Jag har ågren inför en ny arbetsvecka. Vill bara vara med min Älskling och vårt barn, gå in i bebisbubblan och släppa alla bekymmer. Det känns inte roligt att jobba längre. Motivationen tryter och kraven för höga. Jag behöver en paus. Och det är fyra månader dit. 130 evighetslånga dagar tills hon kommer. Gå på föräldraledighet kan jag förmodligen inte göra förrän tidigast 1 december. Och då måste jag ta av värdefulla föräldradagar eftersom jag inte har så många semesterdagar kvar efter sommaren. Tur att julen har många röda dagar.

Hur ska ni andra göra som väntar barn december/januari?

Så är ännu en ny vecka i hamn. Lillan sparkar ibland, det kanske känns som en fisk som rycker till med stjärten eller en liten mus som hoppar inne i magen, det liksom sprätter till. Min mage är inte så mycket större än förra veckan men jag har ingen stress, det är väl bara positivt att inte bli tung för tidigt.

Jag älskar hur kroppen påverkas av graviditeten. Än så länge väldigt milt, men det är ändå spännande. Just nu i andra trimestern händer följande:

- Sparkar. Jag älskar att lägga handen på magen och känna hur det rör sig därinne varje dag. Och hur mysigt som helst när blivande fadern ivrigt lägger sin hand på magen så fort han har möjlighet, för att uppleva detsamma.

- Ömma bröstvårtor. Skönt att slippa onda, ilande bröst som i början, men de är fortfarande känsliga. Och mörkare.

- Kramper/muskelvärk i vaderna. Under en period har jag vaknat på natten av smärta i höger vad. Som tur är har jag inte känt det på några dagar, kan bero på att jag druckit mer mjölk enligt husmorstips. Inte lika kul förändring, men fascinerande.

Krämpor, kom an bara, jag är redo!

Fick hem två små söta blåa byxor och en klänning i storlek 50/56 som jag vunnit på traderaauktion. Nu får jag lugna mig lite.

Jobbet är såå jobbigt just nu. Därför ser jag verkligen fram emot att ta ett uppehåll från arbetslivet där jag varit på heltid i tre år nu. Och så längtar jag efter lillan. Jag trodde inte jag skulle längta så starkt efter barnet. Jag har liksom tänkt att det viktigaste är att vara gravid, och att jag skulle vara tillfreds med tanken på att vara gravid tills det blir dags för förlossning. Istället kan jag drabbas av sån längtan efter just HENNE, det är som om jag knappt kan andas. Jag vill ha henne i min famn. Såklart ska hon växa klart därinne, men det är känslan av en enorm längtan efter just detta barn, vårt barn, och inte vilket barn som helst. Jag längtar efter henne så jag nästan får krupp (!)

Jag ägnar söndagseftermiddagen åt en liten inventering av de babykläder jag köpt hittills. Vill lugna mig lite så jag inte köper för mycket små storlekar och för mycket av någon viss sorts plagg. Vissa kläder saknar storleksmärkning så då har jag gissat (allt utom ett par enstaka plagg är ju köpt på secondhand).

50-56

1 långbyxa

1 kortbyxa

1 långärmad tröja

1 kofta

6 kortärmade bodies

2 långärmade bodies

1 mössa

3 par strumpor

0-6 mån

62

1 kofta

6 långärmade bodies

1 tjockare inneoverall

1 långbyxa

68-70

5 kortärmade bodies

2 långärmade tröjor

1 långärmad body

1 kofta

74/80 - 1 år

1 kortärmad tröja

1 långärmad kofta

1 klänning

Idag sparkade lilla gumman när jag satt och jobbade, det var full rulle därinne och hur mysigt som helst. Som popcorn i magen!

Idag har vi dessutom gått halvvägs, jag kan knappt tro det. 50% avklarat. Resterande tid kommer gå snabbt, och för varje dag som går utvecklas hon ytterligare ett steg mot att bli ett fullkomligt barn.

Idag blev det kyckling stekt i gjutjärnspanna med blandade bönor (marinerade i citronjuice, olivolja och persilja) till middag. På mvc-besöket förra veckan konstaterade barnmorskan att mitt järnvärde sjunkit något sen inskrivningen innan sommaren men det är fortfarande på okej nivå. Direkt blev det blodpudding till käk för mig och sambon. Jag har gett mig sjutton på att undvika järntabletter in i det längsta. Vad äter ni som är rikt på järn och gott?

Nu i vecka 20 börjar jag äntligen känna mig gravid. Magen putar rund, om natten vaknar jag av att urinblåsan känns sprängfylld och sist men inte minst känner jag sen en vecka tillbaka små fosterrörelser som påminner mig om att det bor någon i min kropp.

Efter ultraljudet blev jag flyttad en dag framåt så nu är vi beräknade till "rätt sida" året, den 1 januari 2015. Med det menar jag främst att för barnets skull är 1 januari  att föredra än att fylla år på nyårsafton, och så var jag mer rädd att bli flyttad närmare julafton så en dag framåt är ett led i den riktningen. Vill gärna ge barnet en "egen" dag som inte är en högtidsdag.

Det är spännande med allt som händer i kroppen. När jag sitter ner eller precis har lagt mig kan jag känna små rörelser, och både jag och sambon tror oss ha känt sparkar med handen, om än mycket diffust. Det är som att den rullar runt eller försiktigt trycker sig mot utsidan. Som den sparkade på ultraljudet kan det absolut vara fosterrörelser jag känner, det trodde även barnmorskorna på mvc och ultraljudsmottagningen.

Igår morse fick jag första "krämpan" när jag vaknade tidigt på morgonen av att jag var kissnödig så det värkte och värken liksom strålade ner i ljumsken. Så fort jag lättade på trycket gick det sakta över.

Annars mår jag bra! Det känns att något finns därinne, något lite tyngre och knöligt, magen är mer rund och ibland rör det sig därinne. Mina arbetskamrater fick veta idag fast några av dom redan misstänkt det. Jag är ju ändå halvvägs. Alla vill genast berätta hur deras egna graviditeter var, oavsett om det är två eller tjugo år sen. Det är bara kul.

Så kom dagen med stort R - rutinultraljudet ;)

Där var barnet, stor och fin och PIGG. Benen sprattlade och sparkade och händerna vinkade. 20 cm lång och gudomligt söt. Hjärna, hjärta, lemmar osv växer som de ska och inga missbildningar syntes till. Det var lätt för ultraljudsbarnmorskan att undersöka henne. Frisk och normal - vilken lättnad! Både jag och sambon blev tårögda. Vår lilla dotter. Ja, för en flicka är hon, enligt barnmorskan som såg direkt. Vår lilla flicka som jag och Älskling har skapat.

Jag längtar tills jag får hålla dig i min famn. Tänk jag älskar dig redan så mycket!

Jag lever en dröm...! Vi var till barnmorskan idag, jag och Älskling. På inskrivningen var det bara jag eftersom tiden var kass, men den här gången passade den oss båda. Som sist tog vi mina värden. Blodsockret och blodtrycket var bra, men mitt Hb var något lägre än sist, har för mig att jag hade 114 i början och nu 111. Så inga järntabletter behövs än men jag ska försöka få i mig järn via kosten. Så till middag blev det blodpudding och apelsinjuice till dryck, hehe.

Men det bästa av allt - livmodern har vuxit som den ska, kanten jag känner strax under naveln är livmoderns kant - och vi fick höra fostrets hjärta slå! 144 slag i minuten fick BM det till. Helt underbart! Nästa gång vi ska till barnmorskan är inte förrän i september, i vecka 25.

Tänk att du finns därinne, lilla barn. Då är det säkert dina sparkar jag känner ibland, som små trumslag/buffar när jag exempelvis sitter ner och äter. Och imorgon får vi ses igen, på rutinultraljudet, åh jag längtar! Det här blir mer och mer verkligt; Drömmen ska bli verklighet!

När jag var tolv år längtade jag så hemskt mycket efter mensen. Jag gick i sexan när alla vi flickor samlades kring ett träd utanför skolgården och med låga hemlighetsfulla röster delgav varandra nyheten när någon av oss fått sin första blödning. Jag kollade varje dag i trosan efter minsta spår. Som om mensen knappt skulle märkas när den kom. Och när jag minst anade det, en eftermiddag när jag precis börjat sjunde klass, kom den, och naturligtvis rådde det ingen tvekan om att det var den.

Lite så känns det nu med de här sabla fosterrörelserna. Jag hoppas och längtar och ligger alldeles stilla och känner efter. Jag TROR att jag känt en buff men det är oerhört svårt att avgöra. Det hände i förrgår, i torsdags kväll. Jag hade handen en bit nedanför naveln när det rörde sig ungefär som om något trycktes utåt. Jag kunde känna det med handen. Men jag kan inte avgöra om det var en spark eller något annat, typ en tarmrörelse eller min puls som slog extra hårt. Jag är ju ändå i vecka 19 så så konstigt är det väl inte? Jag undrar om första sparken är som första mensen, att när man väl fått den vet man att man fått den? Fast så säger en del om graviditet också, "när du är gravid vet du det". Jag tror inte jag kan hålla med om det faktiskt.

Jaja, jag ska inte stressa. Med tiden lär sparkarna bli tydligare och jag kommer väl också beklaga mig över smärtan när en spark riktas uppåt mot revbenen eller urinblåsan, i sinom tid.

Om två dagar ska vi till barnmorskan, jag ska be henne undersöka magen och se om hon kan känna hur bebisen ligger.

Ingen stress, ingen press, jag är gravid och det är allt annat är bara bonus...