Igår kväll började det krampa välbekant i magen och låren. Mensvärken. Lite ljusrosa på toalettpapperet, jag började se vart det leder... Bäst att sova med binda. Inget under natten (som vanligt) men imorse i duschen rann det till. Hej mens! Och hej Puregon!

Jag mailade och avbokade läkarbesöket som jag bokat in av oro för den ovanligt sena mensen (dag 6 efter Provera).

 

Jag: Hej. Jag fick mens imorse! Måste boka av VUL. Och ha lite mer tålamod... När kan jag börja med Puregon? Om hur många dagar är bäst?

Barnmorskan:  Hej x. Du ska starta på lördag med Puregon, åter på xx datum xx tid.

Jag: OK, då gör jag det! Ska jag starta på 50 som vanligt?

Barnmorskan: Yes!

Jag: 50 blir det. Skönt att äntligen få börja igen. Hoppas på ett positivt graviditetstest på julaftons morgon...

Barnmorskan: Det vore väl en kanon julklapp!!

Det vore det verkligen...!

Vid ett annat tillfälle hade jag älskat den rubriken, men nu känns det bara öken! Femte dagen efter Provera och ingen mens i sikte. Jag har massa bruna flytningar men ingen blödning. Jag har kontaktat sköterskan och vi ska avvakta några dagar innan jag får komma in på ultraljud. Jag hoppas att slemhinnan blivit tunn igen oavsett mens eller inte, så jag får börja bygga upp den igen!
I'll be back...

Jag HATAR min kropp nu! Den gör mig så jävla besviken och arg och äcklad och ledsen. Tjock, vidrig och helt inkompetent på det den är till för. Det är vad den är. Fy vad elak jag är men det är så jag känner nu, jag har ont i huvudet av gråt och är trött och orolig.

Jaså, vad står nu på? undrar ni.
För 10 dagar sen tog jag min sista enhet 75ie Puregon; som ni redan vet blev jag överstimulerad och fick avbryta behandlingen. Jag skulle förvänta mig en mens inom 3 veckor. Hade jag fått ägglossning hade jag kunnat vänta mig mens ungefär två veckor senare. "Hör av dig då", sa gynekologen och jag tittade i kalendern - jaha, då blir det nästa omgång i slutet av oktober då.

Igår fick jag plötsligt blod i trosorna. Det kanske bara är en liten mellanblödning tänkte jag. På kvällen såg det dock mer ut som en normal menstruation och idag fortsatte det - med andra ord - jag fick mens. Det är ju för fan alldeles för tidigt! Jag mailade fert. mottagningen idag och uttryckte min oro, imorgon ska jag på besök och prata om det med läkaren. För kort lutealfas, är det så det heter? Jag orkar inte med en till svårighet :(
Dessutom har jag en i min närhet som ska adoptera och fått barnbesked och jag tror nog att jag ganska starkt påverkas av att de förmodligen gått samma väg som jag och varit i samma frustration några år tidigare. Och att jag kanske är där dom är om några år - stående mitt i missfallshistorik, slut på IVF-försök och en lång adoptionsprocess som aldrig tycks ta slut. Visst, jag vet inte deras historia men det känns som en vanlig stig att ha vandrat när man når destination adoption.

Nu ska jag nog ta natt för det här så känslomässigt påfrestande att jag bara vill sova och få tiden att gå till läkarbesöket imorgon.

God natt.

 

Såhär känner jag mig nu. Helt vissen. http://babycarehandbook.com/

Den sjätte juli fick jag en mystisk blödning. Det var precis som klarrött mensblod och kom enbart vid ett tillfälle. Det var tio dagar efter sista menstruationsdag. Min gissning är sköra slemhinnor men faktum är att jag inte minns att jag fått en mellanblödning likt denna. Ett hoppfullt alternativ är att det var en nidblödning.
I augusti ska jag berätta både om den här blödningen och mina underliga flytningar jag hade en vecka innan förra mensen för läkaren. Hoppas det inte sätter käppar i hjulet för nästa Puregonbehandling som jag längtar innerligt efter att få starta upp! Det är så spännande att gå på kontroll och sen få starttecken att börja med Ovitrelle. Ses då!

Idag kom mensen. Femton dagar efter Ovitrelle. Så sannolikt hade jag ägglossning då, tjoho. De spottings jag haft i tio dagar oroar mig fortfarande men ska fråga mottagningen när jag ringt.
Nu får vi se hur denna mens beter sig och om den hinner gå över innan första sommardoppet infaller.
Ha en fin sommar så ses vi i augusti om inte förr!

Inte en egen - utan med hjälp på traven av Provera. Äntligen får jag känna mig normal. Stoppa ett paket tamponger i ryggsäcken. Mensvärk. Just mensvärk i kombination med huvudvärk var "roligt". En annan kombination var att jag för min viktminsknings skull testat periodisk fasta under några dagar. Det har tyvärr gjort att humöret slagit i botten under förmiddagens fasta; jag har haft noll tålamod, blivit lättstressad och hemmavid dessutom gnällig och satans snyftig. Till råga på allt avslöjade en kollega i förtroende att hon väntar barn, fjärde månaden. Sådana nyheter gör mig glad, inget ont med det egentligen. Jag ler ikapp med den havande och pratar gärna sparkar, namn och illamående med genuin glädje och äkta intresse. Sedan tänker jag "tänk om det var jag!" och sedan tänker jag "tänk om det aldrig blir jag!" och då blir hjärtat tungt.

 

Jag lämnade jobbet igår med tårarna rinnande, hade varit spänd och irriterad hela dagen och jag fick sjukt dåligt samvete för att jag fick så svårt att dölja det. Skrev ett långt sms och sambon ringde upp mig - "är det inge bra?". Han fick komma hem och kramas lite.

 

Jag vet inte vad som påverkade mig mest, förmodligen en blandning. Har man inte haft mens på sju månader är kroppen ganska så ovan med alla hormoner. Lägg till en diet som innebär blodsockerdipp fram till lunch. Det blev chokladbollar som tröst, det bara blev så.

Dag 60 ja... Vad brukar man ha? Mens på dag 28, väl? Det är som att kroppen glömt bort att menstruera. Jag äter Rosenrot och mina vanliga vitaminer, men än så länge ingen mens.

Jag har bokat in ett besök hos gynkliniken, fick tid sent i december. Happ, då blir det ingen bebis före julafton. Tur att man kan dricka glögg ändå, starkglögg. Och rödvin.

 

Vad gör jag annars för att fixa systemet? Jag tränar på gym sedan en månad, men lchf-dieten är ett minne blott. Jag orkar inte helt enkelt. Suget efter kolhydrater är för stort, större än vad ägg, bacon och kokosfett någonsin kan vara. Men lite gym borde få mig i form. Jag läste att äppelformad kropp sinkar fertiliteten så jag vill göra mitt bästa för att bli ett saftigt päron. Magen måste bort. Och göra plats för en BEBIS.

 

Kan man få beställa en till 2013...? Helst sommarupplagan - tack!

 

Som jag anat, visar den inga tecken på att komma. Skönt att slippa men samtidigt känns det jahapp, när behagar den komma då? November? December? Eller kanske inte alls?

Tur att man har annat spännande att tänka på i övriga livet!

Det känns trist att inte veta om kroppen tänker ge en menstruation den här månaden eller inte. Det vore så mycket enklare om jag hade en normal 28 dagars cykel.
Om det vore så, och min lilla app har rätt, beräknas jag ha mens om 7 dagar. Om allt var som det ska.

En del av mig vill så klart att den ska utebli, vara en BIM = beräknad icke mens, som i sin tur betyder lyckad befruktning. Men i brist på det vore det trevligt med mens. Som ett bevis på en fungerande kropp.

Tyvärr hyser jag inga större förhoppningar.

 

Jag har så många känslor i mig som tränger sig upp i tid och otid. Rätt som det är hugger det till i bröstet och jag tänker bara negativa tankar om att allt inom mig är sterilt och dött och grått som aska. Jag är så rädd att jag ska vara infertil. Det är min rädsla. Jag vet egentligen bara att jag har PCO-äggstockar och att jag har haft oregelbunden mens när jag inte ätit p-piller. Men så mycket mer vet jag inte om hur det påverkar min fertilitet.

 

Det känns som att oavsett om jag får en blödning i slutet av oktober eller inte, är jag i behov av ett läkarbesök. Någon som tittar lite med UL och tar ett blodprov och sedan berättar hur jag ligger till. Det är det jag vill veta. Hur jag ligger till. Vilka chanser har min kropp gett mig. Är det helt kört eller kan kroppen få ägglossning av sig själv? Och i så fall, hur? Jag fick diagnosen för snart sex år sedan, saker och ting kan ju ändrats. Det jag känner just nu att jag behöver allra mest är någon kunnig, lugn person som förklarar hur det ser ut och vad jag kan göra för att hjälpa min egen kropp. Någon som förklarar. För idag går jag bara och väntar på en mens som jag inte ens vet ska komma eller inte. Trist var ordet.