Idag blev det kyckling stekt i gjutjärnspanna med blandade bönor (marinerade i citronjuice, olivolja och persilja) till middag. På mvc-besöket förra veckan konstaterade barnmorskan att mitt järnvärde sjunkit något sen inskrivningen innan sommaren men det är fortfarande på okej nivå. Direkt blev det blodpudding till käk för mig och sambon. Jag har gett mig sjutton på att undvika järntabletter in i det längsta. Vad äter ni som är rikt på järn och gott?

Nu i vecka 20 börjar jag äntligen känna mig gravid. Magen putar rund, om natten vaknar jag av att urinblåsan känns sprängfylld och sist men inte minst känner jag sen en vecka tillbaka små fosterrörelser som påminner mig om att det bor någon i min kropp.

Efter ultraljudet blev jag flyttad en dag framåt så nu är vi beräknade till "rätt sida" året, den 1 januari 2015. Med det menar jag främst att för barnets skull är 1 januari  att föredra än att fylla år på nyårsafton, och så var jag mer rädd att bli flyttad närmare julafton så en dag framåt är ett led i den riktningen. Vill gärna ge barnet en "egen" dag som inte är en högtidsdag.

Det är spännande med allt som händer i kroppen. När jag sitter ner eller precis har lagt mig kan jag känna små rörelser, och både jag och sambon tror oss ha känt sparkar med handen, om än mycket diffust. Det är som att den rullar runt eller försiktigt trycker sig mot utsidan. Som den sparkade på ultraljudet kan det absolut vara fosterrörelser jag känner, det trodde även barnmorskorna på mvc och ultraljudsmottagningen.

Igår morse fick jag första "krämpan" när jag vaknade tidigt på morgonen av att jag var kissnödig så det värkte och värken liksom strålade ner i ljumsken. Så fort jag lättade på trycket gick det sakta över.

Annars mår jag bra! Det känns att något finns därinne, något lite tyngre och knöligt, magen är mer rund och ibland rör det sig därinne. Mina arbetskamrater fick veta idag fast några av dom redan misstänkt det. Jag är ju ändå halvvägs. Alla vill genast berätta hur deras egna graviditeter var, oavsett om det är två eller tjugo år sen. Det är bara kul.

Så kom dagen med stort R - rutinultraljudet ;)

Där var barnet, stor och fin och PIGG. Benen sprattlade och sparkade och händerna vinkade. 20 cm lång och gudomligt söt. Hjärna, hjärta, lemmar osv växer som de ska och inga missbildningar syntes till. Det var lätt för ultraljudsbarnmorskan att undersöka henne. Frisk och normal - vilken lättnad! Både jag och sambon blev tårögda. Vår lilla dotter. Ja, för en flicka är hon, enligt barnmorskan som såg direkt. Vår lilla flicka som jag och Älskling har skapat.

Jag längtar tills jag får hålla dig i min famn. Tänk jag älskar dig redan så mycket!

Jag lever en dröm...! Vi var till barnmorskan idag, jag och Älskling. På inskrivningen var det bara jag eftersom tiden var kass, men den här gången passade den oss båda. Som sist tog vi mina värden. Blodsockret och blodtrycket var bra, men mitt Hb var något lägre än sist, har för mig att jag hade 114 i början och nu 111. Så inga järntabletter behövs än men jag ska försöka få i mig järn via kosten. Så till middag blev det blodpudding och apelsinjuice till dryck, hehe.

Men det bästa av allt - livmodern har vuxit som den ska, kanten jag känner strax under naveln är livmoderns kant - och vi fick höra fostrets hjärta slå! 144 slag i minuten fick BM det till. Helt underbart! Nästa gång vi ska till barnmorskan är inte förrän i september, i vecka 25.

Tänk att du finns därinne, lilla barn. Då är det säkert dina sparkar jag känner ibland, som små trumslag/buffar när jag exempelvis sitter ner och äter. Och imorgon får vi ses igen, på rutinultraljudet, åh jag längtar! Det här blir mer och mer verkligt; Drömmen ska bli verklighet!

När jag var tolv år längtade jag så hemskt mycket efter mensen. Jag gick i sexan när alla vi flickor samlades kring ett träd utanför skolgården och med låga hemlighetsfulla röster delgav varandra nyheten när någon av oss fått sin första blödning. Jag kollade varje dag i trosan efter minsta spår. Som om mensen knappt skulle märkas när den kom. Och när jag minst anade det, en eftermiddag när jag precis börjat sjunde klass, kom den, och naturligtvis rådde det ingen tvekan om att det var den.

Lite så känns det nu med de här sabla fosterrörelserna. Jag hoppas och längtar och ligger alldeles stilla och känner efter. Jag TROR att jag känt en buff men det är oerhört svårt att avgöra. Det hände i förrgår, i torsdags kväll. Jag hade handen en bit nedanför naveln när det rörde sig ungefär som om något trycktes utåt. Jag kunde känna det med handen. Men jag kan inte avgöra om det var en spark eller något annat, typ en tarmrörelse eller min puls som slog extra hårt. Jag är ju ändå i vecka 19 så så konstigt är det väl inte? Jag undrar om första sparken är som första mensen, att när man väl fått den vet man att man fått den? Fast så säger en del om graviditet också, "när du är gravid vet du det". Jag tror inte jag kan hålla med om det faktiskt.

Jaja, jag ska inte stressa. Med tiden lär sparkarna bli tydligare och jag kommer väl också beklaga mig över smärtan när en spark riktas uppåt mot revbenen eller urinblåsan, i sinom tid.

Om två dagar ska vi till barnmorskan, jag ska be henne undersöka magen och se om hon kan känna hur bebisen ligger.

Ingen stress, ingen press, jag är gravid och det är allt annat är bara bonus...

Jag kan ha mina jeans som jag köpte innan sommaren. Kände hur besvikelsen rann genom kroppen. Har min mage inte vuxit alls? Visst sväller den efter maten men såhär timmarna efter frukost verkar den normalstor igen. Jag går in i vecka 19 idag och det känns bara sååå tråkigt att allt nästan är precis som vanligt.

Trött är jag dock idag. Fick måla lite och det piggade upp mig en smula. Sedan, både idag och igår har jag plötsligt fått ökade vattniga flytningar som gör mig orolig för att jag fått en släng av inkontinens. Lyckligtvis är det inte så, men det är mindre trevligt.

Det här med föräldraledighet har jag funderat på och räknat på. Jag gillar Försäkringskassans verktyg på sin hemsida men det svåra är att veta hur länge man vill vara hemma, nu när det är första gången. Om jag tänker mig vara hemma mer än ett år, kommer jag klättra på väggarna och sukta efter jobbet, eller hur kommer det vara? Sedan måste ju vi räkna hur mycket vi behöver för att klara oss ekonomiskt. Det är inte heller så lätt. Jag är nyfiken på hur ni andra resonerar?

- Albin?!

- Näe...

- Fingal är väl coolt??

Sambon satt på knä och jobbade och jag assisterade. Samtidigt kastade jag ur mig namnförslag ur minnet. Till slut sa han utan att lyfta på huvudet:

- Vi har ju redan bestämt namn?

- X?

- Ja.

- Och på en flicka...?

- Y.

Jag fnittrade förtjust. Tidigare under semestern hade vi faktiskt kommit överens om två namn, ett flicknamn och ett pojknamn som vi båda gillar. Ändå har jag min vana trogen funderat vidare för att ha lite som back-up.

Men ja. Vi har ju bestämt oss. Nu ska bara lill*n komma ut så vi får se om namnet passar. Jag ler för mig själv. Än håller vi de två namnen hemligt. Sen får hela världen veta =)

Semestern fortsätter mysigt ihop med svärsläkten på landet. Idag när jag gav mig på att gräva och dona fick jag plötsligt känningar i magen, det kändes så obekvämt och obehagligt så jag avbröt. Det stör lite att krämporna kommer nu när man som minst vill ha dom. Men naturligtvis angenämt att känna av graviditeten! Igår tror jag stora känslostormen anföll mig. Jag fick ångest men kunde inte sätta fingret på orsaken. Låg i sängen och hulkade och sambon fick hålla om mig som ett litet barn och trösta och vänta ut. Något är nog att vi har ju berättat för väldigt många och allt fler blir det. Och jag är fortfarande orolig över att något ska hända, att ett barn verkligen är för bra för att vara sant. Det blir också väldigt många att ge ett dåligt besked till. I min storm blev den oron stor och ohanterlig likt en mardröm och beblandades med suddiga andra svarta moln och på morgonen var jag svullen i ansiktet av gråt och dålig sömn. Var lite nedstämd under förmiddagen men sedan har jag haft annat att sysselsätta mig med. Som att i duschen klämma fram mer bröstmjölk, hihi.

Imorgon går vi in i vecka aderton!!!