Resultatet från blodprovet kom åter hem i brevlådan med ett negativt besked. Ingen ägglossning av dubbelkur Pergotime. Räckte tyst över brevet till sambon och lät honom läsa, kröp sedan upp i hans famn, suckade. Det verkar svårt att väcka mina äggstockar och jag har därför blivit remitterad vidare till en fertilitetsmottagning. Lämnar alltså min vanliga gynekolog som inte kan göra något mer. I väntan på utredningens början ska jag köra en till omgång Pergotime dubbelkur. Jag började i måndags och tog sista tabletten igår, vilket innebär cd 6 och försök nr 3.

 

I fredags kom även kallelsen från fertilitetsmottagningen till en tid för utredningssamtal om drygt en månad. Det känns rimligt att vid utebliven graviditet ändå avstå från Pergotime i april och istället se vad kliniken säger. Där kommer förmodligen både jag och sambon utredas ordentligt. Kanske kan jag få prova trippelkur? Eller så konstaterar man att Pergotime inte är rätt väg att gå.

 

Jag är riktigt förväntansfull inför första samtalet. Jag är också nöjd med att jag ändå får hjälp så relativt fort. I september/oktober slutade jag med p-piller, i januari fick jag börja med Pergotime och i april kommer jag få utredas på en specialistmottagning. Än så länge håller jag modet uppe och är för det mesta lugn och sansad. Det har gått för kort tid för att vara olycklig och sorgsen.

 

Däremot kom jag nyligen i en svacka och mådde dåligt över något som tedde sig abstrakt och otydligt. Det verkade bara en blandning av negativa händelser på jobbet, min ofrivilliga barnlöshet och kalla fötter inför vuxenlivet. Jag har varit på resande fot på sistone och var nog trött mentalt. Sambon, som alltid min klippa bland vågorna, satte fingret på orsaken. Kanske är jag mer ledsen och orolig över det här med barn än jag inser själv? Jag har ju vetat i sex år att jag med stor sannolikhet skulle ha svårigheter att bli gravid den dag jag vill försöka. Plötsligt får jag det bekräftat och den nedsatta fertiliteten blir ett faktum. Att vara fertil och bli med barn är en del av att vara kvinna. Klart som fan det är jobbigt och psykiskt påfrestande att inte stämma in på det som är en kvinnas främsta uppgift rent biologiskt och evolutionärt. Trots det förhåller jag mig nyktert till det hela. För ett vanligt, friskt, genomsnittligt, fertilt par är det normalt att det tar upp till ett år innan en lyckad befruktning sker. Och det har ju faktiskt bara gått dryga sex månader, utebliven ägglossning till trots.

 

Så fråga mig i september om jag fortfarande är lugn ;)