Måndag = start med Puregon

Nu mina damer (och herrar?) tänkte jag ägna mig åt lite positivt tänkande! Imorgon ska jag på vul och titta om gulkroppscystan är borta. Under en vecka har jag haft gul-bruna-beiga flytningar och jag med min eminenta slutledningsförmåga vet att det är cystan som spruckit/tillbakabildats/gått hem för gott.

Läkaren kommer le förnöjt och förundras över hur snabbt den försvann. Nu är slemhinnorna tunna och uppbyggnadsbara! Mina äggblåsor små och fulla av potential! Min kropp redo, ståendes på barrikaderna (fast liggandes i en gynstol)!!!

Imorgon, gentlemän och madamer, då jäääävlar! Nu ska vi köra!!!

Jag vill ha barn

Hej, nu vill jag ha barn.Det var bara det jag ville säga.Hej då!

Grattis till plussen!

Två av mina favoritbloggare har plussat, Anna och Frida. Den ena via ivf och den andra genom Pergotime. Vilken lycka, jag har ju följt tjejerna på deras väg och det ger ju hopp till en själv - kan dom kan väl jag?

 

Samtidigt, återigen påminns jag om min egen längtan och den lilla cystan som tvingar mig att vänta längre på att ta ett nytt kliv fram mot min dröm. Jag vill inte hamna efter. Jag vill inte vara någon "veteran" eller expert på fertilitetsbehandling. Jag vill helst vara någon som hoppsan hejsan nu är jag visst gravid. Fast det loppet är ju kört sen länge, att bli överraskat oplanerat gravid.

 

Tillbaka till jobbet...

Som sin far?

Min sambo visade foton på sig själv som småtting och han var så söt och charmig att jag blev alldeles till mig. Sådär vill jag att våra barn kommer se ut! De ska ärva sin fars ögon och leende och haka! Och tulta runt på en gård bland djur. Skratta och peka mot kameran. Genast slungades jag in i en massiv barnlängtan... och ögonen tårades. Mina Barn. Våra barn. Som inte finns än.

Hur kommer ni se ut? Lika era föräldrar eller inte? Hur ni än ser ut så längtar mamma och pappa efter er. Hur mycket som helst.

En välbehövd liten paus

Det känns som att tyngden i bröstet som legat konstant från besvikelsen innan jul till besvikelsen kring alla hjärtans dag med återigen en misslyckad behandling, har släppt för ett ögonblick. För den här gången var vi ju nära. Jag fick en ägglossning som inte bara syntes på datorskärmen i en svartvit suddig målning, utan även kändes rent fysiskt i bröst och mage, och jag fick sedan mens som uträknat som vilken normal kvinna som helst.
 
Jättetråkigt att det inte tog, ja. Humöret har ju varit labilt den senaste tiden - jag har varit ledsen, arg och orolig, säkert mycket pga. alla hormoner jag sprutat i mig. Men spänningen inför VUL och en eventuell höjning av doseringen bidrog också till de här veckornas PMS-liknande syndrom. Kommer det funka? Tänk om jag får för många ägg igen? Vad betyder det att äggblåsan tillbakabildades? Hur kommer tre sprutor Ovitrelle märkas i min kropp mot den vanliga en?
 
Jag hade velat köra igång på en gång - givetvis. Nu när det kanske funkar! Nu när vi verkar hittat ett bra schema för Puregon! Nu när det var så nära, så nära. Men så dök den här cystan upp. Och plötsligt har vi fått ett andrum. Jag kan inte göra någonting nu. Bara vänta. Jag får huvudet fritt att tänka på något annat. Min sambo får höra mig babbla på om andra saker än färg på sekretet och på vilken skala 1-10 bröstvårtorna ömmar idag.
 
Jag får dricka vin. Tja-la-lalla-la! Det hade jag väl egentligen kunnat göra ändå, men min sambo avrådde mig å det bestämda. Nu när vi har såna svårigheter ska vi inte riskera något, sa han. Så jag undvek alkohol från ägglossning till mens. Jag fick hitta på en ursäkt när jag blev erbjuden vin som jag annars gärna dricker till en god middag - och kände mig nästan nyplussad. Som om jag och min sambo redan hade en liten hemlis.
 
Innan jag avslutar vill jag säga en sak till. Jag sänder mina tankar till min ena vän som tyvärr fick missfall. Det är min egna stora fasa, att äntligen få ett plus: bygga drömmar, börja planera föräldraledighet, smygtitta på barnvagnar, kolla var närmaste BB ligger, känna hur det växer... och sedan byta ut drömmarna mot missfall och platt fall. Jag är jätteledsen för hennes skull, även om jag själv inte upplevt detta så förstår jag deras smärta och sorg. Vad hon än väljer att göra; vänta eller börja försöka igen snart, så stöttar jag henne och hoppas att kroppen och hjärtat läker fort.
 
Personligen anser jag att missfall borde förbjudas, för det är verkligen att stjäla folks glädje. Hmpf.

Prinsessan har blivit mamma

Prinsessan Madeleine har blivit mamma. Hon gifte sig i början av juni, vacker som en drottning med en slimmad kropp i en exklusiv brudklänning, och får en liten dotter exakt nio månader senare. Barnet var beräknat till 25/2. Det betyder att hon hade ägglossning dagarna innan bröllopet. Om hon inte födde lite för tidigt, då är det troligt att hon blev befruktad på självaste bröllopsnatten eller strax efteråt.

 

Vad vi har: En modellsnygg prinsessa som bor i New York och jobbar med utsatta barn, har försörjningen klirrad för resten av livet genom en stenrik make och kungahusets privata förmögenhet - och som kronan på verket är fertil som en fröpåse. 

 

Jag vet att man inte ska vara avundsjuk - men vafan?! Ja... Det är väl bara gratulera till högsta vinsten i livets lotteri.

Och det är väl ganska genomskinligt vad jag är mest avundsjuk på ;)

Tack

Du som besöker min blogg, läser det jag skriver, följer min kamp med intresse och engagemang. Du som ser min glädje och förvåning, mina stigande förväntningar och rika rosaskimrande drömmar - som då och då byts ut mot sorg och min besvikelse och varförjustjagavallajävlamänniskor?

Du som ser mina tårar och blöta kind. Du som ser min bankande frustration och ilska. Du som ser min likgiltighet och hopplöshet som ibland sätts upp som en försvarsmekanism. Du som ser min pessimism. Du som ser min optimism.

Du som känner igen dig i mig och nickar igenkännande, kanske med en tår i ögat. Eller inte känner igen dig alls - men med ödmjukhet och långt utvecklad empati sätter dig in i hur jag mår.

Du som kikar in flera gånger om dagen för att kolla uppdateringar. Du som skriver "kampenm" och får upp min blogg i adressfältet. Du som hittar min sida via någon annan blogg. Du som bara tittar förbi. Du som söker på helt andra saker och hamnar fel. Du som hamnar rätt.

Du som läser mina inlägg och skriver ett eget i kommentarsfältet. Du som väger dina ord och fyller dem med kärlek, ömhet och tröst. Du som vet. Du som inte vet. Du som vet vem jag är. Du som inte vet vem jag är. Men som skriver ändå.

Tack för att du finns. Du hjälper.

Att börja om känns OK

Det känns OK att börja om igen. Som om jag inte väntat mig något annat heller.
Jag kände tomhet när jag såg blodet, men det är som det är och det blir som det blir, som hundraåringen sa...
Imorgon har jag en ny tid bokad hos läkaren. Då får jag veta om min kropp är redo för ny behandling eller inte.
Som sagt, det känns OK. Det blev inget BF 26 oktober som jag hade räknat ut i smyg, det får bli i november eller december istället. Det blir nog bra det med.

If life seems jolly rotten
There's something you've forgotten
And that's to laugh and smile and dance and sing
When you're feeling in the dumps
Don't be silly chumps
Just purse your lips and whistle
- that's the thing.
 
And...always look on the bright side of life...
Always look on the light side of life
 
Life's a piece of shit, when you look at it
Life's a laugh and death's a joke, it's true
You'll see its all a show, keep 'em laughin as you go
Just remember that the last laugh is on you
 
Always look on the bright side of life
Always look on the light side of life

Mens på gång :(

Imorse och under dagen har jag fått vattniga, gråbruna flytningar. Kroppen signalerar mens. Känns lika trist som vädret ute idag som är regnigt och fult.

 

Jag är väldigt, väldigt säker på att mensen är på intåg. Men hoppas fortfarande - såklart - att det INTE blir mens trots allt och att jag FÅR två streck på stickan på tisdag.

 

Jag vill ju så gärna '-(

Vi, jag och min sambo, vill ju så gärna...

Varför får vi inte det då?

 

http://1.bp.blogspot.com/_mRQ4J56bL70/TRDDWDCJtwI/AAAAAAAAAkI/l4l9OqlEmjQ/s1600/sad-cat1.jpg
http://www.pcoschick.com/2010/12/life-is-hard.html

Fint citat om lycka

”Lyckan är inte att vara framme.
Lyckan är att vara på väg.”
 
Jag snodde den rakt av ifrån frideborgs blogg, http://synderskan.wordpress.com/ just för att den känns i hjärtat!

Fortfarande stiltje

Med fem dagar kvar till bim, och testdag om sju dagar för att minimera falskt utslag pga Ovitrelle, har jag fortfarande NOLL känsla i kroppen av att något pågår. Inga symptom, inga tecken. Allt känns precis som vanligt. Ni läsare säger att det betyder nada, långt ifrån alla känner symptom, det här säger egentligen ingenting om jag är gravid eller ej! Men jag kände ju i hela kroppen och även på humöret att äggblåsan var mogen?!

 

Och det är ju så tråkigt att allt är som normalt... Vill känna lite diskreta hugg, ett lätt illamående, smått ilande bröst eller ett snäpp förstärkt luktsinne. Nåt litet bara. Min pessimism tar över och jag är nästan helt inställd på ett negativt resultat nästa vecka. Varför skulle jag lyckas liksom?

 

Dessutom. Jag fick veta idag att en till i min närhet ska ha barn. Jag vill så gärna vara näst på tur.

Snälla, snälla, snälla.

 

http://maderidiculouslysimple.com/wp-content/uploads/2014/02/sperm.jpg

http://maderidiculouslysimple.com/

Försök nr 7: Väntan

Lägesrapport

 Humör: Fortfarande känslomässigt labil. Jag blev så arg på jobbet idag och kan inte avgöra om det var ogrundat eller ej. 

Sedan hände en till sak: En kollega hade med sig sitt lilla barn idag, allt gick bra, det var bedårande sött, jag var glad - men efteråt låste jag in mig på toaletten och bölade. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var eller vad som var fel mer exakt, det kändes bara för jävligt!

Kroppen: Den dova molande värken är konstant men mycket svag. Det känns ganska likt en mildare variant av mensvärk och jag blir alltid lika förvånad när toapapperet inte visar blod. Imorse ilade det till, dels upp mot magen och dels neråt ljumsken. Jag är hård i magen, det kan höra ihop.

Längtan: är också den konstant. Det är så lååååångt kvar till 17/2 då jag får testa... Det gör mig knäpp!

 

Annars knatar livet på runt omkring mig. Men för mig kretsar allt kring en obekväm väntan som kantas av oro och osäkerhet. Jag är mer än lovligt pessimistisk och kan inte riktigt tro på att det blir en graviditet den här gången heller. Att jag är dömd till att få se andra lyckas. Jag är också rädd för allt som kan gå fel. Att jag blir gravid men får missfall. Som sagt, fortfarande labil... 

Skör ÄL +2 dagar

Jag är så skör. Spänd och orolig. Tårögd av musik. Jag känner en motvilja mot en ny jobbvecka, jag som annars trivs där. Snart ska jag hem till min familj för lite spel tillsammans. Hur ska jag kunna dölja min inre storm för dem som oftast ser direkt hur jag mår? Det undrar jag, ja...

Orättvisa regler och väntetider för landets barnlösa

Som ofrivilligt barnlös med nedsatt fruktbarhet är man beroende av andra för att lyckas. Andra som har alla ägg och spermier i ordning kan ju sköta det där på egen hand, med hjälp av vanlig hederlig kalender och ägglossningsstickor. Men vi som är i händerna på medicinskt kompetent personal, receptbelagda mediciner och moderna laboratorier och ultraljudsapparater är därför helt beroende av att vårdkedjan fungerar som den ska och att tillräckliga resurser tilldelats. Jag kan tänka mig att många ställer sig tveksamma till att låta så stor del av budgeten gå till hjälp för ofrivilligt barnlösa, för "barn är ju ingen rättighet"... För många är detta är ett lyxproblem och i-landsproblem och det är säkert därför som storleken på den erbjudna hjälpen ser så så olika över landet.
 
Jag läser ett blogginlägg om en tjej vars utredning verkar ta lååång tid. Hon spår att hon förmodligen inte får komma igång med en behandling förrän tidigast i maj! Och jag började räkna efter hur lång tid jag fått vänta mellan varje steg. Jag inser att jag är lyckligt lottad som...
  • slutade med p-piller i september-12
  • kontaktade gynekolog i november-12
  • kom på första samtal i december-12
  • fick starta med Pergotime i januari-13
  • efter 3 Pergotimekurer utan resultat remitterad vidare till fertilitetsmottagning i mars
  • utredning startar i april (äggledarspolning, spermaprov)
  • i maj var allt klart = start av första kuren Puregonsprutor
Visserligen har jag bara fått 2 ägglossningar på det här året, men jag har fått köra på i jämn takt. Jag har alltid fått en tid för läkarbesök när det passat faserna i min behandling. Behöver jag komma tillbaka tre dagar senare har jag fått det. Jag har för det mesta fått tider som passat mina arbetstider. Överhuvudtaget har det flutit på ganska bra med mina totalt sju behandlingar (tre Pergotime, fyra Puregon) med undantag för sommar- respektive juluppehåll. När jag inte kunnat ringa har jag mailat och fått snabb respons, ibland med vändande post. När jag blir gravid överväger jag att "outa" var jag går, som ett tack. Men det får vi se, jag kanske vill förbli anonym trots allt.
 
Slutsats: Tänk hur orättvist det kan vara mellan olika landsting och sjukhus! Jag lider med er som drabbas av långa väntetider och osmidiga processer. Håll ut!

Rätt metod?

Kroppen fortsätter sava - förhoppningsvis ett gott tecken på en saftig växande äggblåsa. Saftig och saftig, hehe - snarare stark och kvalitativ! Ett superägg!
 
Men faktum är att jag börjar bli less på riktigt. Det här är min fjärde Puregonomgång! Och det är alltid något som är fel: blödningar, för många ägg, för få ägg... Jag tänker: Är det fel metod? Kommer vi få gå över till ivf, provrörsbefruktning? Flera pco-bloggare jag följer går över till ivf nu. Det steget känns enormt läskigt! Jag vill verkligen inte det. Samtidigt är utsikterna väldigt goda att lyckas då. Men ändå... Ivf?! Wtf?
 
*tår i ögat*
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Drömmar om barn

Jag är ganska munter. Jobbet går bra om än stressigt, och nu i vår ska jag läsa lite på distans vid sidan av, i ett ämne som jag tror kan bli ganska intressant. Jag är bara tacksam att jag får fylla mitt huvud med annat än grubblerier och oro.
Hörrni, jag har tänkt. Det var jättetråkigt med mitt pocherade ägg nu då...! Givetvis. Men jag har alla möjligheter att ta revansch nu och få ett nytt ägg! Kanske till och med två? Jag har verkligen inget emot att få tvillingar. Tvärtom, jag skulle bli överlycklig. Det verkar vara häftigt att få två för en. Två unika - men ändå - lika barn. Och om det nu är så jäkla jobbigt och snårskogsjävligt för mig att ens bli gravid så kanske jag kan nöja mig där och då, med mina två små. Det är ju också en tanke.Jag hoppas ju på en (1) äggblåsa nu, men alla har sitt sätt att hantera motgångar på och ta sig igenom trista passager i livet. Mitt är att drömma och fantisera mig bort. Det är inte en slump att jag ofta drömmer på natten, långa invecklade historier som inte alltför sällan innehåller barn, babies och graviditet.Mitt liv måste innehålla barn. Även om de just nu bara är konstverk i mitt huvud...

Lektion

Visste du att...?

Puregon 300 IE/0,36 ml injektionsvätska, lösning innehåller follitropin beta, ett hormon som kallas follikelstimulerande hormon (FSH).
FSH spelar en viktig roll för människans fruktsamhet och fortplantning.
Hos kvinnor behövs FSH för tillväxt och utveckling av folliklar i äggstockarna.
Folliklar är små runda säckar som innehåller äggceller.
Hos män behövs FSH för produktionen av spermier.

//ur Fass


 

Jag läser vidare på nätet att för män är FSH-värdet konstant för att testiklarna ska kunna producera spermier. Medan för kvinnor går det upp och ned beroende på menscykeln, bland annat så stiger den precis vid ägglossning för att ge det en skjuts.


 

Visste du att...?

Folliklar är de vätskefyllda håligheterna i dina äggstockar. Varje follikel innehåller ett outvecklat ägg.

Medan ett antal folliklar börjar utvecklas, kommer normalt en follikel att bli ”dominant” och detta ägg mognar inom den växande follikeln. Samtidigt ser den ökande mängden östrogen i din kropp till att slemhinnan i din livmoder tjocknar med näringsämnen och blod.

//ClearBlue

http://fiscafamily.files.wordpress.com/2010/07/follicles.jpg

(Ultraljudet visar en dominant follikel/äggblåsa och så några små runt omkring
//http://fiscafamily.files.wordpress.com)


 

För tjejer med normal menscykel sker detta:
Efter varje menstruationsblödning börjar flera ägg och äggblåsor att växa. Ett hormon från hypofysen i hjärnan [FSH] stimulerar tillväxten. En äggblåsa spricker i mitten av menstruationscykeln och det mogna ägget lossnar och fångas upp av äggledaren. Detta kallas ägglossning. //1177.se

*

För mig sker detta (förhoppningsvis):
Den dagliga dosen [av FSH/Puregon] bibehålls tills man har en follikel av lagom storlek. Vanligtvis är 7 till 14 dagars behandling tillräckligt. Då avslutar man behandlingen med Puregon och ägglossningen kommer att påbörjas genom att man ger koriongonadotropin (hCG) [vilket i mitt fall är Ovitrelle]. //Fass


 

Men sen blir det samma för oss båda:
När ägget har avgetts rör det sig i äggledaren mot din livmoder. Ägget kan leva i upp till 24 timmar. Så snart du har haft ägglossning börjar follikeln producera ett annat hormon: progesteron.

Om ägget har befruktats kan det framgångsrikt implantera sig själv i livmoderns slemhinna. Detta sker oftast cirka en vecka efter befruktning.

Så snart det befruktade ägget har fäst sig börjar din kropp att producera graviditetshormonet, humant koriongonadotropin (hCG), vilket håller den tomma follikeln aktiv.

Den fortsätter producera hormonerna östrogen och progesteron för att hindra livmoderns slemhinna från att avges, tills moderkakan (vilket innehåller alla näringsämnen som embryot behöver) har mognat tillräckligt för att bibehålla graviditeten.

//ClearBlue


 


MÅLET

http://www.1177.se/Bilder/Nationellt/Amnen/kroppen/kon/s_fosterutveck_2.gif

(från 1177.se)

http://www.ucl.ac.uk/news/news-articles/0911/newborn
http://www.ucl.ac.uk

Försök nr 7: I väntan på VUL

Idag är min kompis i v.9. Jag vill höra mer om hennes symptom, hur hon har det, dela hennes glädje och förbereda mig själv så mycket jag kan - samtidigt som jag sväljer hårt och får en ängslig knut i magen.
 
Tiden har gått så fort, snart är hon stor och rund om magen, rosig om kinderna med strålande hy (om hon väntar en son det vill säga, annars stjäl dottern sin mammas skönhet och hon får glåmig hy och glanslöst hår) och jag står fortfarande här och har inte ens fått ägglossa.
 
Jag räknar ned timmarna tills jag får titta på den lilla follikeln och se om det blivit något av den. Om den vuxit något eller fortfarande är liten. Den kanske behöver lite mer hormonstimulering? Kanske har den blivit åtföljd av en kompis, som kanske till och med gått om och blivit större? Så länge det är en som är dominant är jag nöjd. Jag har inte bråttom. Jag vill ta det försiktigt, låta follikeln mogna lååångsamt till minst 2 cm för att sedan sedan BANG! - in med ägglossningssprutan och kasta mig på sambon som en Duracellkanin!

Att göra drömmen åtkomlig

Jag var i en butik idag som hade utförsäljning. Jag kunde inte låta bli att titta lite på babykläderna, de var så små,nätta och färgglada och de skrek "köp mig! fyll mig med ett stycke bebis!".Så jag lydde. Ett par byxor i storlek 62, för åldern 2-4 månader, endast 39:-
*
Röda som skulle passa perfekt på en liten mini. De är ett sätt att påminna mig om att det fortfarande är möjligt. Ett sätt att göra drömmen fysisk, något att ta på, när det fortfarande känns så abstrakt och fjärran och ouppnåeligt för mig att bli mamma.
*
En dag ska jag klä mitt eget barn i de här byxorna.
Jag får aldrig sluta tro, aldrig tappa hoppet. Aldrig.
*
Det bevisar de här små byxorna för 39:-
 

Tänk om

Det händer att jag funderar över hur livet vore om mina önskningar slog in första gången jag uttalade dem.Jag började längta efter barn ihop med mitt ex när jag var ungefär 17-18. Nästan alla i hans familj hade fått barn efter gymnasiet. Vi tänkte att kan dem kan vi. När exet var 19 upptäckte han livet, att det fanns saker där som inte går att kombinera med familjeliv. Han ville vänta tio år med barn, det är ganska normalt att vilja det när man precis blivit vuxen.
*
Jag blev kvar med min barnlängtan och ungefär då fick jag också min diagnos, PCO. Jag grubblade mycket över hur mitt liv skulle bli. Skulle jag kunna få biologiska barn? Skulle exet bli en bra pappa? Jag hoppades det. Jag hade många frågor och det gick inte en dag utan att jag hoppades att jag skulle vara oplanerat gravid. Jag tjatade. Och hängde på Familjeliv.se.
*
Så tog det slut mellan oss och idag, sex år senare, är jag glad att vi inte blev oplanerat gravid för vårt förhållande var inte det bästa. Förmodligen hade jag varit ensamstående mamma eller sambo i ett ansträngande förhållande. Mitt ex lever idag ett liv skiljt från mitt, vi har ingen större kontakt och vi är båda överens om att det var rätt det som hände. Vi sänkte varandra i vår relation, snarare än höjde.
*
Jag började plugga och ansträngde mig hårt för att släppa min längtan och istället fokusera på studier, singellivet och jobb. Sedan träffade jag min nuvarande och nu har jag fått blomma ut min längtan och får förhoppningsvis leva ut drömmen med honom. Han har fått mig att hitta andra värden i livet som inte nödvändigtvis behöver innehålla barn. Värden som personlig utveckling, kreativt arbete och ideellt engagemang. Det är guld värt nu när vi kämpar så med fertilitetsbehandlingarna att ha sådant vid sidan av. Att all energi och lust inte läggs på en enda sak. Då hade mitt liv varit tomt.
*
Det händer att jag tänker på hur det hade varit om jag och exet hade fått barn. Och tackar min lyckliga stjärna att det inte blev så.

Kampen mot PCO

Drömmen om ett barn - äntligen gravid!

RSS 2.0