Fjärde försöket - Puregon dag 2
Nu är försök 4 inledd med hjälp av min andra spruta Puregon. Igår fick sambon göra på mig eftersom jag kände mig lite osäker men nu ikväll var det min tur att göra i ordning pennan och sedan sticka mig i magen. Det gick galant. Det känns lite roligt och spännande att ge sig själv sprutor, även om jag givetvis är glad över att de bara är tillfälligt till skillnad från dem med t.ex. diabetes som måste ta sprutor varje dag för resten av sitt liv i vissa fall.
Egentligen tycker jag inte att vi ens haft några seriösa försök med barnproduktionen. Jag har ju inte haft ägglossning så jag vill inte jämföra våra omgångar medicin & knull med de försök vanliga par gör när de har en regelbunden, fullständig menscykel och därmed faktiskt gör ett ärligt försök att göra barn.
Så nu hoppas jag på att Puregonet ska ge oss en chans till vårt första försök, 8 månader efter avslutat p-pillerkur. Vill så gärna ha ett litet våren-2014-barn att se fram emot!
Egentligen tycker jag inte att vi ens haft några seriösa försök med barnproduktionen. Jag har ju inte haft ägglossning så jag vill inte jämföra våra omgångar medicin & knull med de försök vanliga par gör när de har en regelbunden, fullständig menscykel och därmed faktiskt gör ett ärligt försök att göra barn.
Så nu hoppas jag på att Puregonet ska ge oss en chans till vårt första försök, 8 månader efter avslutat p-pillerkur. Vill så gärna ha ett litet våren-2014-barn att se fram emot!
Enligt OvuView...
... beräknas jag ha ägglossning nästa vecka den 17/5, om min kropp skulle följa kalendermetoden så att säga. Tyvärr ska jag ju göra undersökningen av äggledarna i dagarna däromkring och jag tror det gör att ingen ägglossning kan bli av.
Men under kan ju ske...!
www.ppl.nu
Andra försöket - Dag 5 med Pergotime dubbelkur
Inga biverkningar än. Om jag känner efter riktigt mycket kan jag känna hur det ilar smått på höger sida i nedre delen av magen, "tjejmagen", så jag ska vara uppmärksam vad gyn säger ifall det faktiskt blir ägglossning - kanske är det någon slags aktivitet som sker där?
Jag frågade på FL, i en tråd för dem som lyckats bli gravida med Pergotime, om de känt några biverkningar den behandlingen där de befruktades. Jag fick bara ett svar och hon hade inte känt något. Så min teori om att det bara blir ägglossning ifall Pergotime gett biverkningar stämmer nog inte - det är nog mest ett tankespöke. Jag är inställd på att det INTE kommer lyckas - det är en metod för att skydda sig mot ett eventuellt negativt besked. Hellre ha låga förväntningar och bli glatt överraskad än ha höga förväntningar och bli besviken. Så jag planerar redan för nästa kur och hur jag ska gå ner i vikt tills dess. Något som ärligt talat går föga bra - det var tårtbjudning på jobbet idag och ikväll till middagen blir det potatis- och svampcheescake till biffen. Men det ska vara gott att leva också, väl?
Jag frågade på FL, i en tråd för dem som lyckats bli gravida med Pergotime, om de känt några biverkningar den behandlingen där de befruktades. Jag fick bara ett svar och hon hade inte känt något. Så min teori om att det bara blir ägglossning ifall Pergotime gett biverkningar stämmer nog inte - det är nog mest ett tankespöke. Jag är inställd på att det INTE kommer lyckas - det är en metod för att skydda sig mot ett eventuellt negativt besked. Hellre ha låga förväntningar och bli glatt överraskad än ha höga förväntningar och bli besviken. Så jag planerar redan för nästa kur och hur jag ska gå ner i vikt tills dess. Något som ärligt talat går föga bra - det var tårtbjudning på jobbet idag och ikväll till middagen blir det potatis- och svampcheescake till biffen. Men det ska vara gott att leva också, väl?
Långt till "BIM"
Det känns trist att inte veta om kroppen tänker ge en menstruation den här månaden eller inte. Det vore så mycket enklare om jag hade en normal 28 dagars cykel.
Om det vore så, och min lilla app har rätt, beräknas jag ha mens om 7 dagar. Om allt var som det ska.
Om det vore så, och min lilla app har rätt, beräknas jag ha mens om 7 dagar. Om allt var som det ska.
En del av mig vill så klart att den ska utebli, vara en BIM = beräknad icke mens, som i sin tur betyder lyckad befruktning. Men i brist på det vore det trevligt med mens. Som ett bevis på en fungerande kropp.
Tyvärr hyser jag inga större förhoppningar.
Jag har så många känslor i mig som tränger sig upp i tid och otid. Rätt som det är hugger det till i bröstet och jag tänker bara negativa tankar om att allt inom mig är sterilt och dött och grått som aska. Jag är så rädd att jag ska vara infertil. Det är min rädsla. Jag vet egentligen bara att jag har PCO-äggstockar och att jag har haft oregelbunden mens när jag inte ätit p-piller. Men så mycket mer vet jag inte om hur det påverkar min fertilitet.
Det känns som att oavsett om jag får en blödning i slutet av oktober eller inte, är jag i behov av ett läkarbesök. Någon som tittar lite med UL och tar ett blodprov och sedan berättar hur jag ligger till. Det är det jag vill veta. Hur jag ligger till. Vilka chanser har min kropp gett mig. Är det helt kört eller kan kroppen få ägglossning av sig själv? Och i så fall, hur? Jag fick diagnosen för snart sex år sedan, saker och ting kan ju ändrats. Det jag känner just nu att jag behöver allra mest är någon kunnig, lugn person som förklarar hur det ser ut och vad jag kan göra för att hjälpa min egen kropp. Någon som förklarar. För idag går jag bara och väntar på en mens som jag inte ens vet ska komma eller inte. Trist var ordet.
Nu börjar min resa...
Jag och sambon ska börja försöka få barn.
En overklig känsla och samtidigt ljuvligt skön...
Nu gäller det!
Min plan:
- äta klart p-pillerkartan (men sluta en vecka tidigare, kan verkligen inte låta bli....)
- börja äta folsyra
- vänta in sista p-piller-blödningen och sen boka tid hos akupunktör för konsultation. Ev börja lite smått med akupunktur
- vänta en månad efter p-piller-stoppet och se om det händer nåt... om inte...
- ....så börjar jag äta munkpeppar/vitex agnus castus (hela cykeln) och ev. bokar in akupunktur eller zonterapi strax innan beräknad ägglossning
- fortsätta med min viktminskning. Åtminstone 5kg ska jag ned.
- äta sunt, hoppas på ägglossning och ge det 3 månader (tidig december), sen söker jag hjälp i vården och kräver ägglossningsstimulerande medel.
- gå på massage regelbundet och må bra
- testa rosenrot dagarna innan beräknad ÄL, till och med ÄL startar
- Mitt mål: Bli gravid inom ett år
Vad säger ni?
PCO ger dig power
Har fått kontakt med en jämnårig tjej som har PCOS och som kämpar för att bli gravid tillsammans med sin man. På sin blogg delar hon med sig av sin väg mot att uppfylla sin dröm om barn.
Jag vet inte hur mycket intresse hon har för att höra mig reflektera (läs: älta) över mina känslor och mina farhågor, men jag har skrivit till henne och det kändes bra, som att landa mjukt. Eftersom hon redan är inne i svängen med medicinsk hjälp är det intressant - och skrämmande - att följa hennes resa. En fasa - för att själv hamna där. Piller som skapar illamående. Ägg som släpps men aldrig befruktas. Göra massa VUL. Besvikelsen över ett rött toapapper.
Det är som att ingen förstår. Som att alla andra bara särar på benen så blir de på smällen. Blir det så blir det, som mamman i Familjen Annorlunda säger. De har aldrig tänkt på det. Det har bara blivit. Det är kul med barn, därför blir det fler. Som att vrida på en kran och stänga av i små små pauser. Det är ju kul med barn.
En gång sa jag för mycket. Jag sa till en läkare att jag nästan ville bli gravid, för att se om det gick. Bara pröva och se! Hon verkade tycka att jag var knäpp. Kanske mest av allt oansvarig.
Hon förstod inte att det handlade om ovissheten. Att inte veta om jag är fertil eller ej!
Min Man verkar inte heller förstå. Eller snarare, han verkar inte förstå ivrigheten att få svaret. Bättre att inte veta. Bättre sluta fundera. Leva nu. Det är ändå inte aktuellt nu.
Men jag vill ju veta. Det kanske är helt ekande dött där nere i äggstockarna?
Men jo, jag vet.
PCOs är nyckfullt. Oförutsägbart. Man kan kämpa i flera år, och sen när man väl slutat med alla hormoner, så blir man spontant gravid. Man kan få flera missfall som ung, och bli tvillingmamma vid 40.
Min första gynekolog, han som gav mig namnet på det, sa att jag har allt jag behöver och ser ut som jag ska. Men jag kommer förmodligen behöva lite hjälp på traven. Det lugnar mig.
Det var också han som menade att jag inte skulle läsa så mycket utan vänta tills det är dags. På gott och ont, har jag läst på om mina symptom. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte påverkats.
Ibland blir jag ledsen när exempelvis tonårsmammor får det att låta som att vi "vuxna" inte blev föräldrar tidigt i livet enbart pga. att vi inte ville. Som att det enda lilla som skiljer oss åt, är ett frivilligt beslut?
Jo, jag ville. Men jag kunde inte.
Med facit i hand funkar det ganska bra att vara 24 år och barnlös. Ni vet, plugget, stabiliteten, jobbet, partners. Livet hade varit grymt annorlunda om jag haft en sjuåring. Men jag hade kanske velat ha en. Det var definitivt inte jag som enkom valde detta liv. Man har väl en partner också? En "pappa". Som inte ville bli pappa då.
Eller menar de på fullt allvar att det går att tvinga någon? Övertala? Fixa på egen hand?
Den tanken känns avlägsen.
Men längta kan jag. Ta vara på mitt liv kan jag. Jag är ju jag, med eller utan barn.
Hade det var stenåldern nu hade jag som kvinna haft stora fördelar av min PCOs. Jag hade fött barn med många års mellanrum, vilket gör att min kropp hinner återhämta sig, och inget barn blir offrat för att ett litet syskon tar dess plats. Min fettreserv skulle göra nytta kring magen. Och allt testosteron ger muskler och styrka.
PCO GER DIG POWER!
Systrar, håller ni inte med?
Power... på något jävla sätt.
http://www.pcossuccess.com/element.php?varset=s:431-pm:p-se:18204-e:46957&SessId=
Värt att kolla in?
Jag vet inte hur mycket intresse hon har för att höra mig reflektera (läs: älta) över mina känslor och mina farhågor, men jag har skrivit till henne och det kändes bra, som att landa mjukt. Eftersom hon redan är inne i svängen med medicinsk hjälp är det intressant - och skrämmande - att följa hennes resa. En fasa - för att själv hamna där. Piller som skapar illamående. Ägg som släpps men aldrig befruktas. Göra massa VUL. Besvikelsen över ett rött toapapper.
Det är som att ingen förstår. Som att alla andra bara särar på benen så blir de på smällen. Blir det så blir det, som mamman i Familjen Annorlunda säger. De har aldrig tänkt på det. Det har bara blivit. Det är kul med barn, därför blir det fler. Som att vrida på en kran och stänga av i små små pauser. Det är ju kul med barn.
En gång sa jag för mycket. Jag sa till en läkare att jag nästan ville bli gravid, för att se om det gick. Bara pröva och se! Hon verkade tycka att jag var knäpp. Kanske mest av allt oansvarig.
Hon förstod inte att det handlade om ovissheten. Att inte veta om jag är fertil eller ej!
Min Man verkar inte heller förstå. Eller snarare, han verkar inte förstå ivrigheten att få svaret. Bättre att inte veta. Bättre sluta fundera. Leva nu. Det är ändå inte aktuellt nu.
Men jag vill ju veta. Det kanske är helt ekande dött där nere i äggstockarna?
Men jo, jag vet.
PCOs är nyckfullt. Oförutsägbart. Man kan kämpa i flera år, och sen när man väl slutat med alla hormoner, så blir man spontant gravid. Man kan få flera missfall som ung, och bli tvillingmamma vid 40.
Min första gynekolog, han som gav mig namnet på det, sa att jag har allt jag behöver och ser ut som jag ska. Men jag kommer förmodligen behöva lite hjälp på traven. Det lugnar mig.
Det var också han som menade att jag inte skulle läsa så mycket utan vänta tills det är dags. På gott och ont, har jag läst på om mina symptom. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte påverkats.
Ibland blir jag ledsen när exempelvis tonårsmammor får det att låta som att vi "vuxna" inte blev föräldrar tidigt i livet enbart pga. att vi inte ville. Som att det enda lilla som skiljer oss åt, är ett frivilligt beslut?
Jo, jag ville. Men jag kunde inte.
Med facit i hand funkar det ganska bra att vara 24 år och barnlös. Ni vet, plugget, stabiliteten, jobbet, partners. Livet hade varit grymt annorlunda om jag haft en sjuåring. Men jag hade kanske velat ha en. Det var definitivt inte jag som enkom valde detta liv. Man har väl en partner också? En "pappa". Som inte ville bli pappa då.
Eller menar de på fullt allvar att det går att tvinga någon? Övertala? Fixa på egen hand?
Den tanken känns avlägsen.
Men längta kan jag. Ta vara på mitt liv kan jag. Jag är ju jag, med eller utan barn.
Hade det var stenåldern nu hade jag som kvinna haft stora fördelar av min PCOs. Jag hade fött barn med många års mellanrum, vilket gör att min kropp hinner återhämta sig, och inget barn blir offrat för att ett litet syskon tar dess plats. Min fettreserv skulle göra nytta kring magen. Och allt testosteron ger muskler och styrka.
PCO GER DIG POWER!
Systrar, håller ni inte med?
Power... på något jävla sätt.
http://www.pcossuccess.com/element.php?varset=s:431-pm:p-se:18204-e:46957&SessId=
Värt att kolla in?
Kampen Mot PCO
Jag fick min diagnos vid 19 års ålder. Gynekologen gav mig svaret på alla frågor och funderingar och misstankar jag haft under tonåren. Oregelbunden och ofta utebliven mens. Finnar. Rund mage. Sötsug. I stora drag är det så min PCO märks på mig. Jag har jämfört med många andra en ganska mild och lindrig variant.
Min största rädsla är inte att jag ska få några barn, utan att jag ska ha svårt för att få barn. Barn kan jag få i olika former, de måste inte komma ur min kropp rent fysiskt. Men jag ser inte fram emot den resa jag förställer mig att jag kommer få genomlida när den dag väl kommer då sambon och jag vill försöka bilda familj. En resa jag målar upp som svart fylld av negativa testresultat, besök hos läkaren, tårar och tant röd som dyker upp strax efter BIM.
Jag har startat denna blogg för att för min egen skull, anonymt, ventilera mina tankar samt dokumentera min resa vart jag än är på väg.
Jag vill gå ned i vikt - ja.
Jag skulle hemskt gärna vilja bli mer vältränad - ja.
Jag skulle vilja ha en regelbunden ägglossning - ja.
Jag skulle behöva träna mer - ja.
Jag skulle behöva äta mer som en diabetiker bör - ja. Dvs. dra ner på sockret och äta mer regelbundet.
Jag har börjat lite smått med träning, tillsammans med en vän. Jag är inte helt motiverad. Jag är sötsugen som en godisråtta men genom att jag skriver ner mina synder här hoppas jag på förbättring. Äta mer regelbundet, träna mer och kanske bygga muskler som man tydligen kan ganska lätt pga. PCO?
Allt detta för att en dag kanske ha skapat de rätta förutsättningarna för att låta ett litet frö gro i magen på mig. Och kanske få en snyggare profil?
Jag väger idag 64 kg. Vad väger jag imorgon?
Det här är min blogg om kampen mot PCO och ett sundare jag.
Ciao.
Min största rädsla är inte att jag ska få några barn, utan att jag ska ha svårt för att få barn. Barn kan jag få i olika former, de måste inte komma ur min kropp rent fysiskt. Men jag ser inte fram emot den resa jag förställer mig att jag kommer få genomlida när den dag väl kommer då sambon och jag vill försöka bilda familj. En resa jag målar upp som svart fylld av negativa testresultat, besök hos läkaren, tårar och tant röd som dyker upp strax efter BIM.
Jag har startat denna blogg för att för min egen skull, anonymt, ventilera mina tankar samt dokumentera min resa vart jag än är på väg.
Jag vill gå ned i vikt - ja.
Jag skulle hemskt gärna vilja bli mer vältränad - ja.
Jag skulle vilja ha en regelbunden ägglossning - ja.
Jag skulle behöva träna mer - ja.
Jag skulle behöva äta mer som en diabetiker bör - ja. Dvs. dra ner på sockret och äta mer regelbundet.
Jag har börjat lite smått med träning, tillsammans med en vän. Jag är inte helt motiverad. Jag är sötsugen som en godisråtta men genom att jag skriver ner mina synder här hoppas jag på förbättring. Äta mer regelbundet, träna mer och kanske bygga muskler som man tydligen kan ganska lätt pga. PCO?
Allt detta för att en dag kanske ha skapat de rätta förutsättningarna för att låta ett litet frö gro i magen på mig. Och kanske få en snyggare profil?
Jag väger idag 64 kg. Vad väger jag imorgon?
Det här är min blogg om kampen mot PCO och ett sundare jag.
Ciao.
