Jag är fortfarande så glad över att mina svullna fötter och händer är ett minne blott, det pågick bara drygt två veckor, och får gärna aldrig komma åter. Nätterna börjar bli en utmaning. Ibland upplever jag det som tungt att andas, det är som att bröstkorgen är för nära halsen. Däremot kan jag lättare ligga på sidan än förut, hon sparkar mindre i protest, och då är det lättare att gosa in sig mot sambon. Det blir ett sånt avstånd med mitt fort av kuddar bakom huvudet och under benen som jag hade tills nu. Inatt hade jag ju öm mage till råga på allt, och hade sömnstörningar pga det.

Lilla vännen vrider på sig i magen, hennes pappa frågar varje dag om hon rör sig som vanligt, och jag har lyckan att känna den lilla foten långt ut mot höger sida, och rumpan ovanför naveln, och ibland en armbåge eller arm ovanför blygdbenet. Det är inte som sparkarna för några veckor sen, de är mer sporadiska men också mer kraftfulla och kan ibland kännas riktigt ordentligt. Vi längtar efter dig så mycket!