Jag följer en del bloggar och en stor del av dem handlar om ofrivillig barnlöshet. Det finns en gemenskap, en förståelse, ett systerskap bland oss i samma situation, som mitt välbefinnande till stor del beror på. Man säger väldigt ofta till varandra "Jag är ledsen att vi är så många, men jag är glad att jag inte är ensam".

 

En av dem är en yngre tjej som bloggar, http://kampenomettbarn.vimedbarn.se. Hennes problem är annorlunda mitt, hon har inte svårt att bli gravid men har svårt att behålla fostret graviditeten ut. Dvs. missfall. Men vi befinner oss i samma maktlöshet med vår längtan efter barn och krokiga väg dit.

 

Hon gör precis som jag - skriver av sig och öppnar sitt innersta kring sin längtan. I fredags nämnde hon att hon och sambon ska "ut i arbetslivet igen", vilket kan vara ganska provocerande för många, däribland kanske jag, som är av åsikten att man ska ha det ordnat för sig ekonomiskt innan man bildar familj. Men, jag övar mig ju i tålamod och acceptans och vill därför acceptera att alla gör vi våra egna val och jag ska inte döma andras.

 

Den första person som kommenterade inlägget var signaturen "Mia" som var väldigt kritisk. Jag höll för en sekund med henne (även om jag tycker att det är ganska smaklöst att skriva så i en känslig människas blogg) när hon ifrågasatte varför de valde att skaffa barn utan jobb, och undrade om de tänkt leva på bidrag om läget är detsamma sen. Fine, det kan vara befogad kritik, det är vad ganska många människor tänker när arbetslösa vill ha barn.

 

Men sedan kommer fortsättningen i nästa kommentar där det kommer fram under stenen: "För att jag tror att allt händer av en anledning och när det är dags". Hon fortsätter: "Sedan så känns det på alla dessa inlägg att hon stressar med att få barn, som om världen går under om det inte händer snart [...]Tyvärr så funkar inte kroppen som man vill då." och avslutar: "Det kommer när det kommer, när det är meningen att det ska hända dom."

 

Här tände jag till ordentligt. Jag är väldigt känslig vad gäller barnlöshet och tar mycket personligt. Men jag blir så ruggigt förbannad när jag läser sånt där.

Hallå, jag då?! Jag som har uppnått alla "krav" som samhället ställer på blivande föräldrar vad gäller inkomst, stabilitet i förhållande, mognad och ålder. Jag blir ju inte heller med barn?! Skulle det vara nån särskild orsak till det, annat än den konstaterade medicinska? Skulle det vara en gud däruppe som säger åt mig att jag kanske borde skita i det där med barn och ägna mig åt något annat istället. Tänk för att jag kanske gör både och?! Jag kanske BÅDE gör vettiga saker OCH försöker bli gravid?

 

Och stress, vad då stress?! Barn blir till under krigstillstånd och brinnande katastrofer, av våldtäkter och mitt under hektiska bokslut på jobbet. "Stress" i form av besvikelse över mens på BIM, dagdrömmar om barnvagnspromenader som övergår i gråtattacker av frustration tror jag knappast gör att äggledarna korkar igen och äggproduktionen stannar av. Ledsen, men du kan inte ha deltagit i särskilt många biologilektioner under grundskolan...

 

Jag finner gärna mening i saker och ting. Jag kan tänka, som tröst, att det var en mening med att jag inte blev gravid förra året för då hade jag inte kunnat söka och börja mitt nya jobb som jag trivs med. Eller att det är meningen att vi kommer bli såna pangbra föräldrar bara för att vi får mer tid åt att planera och diskutera. Men det är efterkonstruktioner och snuttefiltar, ett sätt att hålla modet uppe och se positivt på tillvaron.

 

Faktum är att det finns ingen mening med att jag ska vänta med barn. Ingen vettig mening alls. Det finns ingen gud och ingen arkitekt som har tänkt ut mitt liv från början till slut. Att ödet ville annorlunda och därför får jag inte bli mamma.

 

Använd det gärna som tröst, gör som en älskad man; viska i sin kärestas öra att det finns en mening med allt.

 

Men använd det inte som argument för att jag INTE blir gravid.

För det gör att du framstår som en religiös dåre som försvarar svält, krig och katastrofer, med hänvisning till att allt har en mening. Nån som tror att det finns en mening i att en pappa förgriper sin egen dotter och gör henne gravid. Eller en mening i att en bebis blir misshandlad till döds av sin egen mamma. De skulle visst blivit föräldrar, enligt ödet/gud/stjärnan/kraften. Men inte jag?!

 

Och framför allt - det sårar innerligt.

Lite statistik från företaget ClearBlue:

 

 

Även om jag får ägglossning av Puregon+Ovitrelle så har jag ändå bara strax under 25 % chans till befruktning om man ser till min ålder (det här fick mig att gråta nyss, men jag blev på bättre humör av att leta upp diagram - det är roligt med statistik).

 

Varje barn är ett mirakel, men nog kan man räkna vissa barn till större mirakel än andra? ;)

 

 

Psst. Vi med PCO är ofta fertila längre upp i åldrarna. Så även om vi har det tufft när vi är unga kanske en sladdis är på sin plats om några år?

Det här inlägget på Familjeliv har tröstat mig många gånger.

Alyana skrev 2010-03-08 09:51:05 följande:

 

Det är bara tråkigt att vara en del av de där sista 10 %, och från mars kommer jag räknas till de sista 5 % eller ve och fasa - "enstaka" som får vänta 2,5 år.

 

Men trösten ligger i att vid en ägglossning med hjälp av Ovitrelle så har jag allt det där: killens spermier, min livmoder, äggstockar och äggledare, och då har jag samma chans som alla andra att klara det!

Fästmannen höjde sina ögonbryn och flinade: "Du är bara nyfiken". Och ja, jag är ganska nyfiken av mig! PRO-funktionen gör att jag kan få mer detaljer, t.ex. vilka inlägg som lästs flest gånger och vilka sökord på Google som ledde läsare hit. Blir ju helt perfekt. Jag har suttit nu på eftermiddagen och filat på en ny kategorisering. Nya fräscha kategorier och en genomgång i arkivet för att kategorisera inläggen rätt. Tur att jag bara har 99 inlägg hittills, det kunde ju ha varit ett mycket större antal att sortera.

 

När man köper PRO (jag skrev PCO först, hehe... snacka om felköp!) måste man välja 3 månader, 6 månader eller 12 månader. 12 månader är lång tid, medan 6 månader gav en rimlig flerköpsrabatt. Men så bestämde jag mig för att den här bloggen är överflödig om sex månader - för då har jag vunnit kampen och blivit gravid!

Så tre månaders PRO blidde det, det är mitt mål att fixa det innan den 5 april då tjänsten går ut.

 

"Fixa det", förresten... Jojo. Tänk om det var så lätt. Fixa en graviditet, skaffa en bebis, trolla fram en familj. Idag har jag förresten inte gråtit en enda gång. Jag är febrig och har halsont och ser på Solsidan säsong 3 och ute är det redan mörkt. Kan det vara så att jag fick sinnesro av en blodig tampong?

Öppet brev till dig som vill bli gravid

 

Jag tar särskilt till mig punkt 1, 5, 9, 13 och 15.

Jag har bestämt mig för att årets första inlägg ska vara positivt.

 

Vi har haft ett stillsamt och gemytligt nyårsfirande med mycket god mat och dryck. Jag har snart tagit alla tabletter Provera som jag ska och kroppen reagerar precis som sist med att ge mörka flytningar redan mitt i kuren, jag hoppas att det är normalt inför menstruation, som gynekologen intygat. Jag håller tummarna på en tidig mens, helst redan på lördag eller söndag, och inte på dag +8 som sist!

 

Nyårslöftena är satta, mitt mål för januari är att minska radikalt på sockret eftersom jag vill ge Puregonbehandlingen de bästa förutsättningarna. Sen vill jag inte avge några fler löften eftersom jag vill vara snäll mot mig själv.

 

Jag tillbringar julen med min älskling. Vi behövde det i år. Bara rå om varandra vi två. Vi lånar ett hus för oss själva, på annan ort, och bara umgås: sover, äter, pysslar, myser. Då och då kommer det saker ur min mun som "nästa jul kommer vi ha en bebis". Små drömmar i kakform. Annars har jag det bra psykiskt och fysiskt.

 

Jag har vänt på dygnet idag. Sov till elva och är därför pigg kl två på natten. Jag surfar runt bland ofrilligt barnlösas bloggar och låter tårarna rinna, av empati. För jag känner igen mig så i dem, i pendlandet mellan hopp och förtvivlan, och hur det tippar över mot förtvivlan ju mer tiden går.

 

Vi har försökt sedan 2012 och snart är det 2014. Det svajar till. 1½ år. Jag tröstar mig med att jag hinner jobba lite mer och spara undan, och att jag kan dricka goda glas vin ett tag till. Att jag är ung och inte har bråttom.

 

Men så kastas jag in i den där känslostormen igen. Grinar. Kikar bort mot min fästman som jag så gärna vill ge ett barn. Som är så snäll och tålig. Som tar hand om mig och stöttar. Som för min skull gömmer sina egna känslor och lyckas hålla emot sina egna tårar när mina svallar över. Som inte viker från min sida trots att allt tycks handla om mig - min kropp, mina hormoner, mina ägg.

 

under den här färden vi gör tillsammans, Du och jag.

 

... jag grät. Jag skrev igår att det inte var nån idé att gråta och bli arg. När gynekologen konstaterade att äggblåsorna fortfarande var för små och vi måste avsluta, så log jag och nickade. Jag var besviken men också lättad över att ta en paus från sprutorna och alla dess bieffekter. Ingen idé att gråta. Nya tag nästa år. Men jag la mig på älsklingens arm och sedan brast det. Jag grät med stora tårar och darrande läppar med ett gnisslande ljud av sorg mellan dem. Älsklingen fick bara ta emot; han fick lyssna och ta emot och smeka mitt hår och säga ömt "Du får vara ledsen, du får vara ledsen. Bara gråt!"

För det var ju liksom på julafton jag skulle plussa, det var ju så jag hade tänkt mig.

Hela 2013 har vi försökt hitta ett sätt som funkar för mig att bli gravid på. Från Pergotime enkeldos till Puregon tre veckor i rad.

Men det blir ingen graviditet år 2013.

Vi fick inte ens sexförbud de här dagarna för det är ingen idé, utsikterna är mörka.

Nu ska jag torka tårarna och göra något praktiskt och vettigt: dammsuga och dammtorka medan jag lyssnar på podcast och kokar ris.

Det är ingen idé att gråta - men jag gör det i alla fall.

Jag är 26. Då börjar det bli ganska naturligt och vanligt att bli mamma, eller iaf fundera på det. Jag har velat ha barn sen jag var 17-18. Jag har tänkt på det varje dag sen dess. Det är 8 år nu. 8 ÅR. Det var exet som väckte frågan. "Klart vi ska ha barn tidigt" sa han. Både hans mamma, mormor och två systrar hade fått sitt första barn senast vid 22 års ålder. Jag skrattade först bort det, inte ska jag ha barn förrän om tio år, minst! Sedan fastnade tanken att det var ju inte alls en omöjlighet att börja bilda familj redan vid 19-20 års ålder?! Tänk om...?
Det blev inga barn tidigt, skönt nog, för jag hade inte velat ha exet som far till mina barn. Hua! Det är min Älskling som ska få den äran, är min plan.

Men åter till grundfrågan... Jag är alltså i den åldern då många börjar förvänta sig att jag ska bli mamma inom åtminstone en tidsperiod om 15 år. Det smyger sig på. På jobbet är de flesta äldre och har tonårsbarn och vuxna barn. De är ibland nyfikna på hur en ung tjej som jag tycker och tänker kring barn. Som idag, när vi pratade inredning och en arbetskamrat sa att man som småbarnsförälder bryr sig mycket om att inreda sina barns rum. Det skulle jag bli varse om sen. "Eller", tvekade hon. "...Om du vill ha barn, det är inte alltid man vill det... Kanske sen?"

Eller för några veckor sen, en annan kollega som jag står ganska nära, som också kom in på ämnet barn.
"Vill du ha barn då?" frågade hon rakt på sak.
"Ja, jo men det vill jag, det vill väl de flesta", svarade jag.
"Mm okej. Du har ju ingen bråttom, du är fortfarande ung. Fast din kille, han är väl lite äldre? Han kanske vill ha barn snart?!"
Hon sa det ju i all välmening men jag var tvungen att bita mig i tungan för att inte säga att jo, vi vill faktiskt båda ha barn, vi går till och med på fertilitetsbehandling, så pass mycket vill vi!

Men istället ler jag och låtsas som att det där med barn, det tar jag sen. Längre fram.

 

För det är vår lilla hemlighet. Jag kan inte berätta för jobbet, för jag vill inte bli borträknad. Och framför allt är det min ensak.

 

Men helst av allt hade jag velat skrika ut till hela världen:

Vill ha en liten bebis, helst två! Jag känner absolut ingenting i kroppen av Puregonet. Inget stick i magen, inga ökande flytningar, inget illamående - nada. Det är kanske bra, tycker synd om dem som får biverkningar av hormontillskotten. Men vore kul att märka någon förändring i kroppen som ger tecken på att mina äggblåsor växer, inbillar mig att biverkningar ger bra ägglossning även om det förstås inte behöver korrelera.

Snart jul och nyår, första advent idag. Tänk om jag fick inleda nya året med att berätta för nära och kära att jag väntar barn! Jag önskar så av hela mitt hjärta att 2014 blir året då jag får en liten baby i mina armar. Längtar efter att få föda barn, känna smärta som jag aldrig ens varit i närheten av förut och ha min kille vid min sida, som håller min hand och smeker undan en fuktig hårtest ur ansiktet på mig och följer mig genom hela förlossningen. Uppleva det där stora, häftiga tillsammans. Få en liten kletig hoptryckt gröngrå nyfödd på bröstet. Hej, det är jag som är din mamma. Och sedan befinna sig i sin bebisbubbla som alla talar om. Där man jublar över att ungen bajsar och kan ägna timmar åt att bara titta på barnet och lyssna efter; andas hon? Där inget annat har betydelse än att det lilla barnet är torrt, mätt och nöjt. DET hoppas jag få uppleva 2014.

.... när man plockar upp matvarorna ur ICA-kassarna och bara stortjuter ur sig en klagande gråt. Känslor i ett virrvarr, jag föreställer mig en mörk lång vinter fylld av besvikelser. Skulden lägger jag delvis på stress, jag har flera punkter att klara av denna vecka och schemat är pressat, och på de där små proverapillren jag knaprar som sätter igång hormonkarusellen. Och Puregon ja, den gör förhoppningsvis snart entré. Min hud repar sig alltjämt efter den senaste gången - överstimuleringen lämnade spår i form av acne på kinderna, huden känns som bubbelplast när jag stryker över den med fingrarna!

 

Kvällens uppdrag som rösträknare i den ideella föreningen jag ägnar mig åt vid sidan av, har precis tagit slut. Det fick mig att tänka på något annat ett tag. Jag försöker fylla huvudet och hjärtat med sidospår; engagera mig ifrån barnlängtans sug i magen.

 

Förra veckan tog jag kontakt med den i min närhet som ska snart bli mor. Vi har inte direkt en sådan relation som gör att vi annars hade pratat om sådana saker, det är en arbetskamrat, men i förra veckan kände jag ett trängande behov av att prata. Och jag öppnade mig för henne. Lät tårarna rinna likaså. Pratade om det här året av barnlängtan, om smärta och besvikelser, om att känna sig ensammast i världen om sina problem. Hon har försökt i fler år än jag, och har t.ex. erfarenhet av sena missfall, något jag tänker på med en klump halsen - det måste ju vara bland det värsta som finns för en kvinna, att få ett missfall sent i graviditeten! Det är ju också min rädsla, att det här året av barnförsök ska resultera i ett lyckans positivt test - som sedan slutar i ett blödande, plågsamt missfall.

 

Men det var skönt att prata, skönt att träffa någon som gått igenom samma sak och som är helt normal och ser helt vanlig ut, som är smal och snygg och intelligent, och ändå har problem med det här med barn. Hon sa även att när folk får veta att man haft det svårt att antingen bli med barn eller behålla ett barn, eller både och, så kommer det en massa igenkänningshistorier. Nästan alla har upplevt något liknande eller känner någon som haft svårigheter. Och man vill berätta, dela med sig. Ungefär som när man berättar att man blivit mobbad i skolan. Plötsligt vill alla berätta, alla har liknande erfareheter som man vill dela med sig av.

 

Vi kvinnor får i snitt tre missfall i livet. Två av dem vet man oftast inte om. Det upplevs som en försenad mensblödning. För den som inte får några barn alls blir missfallen förstås en tragedi, kan jag tänka mig. Men jag tror de flesta kvinnor som får missfall sörjer det barn som aldrig blev. En dröm som slås i spillror. Jag är rädd för missfall, men det är väldigt vanligt, och det är alltid en tröst. Jag är inte ensam.

 

Det finns fler där barnskaffandet är en kamp. För en del är det en kamp mot tiden. Åldern försvagar äggen, du har inte samma kropp längre. För andra är kampen främst psykisk. Är jag fortfarande lika mycket värd som kvinna? Älskar min man mig även om jag inte kan föda vårt barn själv? Varför ska just jag drabbas, jag som längtat efter barn så länge?

 

Det kan också vara en kamp mot omgivningen; samhällets påtryckningar och förväntningar på medborgarens fortplantning, släktingar som lägger sig i, kompisar som skaffar barn och vänligt men oförstående "frågar när ska du ha barn då?". Min blogg heter "Kampen mot PCO" men den handlar lika mycket om kampen mot att hålla sig över vattenytan och göra livet så meningsfullt det går.

 

Att veta att många kvinnor (och män) kämpar mot barnlöshet är jobbigt att tänka på, men också tröstande. Jag är inte ensam. Du är inte ensam. Vi är inte ensamma.

Idag ska jag hämta ut Puregon och så blir det spruta ikväll! Synd att fästmannen inte är hemma då, så måste jag göra det på mig själv och det är lite pirrigt. Känner mig osäker på hur man gör i ordning sprutan också så ska nog be om hjälp av apotekaren. Tyvärr brukar de vara dåligt insatta i sprutor har jag upptäckt. Jag frågade något sist och farmaceuten började kolla på datorn och mumla och tveka så jag blev otålig och sa nåt i stil med "jo men så är det säkert! Jag kör på det!" bara för att komma därifrån. Förstår att de inte kan allt om specifika läkemedel, men spruthantering...?
Äh, ska inte låta sur nu. Jag är glad - jag ska ju få börja spruta igen! Hoppas det bara tar en vecka den här gången att få en stor fin blåsa (och helst två... hehe...) som sedan resulterar i en fin härlig ägglossning som i sin tur genererar ett litet barn!!!

 

 

Det känns motigt nu. Favoritbloggaren Mirka ("elvabarnsmamman" från Familjen Annorlunda) fick precis i detta nu sitt tolfte barn. Sju barn, nr 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, har hon fått under de här åren medan jag längtat efter mitt första. Jag är jätteglad för hennes skull. Men det påminner om min egen barnlöshet. Snart ett år har vi försökt. Ett år. Förstår ni hur tungt det är att ens kropp inte klarar att bli gravid, när jag önskar det så starkt både psykiskt och fysiskt? Om jag hade haft en ägglossning som fungerat hade jag kunnat haft en tremånaders baby nu. En jollrande liten älskling som jag kunnat lägga på bröstet och smeka över dess mjuka hjässa. Det gör ONT i mig att det är så svårt att uppnå min högsta dröm. När "alla andra" bara bestämmer sig och beställer in ett plus på stickan. Inte riktigt kanske, men så känns det nu. Varför ska just min kropp...? På något sätt har jag vetat om det här länge, långt innan jag ens tänkte på barn. Det var en händelse i skolan, i högstadiet. En klasskompis sa något om att en annan kompis skulle bli en bra mamma när hon blev stor. Och så liksom kom hon på mig, och kastade med en blick, och sa "och du också såklart" men jag hörde direkt att hon inte menade det. Det var på den tiden jag drömde om att ha en pojkvän, men aldrig fick. Så jag tänkte att det här med pojkvän, man, familj, barn, inte var något som var ämnat för mig. Och sen funkade aldrig mensen, den kom aldrig som den skulle och var aldrig som mina kompisars - regelbunden med mensvärk och PMS. Den var bara blod som antingen kom i mängder, eller antingen inte alls. Så jag började inte tänka i såna banor förrän jag träffade mitt ex, som plötsligt öppnade för att barn var något jag kunde få i mitt liv. Kanske handlade mest om att bli vuxen, alla tonåringar drömmer ju knappast om att bli mammor. Men det handlar också om en känsla. Att det här med moderskapet känns så onåbart och dessutom med en menscykel vars oregelbundenhet gett mig en känsla av att "äsch, jag kan ju ändå inte bli gravid". Därför var jag utan preventivmedel i nästan två år, med exet. Jag bara kände att det ändå inte skulle gå.
Nu äntligen är jag på väg, men den känslan är fortfarande kvar som en skugga: det kommer ändå inte gå...

Så, nu har jag skrivit av mig. Tack för att ni finns, alla snälla besökare som ibland till och med skriver en snutt...

 

Idag känns allt som vanligt. Ingen mensvärk, inget humör i obalans, och bara pyttelite färgade flytningar. Nu håller vi tummarna att mensen kommer som den ska först nästa vecka, och kommer den inte (vilket vi hoppas mest på) så ska det bli två streck på stickan = gravid.

Jag var på grillkväll nyss med grannar och då var det en del bebissnack, särskilt som en utav dem hade sin sju veckors där. Jättesöt. Min sambo tittade mig extra mjukt i ögonen, han var kanske orolig att jag skulle tycka det var jobbigt, men vi båda kände där att vi längtade lite extra. Vi har ju vår lilla hemlighet, nästa sommar är det kanske vi som har barnvagn med oss.
På återseende.

Det sämsta med att göra barn är att det är så lång väntetid mellan chanserna. Olidligt... det enda man kan göra är att prata med andra i samma situation på FL, jobba och planera inför semestern.
Om jag inte får två streck på stickan om fjorton dagar så måste jag vänta till mitten av augusti innan nästa behandling kan påbörjas.
Jag har redan börjat känna efter symptom vilket är urlöjligt egentligen. De ömma brösten består pga. Puregonet och det är väl ett lågt pris att betala. En del verkar ha fått värre biverkningar än så. I smyg har jag även kollat upp eventuellt BF (beräknat förlossningsdatum) om det skulle ta sig den här gången, och det blir i så fall 2 mars. Tihi. Jag strunter i att jag trissar upp mig själv - jag mår bra av att drömma mig bort och tror inte att besvikelsen blir alltför stor om jag inte lyckas på första försöket.
Får nog återkomma när jag har något mer intressant att säga. Hej då så länge!

 

Efter VUL idag konstaterades att viss aktivitet skett; inga mogna äggblåsor än men livmodersslemhinnan har vuxit sen sist, från 5,5 mm till 8mm. Ett gott tecken för en för tunn slemhinna gör att ett befruktat ägg inte kan fästa.

Det är dessutom bra att det går lite långsamt. Vi ska ha tåååålamooood, som gynekologen sa. Jag ska fortsätta med 75 enheter några dagar till och sedan på återbesök. Återigen handlar det om att bara släppa ett ägg, inte fler.  Förhoppningsvis har det hänt mer tills dess.

 

Innan midsommar måste det hända något, så lät det visst, kanske stänger de ned mottagningen då? I så fall ser jag fram emot en paus och njuta av sommaren utan VUL-besök och hormoninjiceringar. För mitt i all spänning är jag en smula kluven. Jag är lite nervös för att bli gravid nu innan sommaren. Har ju nytt jobb och det känns lite jobbigt med tanken på att informera en sån sak så pass tidigt in på en ny anställning. Jag vill ju helst slutföra alla projekt och arbetsuppgifter som nu ligger på mig. Men så har jag fortfarande den här starka barnlängtan som river inuti mig. Ögonen som tåras när smärtan är för stor, när jag ser bebisar på byn, morsor och farsor med sina telningar - jag vill åsså ha! Och sambon vill ju också så gärna. Vi vill ju bilda familj nu. Finns det ens någonsin ett perfekt tillfälle för att få barn? Cheferna får ju ändå inget säga, ändå inget tycka. Kvinnor har i alla årtionden blivit på smällen... mer eller mindre lägligt.

 

 Och så är det här andra. Jag har längtat så sjukt länge, i flera år, och är så lycklig över att äntligen få ta det steg jag drömt om. Men det är la som att jag blivit mättad?! Att hjärnan och psyket liksom säger stopp, nu orkar vi inte fokusera på fler tankar om barn. Du måste ägna tankeverksamhet åt något annat också ibland. Livet t.ex. Det finns inga barn i ditt liv just nu så drop it! Det har slipats ända in i kraniet, den här besattheten...

 

Nu är det dags för injektion nummer 12 (7 st med 50ie, 5 st med 75ie).