ett återbesök, och får jag ingen mens ska jag ändå ringa och boka in ett. Innan dess ska även sambon lämna spermaprov. Vi måste utesluta att det inte finns annan problematik som bidrar till våra svårigheter att bli gravid.

Jag blev lite ledsen där och började böla när jag berättade min historia. Det känns inget roligt att berätta om hur jag fick mens som 13-åring, en mens som ena stunden var 1 månad lång och den andra stunden så oregelbunden att den inte kom på tre månader. Att jag några år senare fick Gestapuran utskrivet för att ens få mens. Och att Pergotimen inte gav ÄL - det som på flera sätt slog undan mina fötter för jag var ju så hoppfull att det skulle ge resultat.

 

Men tårarna torkade rätt snabbt och resten av besöket kändes helt okej. Läkaren var lågmäld men gav ändå visst hopp. Dock startade det en bit känslostorm inombords. En egentlig småsak gjorde att jag fick ett utbrott på sambon strax efteråt, med tårar och sura miner och allsköns hot om att åka hem ensam utan honom. Men jag har sådan tur med min karl, för han tog inte åt sig utan höll sig lugn och sansad tills jag fått tillbaka humöret. Han förstår att jag jobbar på att acceptera läget och min kropp, och att det tär på psyket och att man därför i princip måste få ett smärre tokbryt på sin sambo ibland.

Det är ju inte så lätt att acceptera att man befinner sig i en fertilitetsutredning med spermaprov och äggledarspolning på agendan när man bara är 25 år gammal. Det känns tragiskt, även om jag vet att jag inte är den enda. Och så känner jag att det är mitt fel att sambon dragits in i det här. Han menar att vi gör detta tillsammans. Men jag kan bara tänka att det är min kropp som sviker, inte hans. Det är den som hindrar oss från att bli förälder.

Och jag är livrädd att stämplas som infertil, för det låter så kallt, så kliniskt och tomt. Vägen dit är lång, jag är medveten om det. Jag är inte alls där än. Hittills är jag bara ofrivilligt barnlös. Svårigheter med att bli gravid. Rubbningar i systemet. Under behandling. Lång startsträcka. Lite motstånd i maskineriet.

Jag är också tacksam för frikortet.

BIM-1 betyder att det är en dag före beräknad "icke-mens". Problemet med mig är att jag med största sannolikhet just kommer uppleva "beräknad icke mens" utan att det för den sakens skull beror på en graviditet. Gjorde ett graviditetstest idag ändå och det blev som vanligt ett starkt, ilsket rött streck vilket symboliserar "nej du är INTE gravid, trodde du det eller?".

Nu är det bara två veckor kvar tills vi ska på första samtal på kliniken. Jag längtar samtidigt som jag vet att det inte kommer gå särskilt fort. Troligen ska både jag och sambon undersökas och utredas innan nästa steg sker.

Hur går det då? Jo, tack. Det går an. Kära vänner, det går an. Jag klarar mig. Men jag blir tårögd ibland när jag tänker på att vi redan är i april, och vår gemensamma resa startade i september. Det är sex månader. Ett halvt år! Och jag har inte ens kommit till ruta ett - en egen menstruation.

Det kändes lite i hjärtat också när en arbetskamrat avslöjade att hon går i väntande tider. Magen var sådär liten rund och fin. Nu vill hon inte dölja den mer, sa hon. Jag blev uppriktigt glad för hennes skull, men sedan smög sig några tårar fram ändå, just för att det påminner om min egen längtan. På väg hem tog jag en extra promenad och då bölade jag. Gick raka vägen in i sovrummet och kröp ner under täcket och kände mig olycklig. Sambon var inte hemma men det gjorde inget, jag behövde bara få ur mig det. Det jag känner är bara hur j-a trist det är att inte få ha en fungerande kropp.

Starka känslor fick jag även av att en halvkänd bloggerska som är sjutton bast gick ut med nyheten om graviditet häromdagen. Tjejen är inte direkt känd för att vara en trygg, stabil, mogen mor åt det lilla barn hon redan har, så det känns så bittert att hon är fruktsam och inte jag. Jag tror vi stannar där så jag inte blir otrevlig, ni förstår nog hur jag känner, och det räcker.

Nya tag, och snart kanske det händer något? En vanlig, normal, enkel liten ägglossning, det är allt jag ber om just nu. Så att jag kan få lite hopp ingjutet.

Och så slipper jag slösa graviditetstest och kiss-muggar! :)

Kan ju lika gärna varit något annat, nåt litet solrosfrö som hamnat snett i magen. Men lite hoppas jag på att det har med ägglossning att göra. Är på "cd 14" om min mens varit normal, och det är väl ungefär ägglossning i cykeln? Nåväl, om 2 veckor kan jag ta graviditetstest, väntetiden brukar gå ganska fort.

 

Idag har jag dessutom börjat med nån grönpulverdryck som ska ge energi och boosta kroppen på morgonkvisten. Jag behöver en bra frukostrutin och lite grönt pulver med alger, gräs, grönsaker, frukter, enzymer och örter ska väl göra susen och göra kroppen glad och fertil. Att det smakar hö och blä är en annan femma...

 

snodd bild från mynewsdesk.com

Resultatet från blodprovet kom åter hem i brevlådan med ett negativt besked. Ingen ägglossning av dubbelkur Pergotime. Räckte tyst över brevet till sambon och lät honom läsa, kröp sedan upp i hans famn, suckade. Det verkar svårt att väcka mina äggstockar och jag har därför blivit remitterad vidare till en fertilitetsmottagning. Lämnar alltså min vanliga gynekolog som inte kan göra något mer. I väntan på utredningens början ska jag köra en till omgång Pergotime dubbelkur. Jag började i måndags och tog sista tabletten igår, vilket innebär cd 6 och försök nr 3.

 

I fredags kom även kallelsen från fertilitetsmottagningen till en tid för utredningssamtal om drygt en månad. Det känns rimligt att vid utebliven graviditet ändå avstå från Pergotime i april och istället se vad kliniken säger. Där kommer förmodligen både jag och sambon utredas ordentligt. Kanske kan jag få prova trippelkur? Eller så konstaterar man att Pergotime inte är rätt väg att gå.

 

Jag är riktigt förväntansfull inför första samtalet. Jag är också nöjd med att jag ändå får hjälp så relativt fort. I september/oktober slutade jag med p-piller, i januari fick jag börja med Pergotime och i april kommer jag få utredas på en specialistmottagning. Än så länge håller jag modet uppe och är för det mesta lugn och sansad. Det har gått för kort tid för att vara olycklig och sorgsen.

 

Däremot kom jag nyligen i en svacka och mådde dåligt över något som tedde sig abstrakt och otydligt. Det verkade bara en blandning av negativa händelser på jobbet, min ofrivilliga barnlöshet och kalla fötter inför vuxenlivet. Jag har varit på resande fot på sistone och var nog trött mentalt. Sambon, som alltid min klippa bland vågorna, satte fingret på orsaken. Kanske är jag mer ledsen och orolig över det här med barn än jag inser själv? Jag har ju vetat i sex år att jag med stor sannolikhet skulle ha svårigheter att bli gravid den dag jag vill försöka. Plötsligt får jag det bekräftat och den nedsatta fertiliteten blir ett faktum. Att vara fertil och bli med barn är en del av att vara kvinna. Klart som fan det är jobbigt och psykiskt påfrestande att inte stämma in på det som är en kvinnas främsta uppgift rent biologiskt och evolutionärt. Trots det förhåller jag mig nyktert till det hela. För ett vanligt, friskt, genomsnittligt, fertilt par är det normalt att det tar upp till ett år innan en lyckad befruktning sker. Och det har ju faktiskt bara gått dryga sex månader, utebliven ägglossning till trots.

 

Så fråga mig i september om jag fortfarande är lugn ;)

Å så kör vi igen. Två tabletter till frukosten i fem dagar. Som hjälp på traven dricker jag två klunkar aloe vera morgon och kväll och ligger på spikmattan. Just två saker som jag läst ska förbättra livmoderhalsens slemhinnas tjocklek. Och så knaprar jag solrosfrön som snacks på jobbet. Det mättar, är gott och lätt att ha med sig, samtidigt som jag läst att det ska få ägget att fastna lättare. Inget av dem är något som gynekologen bett mig göra. Allt på eget bevåg. Med medföljande risk för negativ inverkan, icke att förglömma.

Dag ett gav som väntat inga tecken på biverkningar. Något vore ju trevligt att känna, men ägglossning kan det bli ändå.
Ingen mens emellan kurerna så det ska jag ta upp med gyn nästa besök. De oroar sig lite över det på Familjeliv, att jag inte får Provera som de andra pcoarna som äter Pergotime. Jag vill ju inte försämra mina chanser pga det, om det är en fördel att "blöda ur".
Tyvärr är jag pessimistisk just nu och tror inte att dubbelkur ger något heller. Det känns i magen på nåt sätt. Varför skulle jag lyckas med just det som jag så hett vill? En del får ju kämpa flera år, varför skulle just jag lyckas före dem?
Och sen svänger det. Istället myser jag. Tänk om min graviditet startar precis nu? Dag fem på graviditeten. Vecka 1.
Räknar ner dagarna till nästa gyn-besök...

Nu är första försöket att göra barn officiellt avklarat och avslutat!
Jag fick brev från läkaren i fredags om blodprovet. Jag hade ingen ägglossning den här gången och vi ska satsa på 2 tabletter. "Så blir det för de flesta" stod det. Liten tröst. Jag vet inte hur många kurer vi ska prova. Jag har läst att max tre kurer är rekommenderat pga. förhöjd cancerrisk. Men jag ska nog inte läsa så mycket, det sätter bara griller i huvudet på mig. Jag läste ju att 80 % får ägglossning på första försöket, antingen är jag en av de resterande 20 % eller så stämmer inte siffrorna riktigt.
I fredags fick jag även brev med en liten present i, jag har vunnit en tävling vilket jag hade glömt bort att jag deltagit i, så det blev en glad överraskning. Ett litet halsband var vinsten. En liten oväntad överraskning när det andra brevet mest var ett "jahapp".

Jag fick en fråga om jag fått dålig hy av Pergotime. Och svaret är ja. Under dagarna jag åt klomifen fick jag två, tre stora blemmor som spände upp och gjorde ont. Kan ju absolut bero på annat än medicinen, men eftersom andra vittnar om samma sak antar jag att det var därför. Äggviteflytningar och finnar. Glamoröst... och jag hoppas inte att ni äter något samtidigt som ni klickar in på min blogg, i så fall får ni skylla er själva! ;)

Cykeldag femton är kommen, räknat från när jag tog Pergotime ("första tabletten på cykeldag fem"). Jag hoppas att jag har ägglossning i detta nu, även om chanserna tyvärr inte är stora.

Ja... tyvärr... Några dagar innan undersökningen hos gyn fick jag äggviteliknande sekret vilket är ett klassiskt tecken på ägglossning. Men på VUL (vaginalt ultraljud) som gjordes nu i dagarna visades inget tillräckligt stort moget ägg. På höger sida fanns något ägg som mognat lite mer, och rent teoretiskt kan jag vara en "långsam höna" som svarar trögt på Pergotime. Jag ska ta ett blodprov nästa vecka som visar om jag haft ägglossning även om inget tyder på det enligt VUL. Jag håller givetvis tummarna och vi gör det vi ska... Jag kommer såklart också ta graviditetstest och det blir om ca två veckor då "BIM" infaller.

Men - och det känns både trist och spännande - jag har redan hämtat ut nästa ask Pergotime för nu blir det dubbeldos! Enligt gyn är det vanligt att kvinnor behöver dubbelkur Pergotime (100 milligram). Så det kändes lugnande. Jag är inte helt onormal. Än har inga tårar fällts. Istället har jag googlat på andra som ätit Pergotime och hittat en tjej som provade en kur bestående av aloe vera, fytoöstrogen och spikmatta tillsammans med Pergotime - och blev gravid. Häromdagen stod jag och fingrade på en flaska koncentrerad aloe verajuice i hälsokostaffären, men nej, jag törs inte. Jag vill inte äventyra något. Men spikmatta kan jag ju för all del köra på för att öka blodcirkulationen och slappna av i kroppen.

 

Det hela grundar sig på att läkaren i förbifarten noterade högt för sig själv att min slemhinna såg tunn ut. Jag vet sedan förut att tunn livmodersslemhinna kan försvåra ägget att fästa. Så jag känner mest att faan så typiskt att jag ska ha det med! Men gyn sa inget mer om det och jag antar att hon tänkte att det inte är någon idé att skrämma upp mig eftersom hon redan konstaterat att ingen äggblåsa mognat. Men nu har jag ändå samlat på mig info om att linfrön, jordnötter och solrosfrön innehåller ämnen som gör slemhinnan tjockare, så med risk för att verka desperat och patetisk... jo, jag har köpt på mig solrosfrön, just idag, och paranötter som jag också hört ska gynna fertiliteten. Och jordnötssmör.

 

Annars försöker jag träna två-tre gånger i veckan och äta mycket lax och grönt, och nu har jag även börjat ta mina B-vitaminer som jag saknat samt gått tillbaka till normal dos Omega-3. Det, och en daglig stund på spikmattan ska väl göra mig mer mottaglig för behandlingen?

 

Shit. Jag kan inte fatta att jag faktiskt genomgår en fertilitetsbehandling. Jag och älsklingen. Han följde med mig till läkaren vid första besöket och var ett stort stöd. Nu kan han ju inte följa med på varenda VUL och blodprovstagning jag går på, men han gör det han ska (om ni vet vad jag menar *höhö*), och lugnar mig när jag ängslas. Och det är värdefullt.

 

Och jag tar inte ut någon sorg i förskott, jag är istället nöjd och glad och ser fram emot nästa försök. Om det inte fungerar nu och några månader framåt så får jag väl helt enkelt ta en paus, träna, äta nyttigt, gå ned i vikt och testa lite naturläkemedel. Käka munkpeppar och äta vegetariskt - inte fasiken vet jag - men något borde jag kunna göra. Det sägs att bara 5 % viktnedgång kan få igång kroppens egen menstruation. Och sen finns det faktiskt andra metoder, som IVF och äggdonation. Och jag är ung, jag är bara 25, bara för att det inte fungerar nu kanske det fungerar sen?
Nu blir det sängen och spikmattan!

Idag har jag tagit första tabletten av fem. Känns ingenting, är mest bara glad. Vet inte om det är ett gott tecken eller dåligt. Nu ska jag sova, god natt!

 

Nervös för eventuella biverkningar, annars räknar jag ned dagarna! Egentligen var tanken att jag skulle äta enligt lchf men min dåliga karaktär hindrar mig. Det känns för närvarande mer rimligt att äta varierat med fokus på grönsaker, kött, fisk och feta mejeriprodukter (min egen tro att grädde och ägg kan boosta fertiliteten) och se till att blodsockret är på en jämn nivå. Knapra krom och B-vitamin, men bara veckan ut. Sedan vill jag inte riskera något utan kommer enbart ta Mitt Val och Omega-3 som förmodligen bara är nyttigt. Jag har även funderat på att boka in massage inom den närmsta tiden, för att slappna av mer och må bra. Grubblar ju som bekant mycket över detta med barn, och så är det mycket förändringar på jobbet som är aktuella nu efter jul vilket ökar min stress. Alkoholen borde jag ju också rimligtvis också minska, men tror inte att mitt intag kan minska fertiliteten i någon större utsträckning. Nu under ledigheten har det ju blivit vin och drinkar några gånger i veckan, men kan inte se det som troligt att det kommer bli särskilt mycket framöver. För säkerhets skull borde jag kanske pausa det, och enbart ta ett glas vin på sin höjd.

Nu ska jag sova! Det ökar ju också välbefinnandet, särskilt för en sömntuta som jag som helst sover 10 timmar om det finns möjlighet.