Två av mina favoritbloggare har plussat, Anna och Frida. Den ena via ivf och den andra genom Pergotime. Vilken lycka, jag har ju följt tjejerna på deras väg och det ger ju hopp till en själv - kan dom kan väl jag?

 

Samtidigt, återigen påminns jag om min egen längtan och den lilla cystan som tvingar mig att vänta längre på att ta ett nytt kliv fram mot min dröm. Jag vill inte hamna efter. Jag vill inte vara någon "veteran" eller expert på fertilitetsbehandling. Jag vill helst vara någon som hoppsan hejsan nu är jag visst gravid. Fast det loppet är ju kört sen länge, att bli överraskat oplanerat gravid.

 

Tillbaka till jobbet...

Min sambo visade foton på sig själv som småtting och han var så söt och charmig att jag blev alldeles till mig. Sådär vill jag att våra barn kommer se ut! De ska ärva sin fars ögon och leende och haka! Och tulta runt på en gård bland djur. Skratta och peka mot kameran. Genast slungades jag in i en massiv barnlängtan... och ögonen tårades. Mina Barn. Våra barn. Som inte finns än.

Hur kommer ni se ut? Lika era föräldrar eller inte? Hur ni än ser ut så längtar mamma och pappa efter er. Hur mycket som helst.

Jag tänkte jämföra bara Puregonbehandling nr 1 och nr 4 den här gången, det de har gemensamt är att det troligen blev ägglossning med hjälp av Puregon+Ovitrelle.

 

Maj

Försök 4 Puregon omgång 1

dag 1-7: 50ie Puregon

       dag 8-16: 75ie Puregon

       dag 10: Små hugg (symptom)

       dag 12-15: Rikliga flytningar (symptom)

       dag 12: slemhinnan 5,5-8mm på VUL

       dag 16: Äggblåsa mäter 16 mm

dag 17: Ovitrelle

       dag 18-22: ömma bröst (symptom)

       dag 22-25: lite illamående, hängig, ljusbruna flytningar (symptom)

       dag 26-31: spottings (symptom)

dag 32: Mens

Resultat: Ingen graviditet

 

Januari

Försök nr 7 med Puregon omgång 4

 

dag 1-12: 50ie Puregon (VUL)

       dag 1-4: Mens

       dag 5: bruna flytningar

       dag 6: spottings

       dag 7-8: Mens

       dag 9: spottings

       dag 10: slemhinna 5 mm, äggblåsa 11 mm (VUL)

       dag 10-13: krämiga vita och beige flytningar, acne (symptom)

dag 13-22: 75ie Puregon

       dag 13: slemhinna 5-7 mm, äggblåsa 14 mm (VUL)

       dag 14: spottings, mörka klibbiga flytningar/spotting (symptom)

       dag 15: äggblåsa 11 mm (tillbakabildad) på VUL, torra flytningar (symptom)

       dag 17-21: vattniga, genomskinliga flytningar (symptom)

       dag 19: ny äggblåsa 13 mm, slemhinna 7 mm (VUL)

       dag 21: ömma bröstvårtor, vattniga, genomskinliga flytningar (symptom)

    dag 22: hinna 7,7mm, äggblåsa 17mm, >1 äggblåsor 11mm (VUL). Äggviteflytningar, ömma bröstvårtor, acne, PMS (symptom)

dag 23: Ovitrelle

       dag 23: Ömma bröstvårtor, äggviteflytningar, ägglossningsvärk i magen (symptom)

       dag 24: PMS, ömma bröstvårtor, genomskinliga, vattniga flytningar (symptom)

       dag 25-26: torra flytningar, acne, lätt ömma bröstvårtor (symptom)

       dag 27: Molvärk/stick i magen (symptom)

dag 28: Ovitrelle.

       dag 28: Hård i magen, molvärk (symptom)

       dag 29-30: torra flytningar, PMS, acne (symptom)

dag 31: Ovitrelle. Lite beiga flytningar, glad (symptom)

       dag 32-37: torra flytningar, kvällstrött (symptom)

       dag 38-39: vattniga, genomskinliga flytningar, lätt illamående, trög i magen (symptom)

dag 40-44: Mens + negativt graviditetstest ÄL+18

Resultat: Ingen graviditet

71 stycken var ni som var inne på min blogg i onsdags. Jag hade precis skrivit om min lilla gulkroppscysta och kände er närvaro starkt genom era kommentarer. Coolt med så många besökare, tycker jag! Om ni bloggar så skriv gärna er adress i kommentarsfältet så besöker jag er, om jag inte redan gjort det ;)

Det känns som att tyngden i bröstet som legat konstant från besvikelsen innan jul till besvikelsen kring alla hjärtans dag med återigen en misslyckad behandling, har släppt för ett ögonblick. För den här gången var vi ju nära. Jag fick en ägglossning som inte bara syntes på datorskärmen i en svartvit suddig målning, utan även kändes rent fysiskt i bröst och mage, och jag fick sedan mens som uträknat som vilken normal kvinna som helst.

 

Jättetråkigt att det inte tog, ja. Humöret har ju varit labilt den senaste tiden - jag har varit ledsen, arg och orolig, säkert mycket pga. alla hormoner jag sprutat i mig. Men spänningen inför VUL och en eventuell höjning av doseringen bidrog också till de här veckornas PMS-liknande syndrom. Kommer det funka? Tänk om jag får för många ägg igen? Vad betyder det att äggblåsan tillbakabildades? Hur kommer tre sprutor Ovitrelle märkas i min kropp mot den vanliga en?

 

Jag hade velat köra igång på en gång - givetvis. Nu när det kanske funkar! Nu när vi verkar hittat ett bra schema för Puregon! Nu när det var så nära, så nära. Men så dök den här cystan upp. Och plötsligt har vi fått ett andrum. Jag kan inte göra någonting nu. Bara vänta. Jag får huvudet fritt att tänka på något annat. Min sambo får höra mig babbla på om andra saker än färg på sekretet och på vilken skala 1-10 bröstvårtorna ömmar idag.

 

Jag får dricka vin. Tja-la-lalla-la! Det hade jag väl egentligen kunnat göra ändå, men min sambo avrådde mig å det bestämda. Nu när vi har såna svårigheter ska vi inte riskera något, sa han. Så jag undvek alkohol från ägglossning till mens. Jag fick hitta på en ursäkt när jag blev erbjuden vin som jag annars gärna dricker till en god middag - och kände mig nästan nyplussad. Som om jag och min sambo redan hade en liten hemlis.

 

Innan jag avslutar vill jag säga en sak till. Jag sänder mina tankar till min ena vän som tyvärr fick missfall. Det är min egna stora fasa, att äntligen få ett plus: bygga drömmar, börja planera föräldraledighet, smygtitta på barnvagnar, kolla var närmaste BB ligger, känna hur det växer... och sedan byta ut drömmarna mot missfall och platt fall. Jag är jätteledsen för hennes skull, även om jag själv inte upplevt detta så förstår jag deras smärta och sorg. Vad hon än väljer att göra; vänta eller börja försöka igen snart, så stöttar jag henne och hoppas att kroppen och hjärtat läker fort.

 

Personligen anser jag att missfall borde förbjudas, för det är verkligen att stjäla folks glädje. Hmpf.

Prinsessan Madeleine har blivit mamma. Hon gifte sig i början av juni, vacker som en drottning med en slimmad kropp i en exklusiv brudklänning, och får en liten dotter exakt nio månader senare. Barnet var beräknat till 25/2. Det betyder att hon hade ägglossning dagarna innan bröllopet. Om hon inte födde lite för tidigt, då är det troligt att hon blev befruktad på självaste bröllopsnatten eller strax efteråt.

 

Vad vi har: En modellsnygg prinsessa som bor i New York och jobbar med utsatta barn, har försörjningen klirrad för resten av livet genom en stenrik make och kungahusets privata förmögenhet - och som kronan på verket är fertil som en fröpåse. 

 

Jag vet att man inte ska vara avundsjuk - men vafan?! Ja... Det är väl bara gratulera till högsta vinsten i livets lotteri.

Och det är väl ganska genomskinligt vad jag är mest avundsjuk på ;)

 

Du som besöker min blogg, läser det jag skriver, följer min kamp med intresse och engagemang. Du som ser min glädje och förvåning, mina stigande förväntningar och rika rosaskimrande drömmar - som då och då byts ut mot sorg och min besvikelse och varförjustjagavallajävlamänniskor?

Du som ser mina tårar och blöta kind. Du som ser min bankande frustration och ilska. Du som ser min likgiltighet och hopplöshet som ibland sätts upp som en försvarsmekanism. Du som ser min pessimism. Du som ser min optimism.

Du som känner igen dig i mig och nickar igenkännande, kanske med en tår i ögat. Eller inte känner igen dig alls - men med ödmjukhet och långt utvecklad empati sätter dig in i hur jag mår.

Du som kikar in flera gånger om dagen för att kolla uppdateringar. Du som skriver "kampenm" och får upp min blogg i adressfältet. Du som hittar min sida via någon annan blogg. Du som bara tittar förbi. Du som söker på helt andra saker och hamnar fel. Du som hamnar rätt.

Du som läser mina inlägg och skriver ett eget i kommentarsfältet. Du som väger dina ord och fyller dem med kärlek, ömhet och tröst. Du som vet. Du som inte vet. Du som vet vem jag är. Du som inte vet vem jag är. Men som skriver ändå.

Tack för att du finns. Du hjälper.

 

Det känns OK att börja om igen. Som om jag inte väntat mig något annat heller.
Jag kände tomhet när jag såg blodet, men det är som det är och det blir som det blir, som hundraåringen sa...
Imorgon har jag en ny tid bokad hos läkaren. Då får jag veta om min kropp är redo för ny behandling eller inte.
Som sagt, det känns OK. Det blev inget BF 26 oktober som jag hade räknat ut i smyg, det får bli i november eller december istället. Det blir nog bra det med.

If life seems jolly rotten
There's something you've forgotten
And that's to laugh and smile and dance and sing
When you're feeling in the dumps
Don't be silly chumps
Just purse your lips and whistle
- that's the thing.

 

Always look on the bright side of life

Nu på kvällen kom mensen. Jag suckade bara. Hej på dig. Jag som ville så gärna, men som inte känt något riktigt graviditetstecken och därför inte är särskilt förvånad. Som en av er skrev, man är så van vid att få negativt att man är inte kan föreställa sig något annat. Nu vill jag bara köra på igen så fort som möjligt!

 

Hoppa på hästen, skapa ett fint kvalitativt ägg och uppleva den häftiga upplevelse som ägglossningen ändå gav med dess ilande värk och ömma tuttar. Bäst att meddela fertilitetsmottagningen.

 

Imorse och under dagen har jag fått vattniga, gråbruna flytningar. Kroppen signalerar mens. Känns lika trist som vädret ute idag som är regnigt och fult.

 

Jag är väldigt, väldigt säker på att mensen är på intåg. Men hoppas fortfarande - såklart - att det INTE blir mens trots allt och att jag FÅR två streck på stickan på tisdag.

 

Jag vill ju så gärna '-(

Vi, jag och min sambo, vill ju så gärna...

Varför får vi inte det då?

 

 

Jag snodde den rakt av ifrån frideborgs blogg, http://synderskan.wordpress.com/ just för att den känns i hjärtat!

En slags milstolpe är passerad på vägen!

 

Förra och enda gången som jag fick en mogen äggblåsa och fick ta Ovitrelle (juni-13) så började jag få ljusbruna flytningar redan fem dagar efter Ovitrelle. Från och med dag 9 fick jag spottings och därefter kom mens ungefär två veckor efter ÄL. Därför ordinerades jag att till nästa ägglossning ta tre doseringar Ovitrelle med några dagars mellanrum för att motverka dessa blödningar. Vi ville försätta kroppen i tron att den redan är gravid. Fråga mig inte hur...

 

Åtta månader senare lyckas jag återigen få en mogen äggblåsa av Puregon 75ie:

 

Idag har det gått 6 dagar sedan sista Ovitrellesprutan och jag har inte en tillstymmelse till bruna eller blodblandade flytningar. Om vi räknar från första Ovitrellen så har det gått 12 dagar! Jag har i princip inga flytningar alls vilket är... bra? Och det lilla jag har är helt genomskinligt och oanseligt.

 

Varje dag utan blödning är en seger. Låt det fortsätta så.

Så kände jag mig när jag mailade sköterskan idag. Jag känner absolut ingenting i kroppen. Kan jag fortfarande vara gravid? Är det inte kört, såhär elva dagar efter förmodad ÄL?

 

Hon svarade med vändande post: Helt normalt!!! Med tusen utropstecken.

 

Jag vet. Jag borde lugna ner mig. Men denna ovissheten tar kål på mig.

 

 Nu känner jag att min blogg börjar tråka ut er... Jag får lov att återkomma när jag faktiskt har något att skriva!

Med fem dagar kvar till bim, och testdag om sju dagar för att minimera falskt utslag pga Ovitrelle, har jag fortfarande NOLL känsla i kroppen av att något pågår. Inga symptom, inga tecken. Allt känns precis som vanligt. Ni läsare säger att det betyder nada, långt ifrån alla känner symptom, det här säger egentligen ingenting om jag är gravid eller ej! Men jag kände ju i hela kroppen och även på humöret att äggblåsan var mogen?!

 

Och det är ju så tråkigt att allt är som normalt... Vill känna lite diskreta hugg, ett lätt illamående, smått ilande bröst eller ett snäpp förstärkt luktsinne. Nåt litet bara. Min pessimism tar över och jag är nästan helt inställd på ett negativt resultat nästa vecka. Varför skulle jag lyckas liksom?

 

Dessutom. Jag fick veta idag att en till i min närhet ska ha barn. Jag vill så gärna vara näst på tur.

Snälla, snälla, snälla.

 

http://maderidiculouslysimple.com/

Inga ömma bröstvårtor, ingen molvärk. Trots tre Ovitrelle mår jag bra. Lite trög i magen, troligen en ganska typisk biverkning av att tagit medicin under en lång tid.

Tio dagar kvar till BIM - beräknad icke mens. Det kanske är vanligast att inte ha några symtom så tidigt. Många har inte ens några symtom långt fram utan vet bara genom ett plus på stickan. Ändå är jag lite besviken. Nåt litet vore kul, om det nu är något på gång.

Lördag idag och snart ska jag träffa min allra bästa vän! Woho!

 

 

Lägesrapport

 Humör: Fortfarande känslomässigt labil. Jag blev så arg på jobbet idag och kan inte avgöra om det var ogrundat eller ej. 

Sedan hände en till sak: En kollega hade med sig sitt lilla barn idag, allt gick bra, det var bedårande sött, jag var glad - men efteråt låste jag in mig på toaletten och bölade. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var eller vad som var fel mer exakt, det kändes bara för jävligt!

Kroppen: Den dova molande värken är konstant men mycket svag. Det känns ganska likt en mildare variant av mensvärk och jag blir alltid lika förvånad när toapapperet inte visar blod. Imorse ilade det till, dels upp mot magen och dels neråt ljumsken. Jag är hård i magen, det kan höra ihop.

Längtan: är också den konstant. Det är så lååååångt kvar till 17/2 då jag får testa... Det gör mig knäpp!

 

Annars knatar livet på runt omkring mig. Men för mig kretsar allt kring en obekväm väntan som kantas av oro och osäkerhet. Jag är mer än lovligt pessimistisk och kan inte riktigt tro på att det blir en graviditet den här gången heller. Att jag är dömd till att få se andra lyckas. Jag är också rädd för allt som kan gå fel. Att jag blir gravid men får missfall. Som sagt, fortfarande labil... 

Om vi leker med tanken att jag har en 28 dagars menscykel - inklusive det faktum att jag hade ägglossning i fredags (som vi utgår ifrån) - så skulle jag kunna ha BIM (beräknad icke mens) den 15 februari. Dock bör jag ju inte ta graviditetstest förrän tidigast 10 dagar efter sista Ovitrellesprutan då den kan ge falskt positivt (skräck!), vilket gör måndagen den 17 februari till den officiella testdagen!

 

Det finns bara en nackdel: Det är TVÅ LÅNGA VECKOR KVAR...! Hur ska jag kunna gå runt och känna efter och inte veta om det är Ovitrellen eller en startad graviditet jag känner - under två veckor???

 

Suck.

 

Stön.

 

Tålamod, KMP, vi har pratat om det förut. Det här är ingen lek för otåliga människor, vill jag lova.

Idag, +60h efter Ovitrelle, har molvärken i magen minskat och brösten är något mindre ömma än tidigare även om de fortfarande skriker när jag vidrör dem.

Jag gissar/hoppas att ägglossningen skedde igår. Det hela känns väldigt spännande, som en intensitet som nu avtagit och vi kan bara vänta och se.

Som ofrivilligt barnlös med nedsatt fruktbarhet är man beroende av andra för att lyckas. Andra som har alla ägg och spermier i ordning kan ju sköta det där på egen hand, med hjälp av vanlig hederlig kalender och ägglossningsstickor. Men vi som är i händerna på medicinskt kompetent personal, receptbelagda mediciner och moderna laboratorier och ultraljudsapparater är därför helt beroende av att vårdkedjan fungerar som den ska och att tillräckliga resurser tilldelats. Jag kan tänka mig att många ställer sig tveksamma till att låta så stor del av budgeten gå till hjälp för ofrivilligt barnlösa, för "barn är ju ingen rättighet"... För många är detta är ett lyxproblem och i-landsproblem och det är säkert därför som storleken på den erbjudna hjälpen ser så så olika över landet.

 

Jag läser ett blogginlägg om en tjej vars utredning verkar ta lååång tid. Hon spår att hon förmodligen inte får komma igång med en behandling förrän tidigast i maj! Och jag började räkna efter hur lång tid jag fått vänta mellan varje steg. Jag inser att jag är lyckligt lottad som...

• slutade med p-piller i september-12
• kontaktade gynekolog i november-12
• kom på första samtal i december-12
• fick starta med Pergotime i januari-13
• efter 3 Pergotimekurer utan resultat remitterad vidare till fertilitetsmottagning i mars
• utredning startar i april (äggledarspolning, spermaprov)
• i maj var allt klart = start av första kuren Puregonsprutor