Oro
Ena stunden är jag sprudlande glad, går och pussar sambon på kinden med ett smack och viskar med uppspärrade ögon - "åh TÄNK om jag har en bebis i magen i jul! Jag har en känsla att det blir så!".
Andra stunden gruvar jag mig, går och gnisslar tänder och är pessimist: "De kommer säkert vilja att jag väntar ytterligare en månad. Jag har säkert fortfarande små gamla äggblåsor kvar, som de vill att jag ska blöda bort först. Det här ser inte bra ut, kommer doktorn säga med rynkad panna."
För imorgon ska jag till läkaren och titta med ultraljud hur det ser ut. Sist jag gjorde VUL (för 25 dagar sen) hade jag fortfarande äggblåsor kvar som inte tillbakabildats. Ni kanske minns att jag fick blödningar bara åtta dagar efter avbruten behandling med Puregon. Inte så bra, eftersom det visar på utebliven ägglossning (vilket egentligen är skitsamma då vi ändå hade sexförbud).
Jag hoppades då på att få börja med Puregon snabbt eftersom jag hade mens. Men icke. Läkaren ville att jag skulle vänta minst 4 veckor med ny behandling. Om jag fick mens skulle jag höra av mig, om jag inte fick mens skulle vi helt enkelt ses på bokat datum en månad framåt.
Nu har den månaden gått. Ingen mens har kommit, jag är därför nyfiken på att se hur det ser ut därinne. Och så hoppas hoppas hoppas jag att kroppen är redo att köra en ny omgång! Det är där jag är nu. Spänd, förväntansfull, redo att köra! Samtidigt föreställer jag mig sämsta möjliga utfall, och blir ledsen och orolig.
Jag skriver imorgon igen.
Jag skriver imorgon igen.
http://lisabttc.files.wordpress.com/
Kommentarer
drömmar och längtan
Jag förstår dig helt! Man blir lite schizo av det här. Samma för mig, jag tänker att jo men visst fan har det tagit sig, klart det har! Nästa stund blir jag nedstämd för jag är övertygad att det inte gjort det. Knäppt, men inte så konstigt med tanke på allt vi går igenom.
Ska hålla tummarna HÅRT för dig idag!!! Hoppas ni får klartecken att börja köra igen! Men det tror jag! Kram till dig!
Trackback
