Idag var jag och sambon på vårt första besök på den fertilitetsmottagning vi blivit remitterade till. Vi fick svara på några frågor om våra hälsotillstånd. Jag fick göra ultraljud och ta blodprov. Eftersom jag inte haft någon blödning sen p-pillerstoppet fick jag medicin utskrivet som ska framkalla blödning. När jag får mensen ska jag ringa och boka in ett återbesök, och får jag ingen mens ska jag ändå ringa och boka in ett. Innan dess ska även sambon lämna spermaprov. Vi måste utesluta att det inte finns annan problematik som bidrar till våra svårigheter att bli gravid.

Jag blev lite ledsen där och började böla när jag berättade min historia. Det känns inget roligt att berätta om hur jag fick mens som 13-åring, en mens som ena stunden var 1 månad lång och den andra stunden så oregelbunden att den inte kom på tre månader. Att jag några år senare fick Gestapuran utskrivet för att ens få mens. Och att Pergotimen inte gav ÄL - det som på flera sätt slog undan mina fötter för jag var ju så hoppfull att det skulle ge resultat.

 

Men tårarna torkade rätt snabbt och resten av besöket kändes helt okej. Läkaren var lågmäld men gav ändå visst hopp. Dock startade det en bit känslostorm inombords. En egentlig småsak gjorde att jag fick ett utbrott på sambon strax efteråt, med tårar och sura miner och allsköns hot om att åka hem ensam utan honom. Men jag har sådan tur med min karl, för han tog inte åt sig utan höll sig lugn och sansad tills jag fått tillbaka humöret. Han förstår att jag jobbar på att acceptera läget och min kropp, och att det tär på psyket och att man därför i princip måste få ett smärre tokbryt på sin sambo ibland.

Det är ju inte så lätt att acceptera att man befinner sig i en fertilitetsutredning med spermaprov och äggledarspolning på agendan när man bara är 25 år gammal. Det känns tragiskt, även om jag vet att jag inte är den enda. Och så känner jag att det är mitt fel att sambon dragits in i det här. Han menar att vi gör detta tillsammans. Men jag kan bara tänka att det är min kropp som sviker, inte hans. Det är den som hindrar oss från att bli förälder.

Och jag är livrädd att stämplas som infertil, för det låter så kallt, så kliniskt och tomt. Vägen dit är lång, jag är medveten om det. Jag är inte alls där än. Hittills är jag bara ofrivilligt barnlös. Svårigheter med att bli gravid. Rubbningar i systemet. Under behandling. Lång startsträcka. Lite motstånd i maskineriet.

Jag är också tacksam för frikortet.