BIM -1 och minus på stickan
BIM-1 betyder att det är en dag före beräknad "icke-mens". Problemet med mig är att jag med största sannolikhet just kommer uppleva "beräknad icke mens" utan att det för den sakens skull beror på en graviditet. Gjorde ett graviditetstest idag ändå och det blev som vanligt ett starkt, ilsket rött streck vilket symboliserar "nej du är INTE gravid, trodde du det eller?".
Nu är det bara två veckor kvar tills vi ska på första samtal på kliniken. Jag längtar samtidigt som jag vet att det inte kommer gå särskilt fort. Troligen ska både jag och sambon undersökas och utredas innan nästa steg sker.
Hur går det då? Jo, tack. Det går an. Kära vänner, det går an. Jag klarar mig. Men jag blir tårögd ibland när jag tänker på att vi redan är i april, och vår gemensamma resa startade i september. Det är sex månader. Ett halvt år! Och jag har inte ens kommit till ruta ett - en egen menstruation.
Det kändes lite i hjärtat också när en arbetskamrat avslöjade att hon går i väntande tider. Magen var sådär liten rund och fin. Nu vill hon inte dölja den mer, sa hon. Jag blev uppriktigt glad för hennes skull, men sedan smög sig några tårar fram ändå, just för att det påminner om min egen längtan. På väg hem tog jag en extra promenad och då bölade jag. Gick raka vägen in i sovrummet och kröp ner under täcket och kände mig olycklig. Sambon var inte hemma men det gjorde inget, jag behövde bara få ur mig det. Det jag känner är bara hur j-a trist det är att inte få ha en fungerande kropp.
Starka känslor fick jag även av att en halvkänd bloggerska som är sjutton bast gick ut med nyheten om graviditet häromdagen. Tjejen är inte direkt känd för att vara en trygg, stabil, mogen mor åt det lilla barn hon redan har, så det känns så bittert att hon är fruktsam och inte jag. Jag tror vi stannar där så jag inte blir otrevlig, ni förstår nog hur jag känner, och det räcker.
Nya tag, och snart kanske det händer något? En vanlig, normal, enkel liten ägglossning, det är allt jag ber om just nu. Så att jag kan få lite hopp ingjutet.
Och så slipper jag slösa graviditetstest och kiss-muggar! :)
Nu är det bara två veckor kvar tills vi ska på första samtal på kliniken. Jag längtar samtidigt som jag vet att det inte kommer gå särskilt fort. Troligen ska både jag och sambon undersökas och utredas innan nästa steg sker.
Hur går det då? Jo, tack. Det går an. Kära vänner, det går an. Jag klarar mig. Men jag blir tårögd ibland när jag tänker på att vi redan är i april, och vår gemensamma resa startade i september. Det är sex månader. Ett halvt år! Och jag har inte ens kommit till ruta ett - en egen menstruation.
Det kändes lite i hjärtat också när en arbetskamrat avslöjade att hon går i väntande tider. Magen var sådär liten rund och fin. Nu vill hon inte dölja den mer, sa hon. Jag blev uppriktigt glad för hennes skull, men sedan smög sig några tårar fram ändå, just för att det påminner om min egen längtan. På väg hem tog jag en extra promenad och då bölade jag. Gick raka vägen in i sovrummet och kröp ner under täcket och kände mig olycklig. Sambon var inte hemma men det gjorde inget, jag behövde bara få ur mig det. Det jag känner är bara hur j-a trist det är att inte få ha en fungerande kropp.
Starka känslor fick jag även av att en halvkänd bloggerska som är sjutton bast gick ut med nyheten om graviditet häromdagen. Tjejen är inte direkt känd för att vara en trygg, stabil, mogen mor åt det lilla barn hon redan har, så det känns så bittert att hon är fruktsam och inte jag. Jag tror vi stannar där så jag inte blir otrevlig, ni förstår nog hur jag känner, och det räcker.
Nya tag, och snart kanske det händer något? En vanlig, normal, enkel liten ägglossning, det är allt jag ber om just nu. Så att jag kan få lite hopp ingjutet.
Och så slipper jag slösa graviditetstest och kiss-muggar! :)
Kommentarer
Trackback
