Eftersom jag, av diverse skäl, inte har möjlighet att starta bebisverkstaden än, är förbereda min kropp inför en befruktning och en graviditet, det bästa och mest vettiga jag kan ägna mig åt.

Jag har hittat en träningsform jag nog kommer tycka om, som jag tänkte börja med i veckan eller nästa. Har köpt en basketboll som jag roat mig med en halvtimme åt gången.

De senaste veckorna har jag också försökt tänka på vad jag äter. Jag försöker dra ner på kolhydraterna och ligga på ett dagligt kaloriunderskott. Jag har knaprat piller: B-vitaminkomplex (för att hålla jämn blodsockernivå) och Omega-3 (eftersom jag är så dålig på att äta fisk) samt tar en Kromtablett då och då för att motverka sötsuget. Mitt senaste knep för att motverka 15.00-dippen på jobbet är att dricka en kopp pepparmyntsté. Jag har låtit mig inspirerats av vegetarisk mat, t.ex. ökat variationen av bönor och grönsaker, och jag har gjort ett par middagar efter LCHF-recept.

De senaste kanske 5 åren har jag vägt 67 kilo. Jag har stått still, men det är för mycket för mina 161 cm. Mycket har dessutom, pga. min "älskade" PCO, samlats runt magen i en klassisk rund liten kulmage.

 

Av nyfikenhet ställde jag mig vågen idag och häpnade - jag ligger på 63 kilo! Alltså "fel" sida om 65, vad är detta?!

 

Sedan april och ut över sommaren har jag vägt 66 kg. Men så plötsligt har det hänt något. Jag har gjort små, men inga drastiska förändringar, i kosten. Jag har hjälpt min kropp att slippa ett högt intag av socker. Och plötsligt har det gjort skillnad. Wow, vilken energi jag känner! Plockade fram mina kroppsmått för att se om det märkts något där, och javisst, -3 centimeter runt midjan. Äntligen ligger jag under gränsen som betecknas som riskabelt för kvinnor och bukfett. Det ger mig tro och det ger mig glädje. Min kropp ska vara idealisk för en graviditet.