Tack

Jag har bestämt mig för att det här inte blir någon mammablogg. Jag har startat en privat och ickeanonym blogg istället. Däremot låter jag bloggen ligga kvar, för jag vet hur viktigt det är att som ofrivilligt barnlös hitta såna här bloggar och bli påmind om att det kan gå! Trots PCO och andra hinder så finns det solskenshistorier. Jag vill vara en sådan.

TACK snälla läsare för att ni följt mig under den här resan! Era kommentarer, hejarop och tröst har varit ett enormt stöd de här två åren som bloggen varit aktiv. Ni är underbara! Och jag önskar alla som försöker och kämpar att hålla modet uppe. Försök hitta andra meningsfulla värden i livet att luta sig mot och ägna tankar och känslor åt, parallellt med alla känslor, energi och tankeverksamhet kring den barnlängtan som ständigt river i kroppen. Det lindrade åtminstone för mig. Jag önskar er alla lycka till och att ni snart får ert efterlängtade barn i er famn, hur det än går till.

TACK BB Stockholm för att ni gjorde förlossningen av vår dotter så bra som möjligt. Jag kan varmt rekommendera alla stockholmare att föda här.

Och slutligen,

TACK Sophiahemmet IVF- och fertilitetsmottagning för att ni hjälpte oss att få vårt älskade barn! Ni ställde upp på alla sätt, inte bara rent medicinskt, från att snabbt besvara mail till att inge hopp när allt kändes hopplöst. Utan er hade vi inte haft vårt lilla knyte här hos oss. Ni är världsbäst.


PS. Vill ni fortsätta ha kontakt eller fråga något, maila gärna. Jag har vb kampenmotpco@hotmail.se till min privata.

Hemma från BB

Nu har vi bott hemma några dagar och vi lever som i en bubbla. Vi följer med henne helt enkelt. Just nu handlar allt om amning, hålla i famnen och blöjbyten. Jag är pigg men ändå bedövat trött. Och lillan, hon är bara söt!

Hon är här!

Den 6 januari föddes vår dotter efter en normal men något utdragen förlossning. Mamma, pappa och barn mår bra, så om allt går bra på läkarkontrollen idag åker vi hem efter frukost. Just nu är livet bara ljuvligt...

Gravid 40+4: Vattnet har gått!

Vid 21.50 rusade jag upp från soffan där vi låg och kollade på film. Jag skrattade: "jag har kissat på mig!" och bytte byxor. Ändå gnagde tanken, tänk om det var vattenavgång? Efter en stund började det strila igen. Jag var så osäker på varifrån det kom att jag körde in en tampong. Den blev dyblöt. Ringa förlossningen och in direkt på kontroll med ctg. Då kom också de första värkarna med ca 7-9 minuter emellan. Vi fick åka hem och där är vi nu. Det rinner vatten konstant och jag fick skydd med mig hem. Värkarna känns som intensiv mensvärk och är inga problem om än obehagliga några sekunder. Jag ska därför försöka sova och vänta tills dom kommer tätare. God natt!

Gravid 40+3: MVC

Inatt vaknade jag två gånger av att det "högg till" i slidan och upp i magen. Det molade en kort stund och släppte efter toabesök. Tvivlar på att det skulle vara en förvärk, även om jag där och då hoppades på det. Men jag vaknade på morgonen som vanligt och åkte framåt sena förmiddagen in till MVC för rutinkontroll med sambon. Barnets hjärta slog 140/min och hon ligger jättemycket till höger, med huvudet långt ned, fixerad. Så allt bra där. Min mage mäter fortfarande 36 cm så det har inte hänt nåt där även om jag känner mig enorm. Mitt blodtryck var lite högre än vanligt men beror på viktökningen.

Barnmorskan hade redan bokat en tid för tillväxtultraljud som jag ska på på torsdag om inte förlossningen startat innan dess. Och kommer den inte igång innan 42+0 blir jag igångsatt. Det är 15/1 om man går på ägglossningsdatum. Just nu är jag bara glad över att ultraljudsbarnmorskan aldrig skrev in 1/1 som bf i min journal, utan att 31/12 fortfarande står kvar. En dag spelar roll när man är på övertid och bara väntar.

Barnmorskan tipsade om att jag ska gå mycket. Att ligga ner är tydligen det sämsta man kan göra. Så nu blir det dagliga promenader och trappgång, sambon föreslår en tur i trapphuset var fjärde timme som jag ska försöka följa. Jag skulle föredra att kroppen själv kickade igång förlossningen än att bli igångsatt. Just nu känner jag som 99% av alla andra: det blir aldrig nån bebis, jag kommer gå såhär för resten av LIVET!

Gravid 40+3: Bf+4

Någon som använt spikmatta som smärtlindring? Jag har en spikmatta som verkligen får mig att slappna av. Pga av alla rekommendationer att avstå spikmattan under graviditeten (risk för missfall resp. sägs kunna sätta igång förlossningen för tidigt) har jag inte legat på den på ett tag. Däremot har jag haft den under vaderna mot svullnad. Nu slog det mig att jag skulle kunna använda den när förvärkarna kommer i latensfasen?

Gravid 40+2: Bf+3

Tre dagar över tiden (fyra om man går efter ägglossning) och ingen bebis har fötts idag heller. Igår var jag tung i kropp och sinne, idag munter och utvilad. Vi umgicks med familjen och jag fick tänka på något annat för en stund. 

Nyss fick jag en massa flytningar liknande ägglossningssekret, och kan såklart inte låta bli att googla på "slempropp". Det är nog inte den, men vissa har upplevt att slemproppen kommit i antåg och därefter värkar. Så kanske?!
Det här letandet efter tecken känns bekant... Jo just det, flashback till barnverkstan! Ständigt vaksam: är det ägglossning på gång? Var det inte molvärk? Kan det vara ägget som fäste? Ömmar inte brösten på ett annorlunda vis?
Och för nästan 15 år sen letade jag på samma sätt spår efter den djupt efterlängtade, mytomspunna mensen...!

Är det detta som är att vara kvinna? Ständigt lyssna, känna efter, notera och identifiera. När kan man egentligen slappna av och bara låta saker och ting komma av sig självt, i sinom tid?

Gravid 40+1: Bf+2

Varning för gnäll

Hade en dryg natt igen. Magen slutar (börjar?) fortfarande långt uppe vilket påverkar andningen och jag inbillar mig att jag får syrebrist om jag inte har amningskudden bakom nacken. Fötterna och händerna har svullnat igen och kliar nåt så vansinnigt. Har fötterna i högläge med en soffdyna under, så jag ligger i princip som ett "v" eftersom vi har vattensäng, med följd av att jag är stel i hela kroppen när jag vaknar. Jag har vaknat stup i kvarten och besviket sett att klockan fortfarande var natt. Jag måste vara utvilad inför förlossningen som ju kan starta närsomhelst :/ och vilar jag på dagen, som är lättare, är det ännu svårare att somna vid läggdags. Blir bara stressad vid tanken på att jag måste hinna sova några timmar på natten ifall förlossningen drar igång framåt morgontimmarna...

Uppdatering 22:26:
Gått hela dagen som en deppig zombie i morgonrock. Magen tung, allmänt opigg och osugen. Mellan 16 och 17:45 sov jag. Sen lagade sambon ugnspannkaka på julskinka och som vanligt när det vankas mat piggade jag på mig och gnällde bara lite grann om min tyngd och otymplighet och kliande, ömma fötter. Nu är jag till och med klädd i mysbyxor och sambons t-shirt.
Ibland sticker det till i nedre delen av magen, då tänker jag "yes - är det kanske en liten förvärk?!" men icke. Jag går ännu en dag i väntans tid, på övertid, med lindade ben... Suck.

Gravid 40+0: Bf+1

Ingen bebis idag heller. Kanske lika bra, för jag sov uselt inatt. Sov borta hos föräldrarna och hade både kliande tår och avsaknad av skön sovställning. Vid 02:45 vaknade jag för toabesök, sen fick jag min vargtimme och kunde inte somna om. Sms:ade sambon att jag saknade Honom och fick svar att han saknade mig med och att ha handen på min mage. Han har det varje kväll, även om jag somnat. Hans och lillans egen stund.

Sen idag har jag varit uppe och igång "mycket", för att vara höggravid iaf. Hjälpte föräldrarna lite grann (tittade mest på) när de renoverade, med det jag kunde. Jag är väl en ganska svag medhjälpare får jag medge, som varken kan bära tungt, böja mig, sträcka mig eller nå. Sen följde jag med hem till familjens lilla baby och fick öva på att både trösta och vagga och byta body. Det är faktiskt en teknik att klä på en ostyrig liten varelse. Och precis som sist blir längtan efter vår egen krabat större.

Eftersom jag varit uppe och stått och gått (och suttit, dvs. allt utom legat ner) har jag nu lite lätt tryck nedåt, och ilningar då och då. Det är inga direkta tecken på förlossning utan snarare en konsekvens av en stor mage och fixerad bebis. Även om jag önskar att det var tecken...

Det blev alltså ingen bebis idag heller. Imorgon? Eller på måndag, enligt morsan är det fullmåne den 5/1 och då sätts många förlossningar igång enligt skrock. Vem vet?

Gravid 39+6: Ingen bebis än

En halvtimme kvar av 1 januari 2015 men ingen bebis i sikte. Så nu går vi på övertid. Det funkar bra, jag passar på att umgås med familjen och njuta av att vara bara jag (och magen). Sen kommer jag ha en liten person med mig som är helt beroende av en, som kräver 100% uppmärksamhet, så jag försöker ta vara på sista tiden och tänker att snart kommer hela mitt liv förändras - för alltid.

Gravid 39+6: BF idag!


Det overkliga har hänt, plötsligt är vi där. Dagen vi räknat ned till, dag för dag, timme för timme. 100% av graviditeten har nu passerat. Nu är vi här.

Under kvällen har det ilat lite i "tjejmagen". Det gör det ibland, oftast när jag är ute och går, men nu ikväll har jag mest suttit. Vet inte om jag kan kalla det känningar. Det är pyttelitet grann likt mensvärk. Kanske mest önsketänkande...

Från och med nu är du välkommen att komma när du helst vill, lilla stumpan, för nu är du välgräddad därinne efter fyrtio veckor.

Jag ser fram emot ett spännande år, 2015.

Kampen mot PCO

Drömmen om ett barn - äntligen gravid!

RSS 2.0