Jag följer en del bloggar och en stor del av dem handlar om ofrivillig barnlöshet. Det finns en gemenskap, en förståelse, ett systerskap bland oss i samma situation, som mitt välbefinnande till stor del beror på. Man säger väldigt ofta till varandra "Jag är ledsen att vi är så många, men jag är glad att jag inte är ensam".
En av dem är en yngre tjej som bloggar,
http://kampenomettbarn.vimedbarn.se. Hennes problem är annorlunda mitt, hon har inte svårt att bli gravid men har svårt att behålla fostret graviditeten ut. Dvs. missfall. Men vi befinner oss i samma maktlöshet med vår längtan efter barn och krokiga väg dit.
Hon gör precis som jag - skriver av sig och öppnar sitt innersta kring sin längtan. I fredags nämnde hon att hon och sambon ska "ut i arbetslivet igen", vilket kan vara ganska provocerande för många, däribland kanske jag, som är av åsikten att man ska ha det ordnat för sig ekonomiskt innan man bildar familj. Men, jag övar mig ju i tålamod och acceptans och vill därför acceptera att alla gör vi våra egna val och jag ska inte döma andras.
Den första person som kommenterade inlägget var signaturen "Mia" som var väldigt kritisk. Jag höll för en sekund med henne (även om jag tycker att det är ganska smaklöst att skriva så i en känslig människas blogg) när hon ifrågasatte varför de valde att skaffa barn utan jobb, och undrade om de tänkt leva på bidrag om läget är detsamma sen. Fine, det kan vara befogad kritik, det är vad ganska många människor tänker när arbetslösa vill ha barn.
Men sedan kommer fortsättningen i nästa kommentar där det kommer fram under stenen: "För att jag tror att allt händer av en anledning och när det är dags". Hon fortsätter: "Sedan så känns det på alla dessa inlägg att hon stressar med att få barn, som om världen går under om det inte händer snart [...]Tyvärr så funkar inte kroppen som man vill då." och avslutar: "Det kommer när det kommer, när det är meningen att det ska hända dom."
Här tände jag till ordentligt. Jag är väldigt känslig vad gäller barnlöshet och tar mycket personligt. Men jag blir så ruggigt förbannad när jag läser sånt där.
Hallå, jag då?! Jag som har uppnått alla "krav" som samhället ställer på blivande föräldrar vad gäller inkomst, stabilitet i förhållande, mognad och ålder. Jag blir ju inte heller med barn?! Skulle det vara nån särskild orsak till det, annat än den konstaterade medicinska? Skulle det vara en gud däruppe som säger åt mig att jag kanske borde skita i det där med barn och ägna mig åt något annat istället. Tänk för att jag kanske gör både och?! Jag kanske BÅDE gör vettiga saker OCH försöker bli gravid?
Och stress, vad då stress?! Barn blir till under krigstillstånd och brinnande katastrofer, av våldtäkter och mitt under hektiska bokslut på jobbet. "Stress" i form av besvikelse över mens på BIM, dagdrömmar om barnvagnspromenader som övergår i gråtattacker av frustration tror jag knappast gör att äggledarna korkar igen och äggproduktionen stannar av. Ledsen, men du kan inte ha deltagit i särskilt många biologilektioner under grundskolan...
Jag finner gärna mening i saker och ting. Jag kan tänka, som tröst, att det var en mening med att jag inte blev gravid förra året för då hade jag inte kunnat söka och börja mitt nya jobb som jag trivs med. Eller att det är meningen att vi kommer bli såna pangbra föräldrar bara för att vi får mer tid åt att planera och diskutera. Men det är efterkonstruktioner och snuttefiltar, ett sätt att hålla modet uppe och se positivt på tillvaron.
Faktum är att det finns ingen mening med att jag ska vänta med barn. Ingen vettig mening alls. Det finns ingen gud och ingen arkitekt som har tänkt ut mitt liv från början till slut. Att ödet ville annorlunda och därför får jag inte bli mamma.
Använd det gärna som tröst, gör som en älskad man; viska i sin kärestas öra att det finns en mening med allt.
Men använd det inte som argument för att jag INTE blir gravid.
För det gör att du framstår som en religiös dåre som försvarar svält, krig och katastrofer, med hänvisning till att allt har en mening. Nån som tror att det finns en mening i att en pappa förgriper sin egen dotter och gör henne gravid. Eller en mening i att en bebis blir misshandlad till döds av sin egen mamma. De skulle visst blivit föräldrar, enligt ödet/gud/stjärnan/kraften. Men inte jag?!
Och framför allt - det sårar innerligt.
