Såhär i v 29 börjar tankar om "hur det ska bli" uppta allt mer tid. Det känns som att alla vill prata om graviditet och/eller första tiden efter förlossningen med mig. Alla är väna och nyfikna och förstående. Det här med att det kommer en ny liten människa till världen är något som vi människor aldrig slutar förundras över. Fast mitt barn troligtvis inte kommer göra någon skillnad för grannens eller arbetskamratens liv ses det som en glädjens nyhet, som om människan var en utdöende art och varje nyfödd bebis betydde nytt hopp för mänskligheten. Mycket för min skull, kanske. Man minns sin egen lycka för fem eller trettiofem år sen, och vet vad som väntar. Man lägger huvudet på sned och ger råd såsom "njut av småbarnstiden, den är snabbt över" och "lyssna inte så mycket på andra, gör det som du känner passar dig bäst".

Vi får önska BB här och det är ett val som börjar ta plats i mitt huvud. Egentligen känns det som en ickefråga - det kan lika gärna bli fullt och då måste man ändå åka nån annanstans. Och har inte alla barnmorskor och läkare samma utbildning? Det är inte som att skillnaderna är så stora? Sambon säger "du får välja det som känns bäst för dig". Men jag har aldrig fött barn förut. Jag vet inte. Ibland känns det som att slumpen får avgöra, det handlar ju ändå mest om personkemin mellan mig och förlossningspersonalen? Och föder jag på julafton vill väl alla ändå bara hem och fira med sin familj?

Äsch, det går nog bra det här.