Kväll: Huvudvärk :( Aj aj aj, det bultar och det bankar. Lätt illamående, osäker på om jag behöver kräkas eller ej. Kanske börjar bli sjuk?

Lite kittel i magen men det räcker inte för att stilla min oro för att graviditeten stannat av. Jag är mitt i vecka tolv och jag mår i princip som vanligt. Med några undantag... Jag är lite mer känslosam och behöver mer närhet av sambon än vanligt. Drömde märkligt inatt om otrohet och jag var så olycklig. Jag är övertygad om att babyn gör mig mer bunden till min man så att han ska ta hand om mig och skydda barnet.

Igår låg jag och googlade på den (icke existerande) mammaledigheten i USA. Eller vad sägs om sex veckor lång härlig mammaledighet, tolv om man har tur och jobbar för ett större företag? Jag får nästan panik bara vid tanken på att lämna bort en två månaders baby och börja jobba! Känns nästan meningslöst att skaffa barn då? Jag som planerar att vara hemma minst 1,5 år. Tänk vilken lyx vi har här i Sverige, lagstadgad rätt att vara hemma, få dela på ledigheten med pappan, betalt och ha rätt att komma tillbaka till arbetet efteråt.

Nu ska jag dricka lite Pepsi som sambon hällt upp åt mig och hoppas att den lindrar krassligheten en smula.

Nu är det två hundra dagar kvar till beräknad förlossning. Lilla bebis. Än gör du inget väsen av dig, inte mer än att du gör din mamma lite tröttare. T ex ligger hon nu och tar en vila mitt på blanka eftermiddagen. Undrar när jag kan känna den lilla kulan när jag ligger på rygg? Undrar om magen kommer växa till sig under sommaren? Fler frågor än det finns svar...

Hur länge kommer jag göra det tillägget egentligen? "Du ska bli moster - om allt går bra...". "I december blir jag mamma - om allt går bra...". "Efter vecka 25 kommer vi nog göra våra första inköp - om allt går bra...". När kommer jag våga lita på att det blir ett barn trots allt? Efter rul? Vid första sparkarna? Timmarna innan förlossningen? När bebisen ligger nyfödd på mitt nakna bröst? När det fyllt 18 och går ut gymnasiet?Det här är så himla svårt och ofattbart att begripa så jag överväger ofta att bara släppa tanken på att jag är gravid, förtränga allt tills vidare och bara leva på som vanligt tills den ger sig till känna. Fast då kanske jag råkar äta brieost... :/

Idag damp äntligen kallelsen till ultraljudet ned genom brevinkastet. 5 augusti ska vi dit och förhoppningsvis se ett friskt litet barn. Två långa månader. Jag längtar!

Jag mår bra, lite mer kissnödig än vanligt kanske men annars jagar jag symptom och går tomhänt hem. Tillhör jag dem som mår som vanligt större delen av graviditeten? När jag klagar på att jag inte KÄNNER nåt (!) skrockar sambon och menar att han ska påminna mig sen när jag får foglossning och svullna fötter och är stor och tung. Vecka tio och fortfarande har jag bara små känningar då och då som egentligen kunde vara vad som helst. Men så länge bebben lever och mår bra så fortsätter jag gärna må toppen resten av året!

KUB

(=kombinerat ultraljud och biokemiskt test)

KUB är en kombination mellan ultraljud och blodprov, för att bedöma sannolikheten för kromosomavvikelse hos fostret.

Vi har inte bestämt oss än om vi ska göra KUB eller inte. Här i vårt landsting får alla göra det som vill. På ett sätt känns det bara onödigt. Tänk om jag får en dålig siffra där sannolikheten är stor för en kromosomavvikelse. Det finns många på nätet som fått sin graviditet nästan förstörd av ett lågt värde eftersom de oroat sig så mycket, och sen föds barnet friskt ändå eftersom det bara är en sannolikhetsbedömning. Å andra sidan, om det faktiskt finns en risk kanske det är bättre att veta det nu än vid ultraljudet i v 18. Det är också det som lockar mest - möjligheten att få se vårt lilla knyte på ultraljud igen och slippa vänta två långa månader som vi annars måste göra.

Det finns också en möjlighet att söka oss privat, dvs. betala för ett extra ultraljud. Vi har inte diskuterat saken, gubben är i princip borta hela veckan och jag kan inte bestämma mig.

Hur tänker ni kring kub och extra ultraljud?

Idag går jag in i vecka tio! Tydligen är min livmoder stor som en apelsin nu. Och bebben ca 2-3 cm.
Kristi himmelsfärds dag gav mig en heldag med vänner och vi har umgåtts intensivt och haft väldigt roligt hela dagen. En av vännerna vet, men inte de andra. Jag hade inte bestämt mig för om jag skulle berätta eller inte, om det fanns tillfälle så kunde jag ha gjort det men ämnet dök inte upp, ingen reagerade på att jag tog rostbiff istället för ljuvlig parmaskinka och att jag inte rörde mögelosten trots att jag normalt älskar det. Ju längre jag kan vänta och suga på karamellen desto bättre. Min kompis var ett stort stöd och googlade på mozzarella åt mig och förde själv upp alternativ till köttet så jag slapp vara den som hade alla avvikelser. Jag vill nog att familjen ska få veta först och sen ska jag göra det officiellt för vänkretsen och efter sommaren får "resten av världen" veta, inklusive jobbet. Efter sommaren, när vi fått se bebisen på ultraljud och fått ett mer specifikt förlossningsdatum att luta sig mot.

Det drar fortfarande lite i nedre delen av magen och jag mår bra, om än lite trött.

Känningar, jag har känningar i nedre delen av magen! Det sticks, kittlas och drar till ibland, jag märkte det speciellt när jag promenerade förut - för varje steg jag tog kändes det på höger sida mot höftbenet. Det måste bara vara livmoderns ligament som töjs! Kan inte magen börja växa snart? Jag vill se förändringarna fysiskt!

Min mage är i uppror. Jag begriper inte varför - men igår var jag dålig och idag har jag ont. Det är som den magont man hade som barn när man inte åt eller gick på toa ordentligt. Jag är hungrig fast jag ätit, men inget smakar gott. Hela arbetsdagen har jag påverkats och så fort jag kunde for jag hem. Jag är ledsen och nere och trött fast jag har det så bra och inga orosmoln finns på himlen för tillfället. Jag planerar för hur jag ska berätta för mina föräldrar och går igenom det gång på gång i huvudet och blir glad. Ändå känns allt skit och jag tror tyvärr att alla graviditetshormonerna i kombination med magvärken ligger bakom.

En bra grej mitt i allt gnäll: jag känner fortfarande små stickningar kring nedre delen av magen och börjar tro att det faktiskt drar och växer. Jag går ju ändå in i v10 på torsdag så nåt lär ju börja hända snart, tycker jag.

Vi är så lättade att allt var bra på ultraljudet. Bilden scannade vi in och skickade till svärföräldrarna, det är roligt att göra dom delaktiga från början. Mina egna ska få veta inom en snar framtid men de har mycket att göra och är borta en del så det måste bli vid ett tillfälle när vi alla är samlade.

Lite symtom

• Sen i torsdags känner jag diffus molvärk/stickningar/kittlingar i nedre delen av magen, oftast höger sida, och tror att det är för att det växer.

• Jag fiser. Även om jag tycker att jag äter bra behöver jag släppa väder mer än vanligt.

• Hungrig snabbare mellan måltiderna. Jag brukar vara känslig för långa uppehåll men nu är det värre. Och när jag väl äter blir jag proppmätt och svullen om magen.

• Kissnödig. Jag kissar ofta i normala fall, men nu får jag ont om jag inte går på toa så fort jag behöver. Varje morgon vaknar jag av att det trycker på på ett obehagligt sätt.

Annars mår jag bra och det känns nästan helt som vanligt förutom att jag vet att den lilla ligger där inne och växer på fint, snart stor som en jordgubbe.