Inte en egen - utan med hjälp på traven av Provera. Äntligen får jag känna mig normal. Stoppa ett paket tamponger i ryggsäcken. Mensvärk. Just mensvärk i kombination med huvudvärk var "roligt". En annan kombination var att jag för min viktminsknings skull testat periodisk fasta under några dagar. Det har tyvärr gjort att humöret slagit i botten under förmiddagens fasta; jag har haft noll tålamod, blivit lättstressad och hemmavid dessutom gnällig och satans snyftig. Till råga på allt avslöjade en kollega i förtroende att hon väntar barn, fjärde månaden. Sådana nyheter gör mig glad, inget ont med det egentligen. Jag ler ikapp med den havande och pratar gärna sparkar, namn och illamående med genuin glädje och äkta intresse. Sedan tänker jag "tänk om det var jag!" och sedan tänker jag "tänk om det aldrig blir jag!" och då blir hjärtat tungt.

 

Jag lämnade jobbet igår med tårarna rinnande, hade varit spänd och irriterad hela dagen och jag fick sjukt dåligt samvete för att jag fick så svårt att dölja det. Skrev ett långt sms och sambon ringde upp mig - "är det inge bra?". Han fick komma hem och kramas lite.

 

Jag vet inte vad som påverkade mig mest, förmodligen en blandning. Har man inte haft mens på sju månader är kroppen ganska så ovan med alla hormoner. Lägg till en diet som innebär blodsockerdipp fram till lunch. Det blev chokladbollar som tröst, det bara blev så.