Idag är min kompis i v.9. Jag vill höra mer om hennes symptom, hur hon har det, dela hennes glädje och förbereda mig själv så mycket jag kan - samtidigt som jag sväljer hårt och får en ängslig knut i magen.

 

Tiden har gått så fort, snart är hon stor och rund om magen, rosig om kinderna med strålande hy (om hon väntar en son det vill säga, annars stjäl dottern sin mammas skönhet och hon får glåmig hy och glanslöst hår) och jag står fortfarande här och har inte ens fått ägglossa.

 

Jag räknar ned timmarna tills jag får titta på den lilla follikeln och se om det blivit något av den. Om den vuxit något eller fortfarande är liten. Den kanske behöver lite mer hormonstimulering? Kanske har den blivit åtföljd av en kompis, som kanske till och med gått om och blivit större? Så länge det är en som är dominant är jag nöjd. Jag har inte bråttom. Jag vill ta det försiktigt, låta follikeln mogna lååångsamt till minst 2 cm för att sedan sedan BANG! - in med ägglossningssprutan och kasta mig på sambon som en Duracellkanin!