Med 49 dagar kvar tills bf är jag plötsligt i en känslomässig svacka. Jag är trött, led och ynklig. På jobbet ägnar jag mig just nu åt moment som innebär mycket social aktivitet, vara den som leder och hålla humöret uppe. Den pusselbiten passar inte riktigt in i det jag helst av allt vill göra - dra nåt gammalt över mig och skita i omvärlden.

Igår var jag "psykiskt utmattad" och gav mig in i en på förhand utdömd diskussion med sambon som naturligtvis slutade helt fel. Ni som hört en femåring brista ut i ett enerverande "men jag VILL inte!" vet precis hur det lät. Jag kände själv hur hela världen bara raserade för en småsak.

Vi redde ut det tack vare sambons storsinthet och empati. Men jag känner mig fortfarande illa till mods. När jag sätter fingret på det inser jag att det förutom fysisk trötthet även handlar om att jag verkligen är jätterädd för att inte vara förberedd rent materiellt inför bebisens ankomst. Jag är helt enkelt orolig för att göra fel inköp. Hur mycket jag än googlar på bäddning av spjälsäng så kan jag inte avgöra vad som funkar bäst för oss. Kudde eller inte? Tjock eller tunn filt? Babynest eller inte? Pyjamas eller sovpåse? Det överraskar mig för jag trodde på allvar att jag var en avslappnad cool förstagångsmamma som inte behöver mer än blöjor och frottéhanddukar för att sköta en bebis. Plötsligt är jag superstressad och ängslig och omsvärmad av miljontals valmöjligheter. Det som var så roligt och förväntansfullt är utbytt mot beslutsångest. Tänk om vi gör fel val. Jag har liksom fullt sjå med att vara gravid och lista ut bekvämaste sättet att ta på sig dojorna med en stor mage i vägen.

Sambon fick påminna mig om att vi är två om det här. Ansvaret ligger inte bara på mig. Och jag får påminna mig själv om att det viktigaste är inte vilket foder åkpåsen har. Det viktigaste ligger i magen och kommer om mindre än femtio dagar och det sista den behöver är en mamma som redan nu känner sig otillräcklig.