När jag var tolv år längtade jag så hemskt mycket efter mensen. Jag gick i sexan när alla vi flickor samlades kring ett träd utanför skolgården och med låga hemlighetsfulla röster delgav varandra nyheten när någon av oss fått sin första blödning. Jag kollade varje dag i trosan efter minsta spår. Som om mensen knappt skulle märkas när den kom. Och när jag minst anade det, en eftermiddag när jag precis börjat sjunde klass, kom den, och naturligtvis rådde det ingen tvekan om att det var den.

Lite så känns det nu med de här sabla fosterrörelserna. Jag hoppas och längtar och ligger alldeles stilla och känner efter. Jag TROR att jag känt en buff men det är oerhört svårt att avgöra. Det hände i förrgår, i torsdags kväll. Jag hade handen en bit nedanför naveln när det rörde sig ungefär som om något trycktes utåt. Jag kunde känna det med handen. Men jag kan inte avgöra om det var en spark eller något annat, typ en tarmrörelse eller min puls som slog extra hårt. Jag är ju ändå i vecka 19 så så konstigt är det väl inte? Jag undrar om första sparken är som första mensen, att när man väl fått den vet man att man fått den? Fast så säger en del om graviditet också, "när du är gravid vet du det". Jag tror inte jag kan hålla med om det faktiskt.

Jaja, jag ska inte stressa. Med tiden lär sparkarna bli tydligare och jag kommer väl också beklaga mig över smärtan när en spark riktas uppåt mot revbenen eller urinblåsan, i sinom tid.

Om två dagar ska vi till barnmorskan, jag ska be henne undersöka magen och se om hon kan känna hur bebisen ligger.

Ingen stress, ingen press, jag är gravid och det är allt annat är bara bonus...