Vilken dröm det är att vakna på lördagsmorgonen, långsamt slå upp ögonen och först efter någon sekund komma på att just det, det ligger en bebis därinne, som för stunden verkar ha hicka (små klick/ryck). Kissnödig så det gör ont. Kravla sig upp och passera spegeln - titta, ett berg! På väg till badrummet känna en lustig knöl på sidan som rör sig lite grann, undra vilken kroppsdel, ett knä kanske? Kolla vad klockan är på ugnen och ge sig själv en stund till i sängen. Bara få vara tillsammans med min mage, som andas liv. Min vän la handen igår på min mage och kände hur något levde därinne, ett liv utanför mitt. Hon var lika fascinerad som jag.

Tänk vilken dröm att vara i v 30. Det var ett stort steg att gå in i v 10, tvåsiffrigt. Precis som när man var barn, fylla tio år och tvåsiffrigt tills ens hundrade födelsedag. Passera v 12 också det en milstolpe. V 14 kändes mycket. V 20 - halvvägs - kunde knappt fatta. V 25 - nu var jag på gång på riktigt. Och nu kommer jag "fylla" nånting med 3 ända fram till förlossningen. Och v 40 och framåt bara bestå av en enda lång väntan.

Hej v 30 och välkommen de sista tio veckorna, vi kommer ha kul ihop med mycket äventyr och nya upplevelser! 

På sistone händer det att jag ibland får små obehagskänslor. Oftast kommer det när jag sitter med andra människor, tex runt fikabordet på jobbet; plötsligt känns det som att jag befinner mig helt utanför gemenskapen, i en bubbla isolerad och malplacerad, och i bröstkorgen växer en känsla av ångest och obehag. Det liksom griper tag i mig och sitter kvar en kort stund. Det här är något nytt, visst har jag haft liknande känslor förut men då har de varit förknippade med eller berott på en viss situation. Nu kommer det utan förvarning och utan tydlig anledning. Allt känns bara obehagligt och obekvämt för en stund innan jag typ gör en mental omruskning och lyckas kliva tillbaka till verkligheten. Jag skyller helt på graviditeten men hoppas det lägger sig snart, vill verkligen inte utveckla något som får mig att må dåligt. 

En ny intressant kroppslig förändring blir mer och mer framträdande. Min navel börjar nämligen bli uttryckt inifrån! Min sambo har påpekat tidigare att min navel (som tills nu bestått av ett hål som han gärna stoppar in ett finger i och får mig att pipa till av skratt och obehag = kittlig) minskat och blivit alltmer grund. Snart kanske jag rentav får en "utåt-navel" - en plupp som sticker ut och gör magen ännu mer lik en uppblåsbar badboll. Fortsättning följer... 

Läkaren på MVC var erfaren, trygg och lugn. Efter tio minuter gick jag därifrån med en diagnos och ett recept på smärtstillande. De besvär jag dras med går under benämningen Tietzes syndrom.

Lokalt, diffust smärttillstånd i broskskivan i förbindelsen mellan revbenen och bröstbenet. Orsak okänd.

Förekommer ibland hos gravida som doktorn sett, även om andra också kan få det. Tydligen något som framkallas av graviditeten och inget man kan göra något direkt åt så jag kommer nog få stå ut graviditeten ut. Fått långtidsverkande Alvedon att ta en tablett av varje morgon så att jag kan hålla ut under dagen innan jag får gå hem och vila. Det känns bra att fått ett namn på det men hade väl velat kunna bota det helst och inte bara knapra smärtstillande, något jag ogillar och undviker i det längsta vanligtvis, usch o blä.

Bara 80 dagar kvar...

Såhär i v 29 börjar tankar om "hur det ska bli" uppta allt mer tid. Det känns som att alla vill prata om graviditet och/eller första tiden efter förlossningen med mig. Alla är väna och nyfikna och förstående. Det här med att det kommer en ny liten människa till världen är något som vi människor aldrig slutar förundras över. Fast mitt barn troligtvis inte kommer göra någon skillnad för grannens eller arbetskamratens liv ses det som en glädjens nyhet, som om människan var en utdöende art och varje nyfödd bebis betydde nytt hopp för mänskligheten. Mycket för min skull, kanske. Man minns sin egen lycka för fem eller trettiofem år sen, och vet vad som väntar. Man lägger huvudet på sned och ger råd såsom "njut av småbarnstiden, den är snabbt över" och "lyssna inte så mycket på andra, gör det som du känner passar dig bäst".

Vi får önska BB här och det är ett val som börjar ta plats i mitt huvud. Egentligen känns det som en ickefråga - det kan lika gärna bli fullt och då måste man ändå åka nån annanstans. Och har inte alla barnmorskor och läkare samma utbildning? Det är inte som att skillnaderna är så stora? Sambon säger "du får välja det som känns bäst för dig". Men jag har aldrig fött barn förut. Jag vet inte. Ibland känns det som att slumpen får avgöra, det handlar ju ändå mest om personkemin mellan mig och förlossningspersonalen? Och föder jag på julafton vill väl alla ändå bara hem och fira med sin familj?

Äsch, det går nog bra det här. 

Nu är vi inne i tredje och sista trimestern. Jag ligger här på soffan och vilar ryggen/överkroppen inför kvällens middagsbestyr. Det är något jag ser fram emot varje dag - få räta ut mig raklång på soffan och känna hur "hållet" långsamt ebbar ut. Jag och sambon var på vårt extrabesök hos MVC-barnmorskan idag och agerade två oroliga förstagångsföräldrar. Hon tyckte inte det onda var något konstigt, jag är kort och ju mer magen växer desto trängre blir det och efter en arbetsdag vid datorn blir jag mer och mer hopsjunken. När hon palperade min mage kände hon små fötter och knän precis vid det onda stället, och huvudet ligger nedåt, på ner mot bäckengången, så det var ytterligare en anledning till att jag får ont.

Men för att stilla min oro och utesluta något annat har jag fått en tid hos MVC-läkaren nästa vecka. Jag vill veta varför det finns en motsatt öm punkt på ryggen (det strålar över, som ett tunt band) och om det verkligen bara beror på barnets läge och min korta överkropp. Och varför det alltid är på samma ställe.

SF-måttet är f.ö. 28 cm idag och bebisen blev störd och flyttade på sig lite när hon kom med dopplern vilket tydligen tyder på en pigg och frisk liten krabat. Härligt! Det viktigaste är ju ändå att hon därinne mår bra. 

Nu har 70% av graviditeten passerat. Tänk vad tiden går. Lilla snorpan, nu är det bara 84 dagar kvar innan vi ses. 

 

Tjej eller kille? Enligt RUL är det en flicka. Enligt kollegorna på jobbet är det en pojke; "Du har en typisk pojkmage". Min magkänsla innan ultraljudet var ju att jag väntar en son, men nu är jag helt inställd på att vi ska få en dotter. Nog måste väl ultraljudet vara mer pålitligt än skrock och folktro?

Annars så ringde jag min barnmorska på mvc och bad om råd vad gäller smärtan som inte går över. Den kommer framåt eftermiddagen och är värst när jag sitter eller står. Den sträcker sig till ryggen nu, det är som två onda punkter på motsatt sida om kroppen. Jag har fått en tid hos henne på fredag så får hon klämma och känna lite, för hon tyckte inte alls att det lät normalt att ha ont just där och på det här sättet. Jag hoppas SÅ att det finns något att göra för det är outhärdligt att ta sig hem från jobbet när ingen ställning funkar och jag bara vill lägga mig raklång och räta ut kroppen. 

Jag står inte ut :(

Det gör ont vid/strax under höger revben och det stramar liksom ut under armen runt bak på ryggen. Jag ålar mig som en tok på jobbet och byter ställning stup i kvarten utan resultat, det blir bara värre framåt eftermiddagen och än är det flera arbetstimmar kvar... Väntar på återuppringning från mvc men kommer förmodligen bara få höra att det är normalt.

Jag vill bara slippa det här! 

Ikväll har bebisen fått en rejäl köttbit, rostade rotsaker och avokado med limeyoghurtsås till middag, och köpt Budapestbakelse och ett stort glas Trocadero till efterrätt. Jag tror hon diggade sina pärons mat för efteråt sparkade hon förnöjt mot sin pappas hand när han lät den vila mot min mage.

Så... hur är då läget nu när jag går in i tjugoåttonde veckan?Jag har sovit bättre nu de senaste nätterna, bästa tipset jag fått är just att ligga på sidan med en kudde under magen och så en större kudde bakom ryggen. Nackdelen är väl att kramavståndet till min sängkamrat blir större :(

Har jag förresten berättat att jag fick fram en tjockare, lite gulaktig bröstmjölk när jag klämde häromdagen? Skumt! 

Nu är det 2 månader 29 dagar kvar - alltså mindre än tre månader. Den lilla sprattlar för fullt så magen hoppar och jag försöker verkligen njuta av varje rörelse för det är en sån kort tid jag får uppleva det här, vips så är hon här och alla sparkar är bara ett kärt minne. Jag kanske bara får uppleva att vänta barn en gång i livet.

Lite i smyg gillar jag att sucka och stöna över den alltmer otympliga kroppen jag plötsligt bor i. Framåt eftermiddagen/kvällen kommer det här obehagliga vid revbenen, och så är magen mer och mer i vägen så det stånkas en del när jag böjer mig fram. Det får mig att skratta åt mig själv samtidigt som det blir lite gnäll såklart och sambon får höra mest. Sambon börjar för övrigt få uppleva på riktigt hur det är att ha en gravid tjej. Som ikväll när vi tog veckans magbilder och han använde blixten när han tog de sista. Det gjorde mig jätteledsen när jag tänkte på det efteråt för jag ville inte ha blixt. Tårarna rann. Sambon har en ängels tålamod i det läget och fångade upp mig. Lite pussa och krama så blir jag glad. Ja, jösses Amalia... Knas-Pella man är! 

Uäää, min kropp gör ont - jag känner mig som Mårran när jag lunkar fram, vill helst ge ifrån mig ett lågmält knorrande ljud på samma gång. Jag hade svårt att sova inatt, jag drömde att jag hade svårt att andas och när jag vaknade var magen tung och ingen sovställning funkade. På rygg upplevde jag det tyngre att andas och låg jag på sidan sparkade lillan och det var allmänt obekvämt. Tips och råd mottages tacksamt!

Idag är jag stel överallt, det stramar vid övre delen av magen och jag är trött. Tredje trimestern som snart inleds kommer säkerligen fortsätta i samma glada förtecken ;)

- Jag ska gå tidigare idag för jag ska till mödravårdscentralen! sa jag till kollegan och fyrade av ett fånigt Långbenleende. Tänk att jag är en sån lyckost som får gå med magen i vädret till MVC istället för att diskret lämna jobbet för ännu ett besök på fertilitetsmottagningen. Att äntligen få fokusera på något som är ren och skär lycka.

 

Besöket idag var alltså positivt. Tyvärr hade sambon förhinder så jag fick gå själv den här gången.

Vi tog prover: mitt järnvärde var uppe i 120 Hb vilket är jättebra, sist (för 8 v sen) hade jag 111 och vid inskrivningen 114 så jag ska fortsätta försöka få i mig mer järn i kosten så jag kan behålla det uppe. Mitt blodtryck låg på 100/70 vilket också är lite högre än det jag hade för tre veckor (100/60). Mitt blodsockervärde var 7,5 vilket var normalt det också. Mitt Sf-mått ligger nu på 26 cm, vilket är 1 cm mer än sist, för tre veckor sen. Bebisen bjöd också på supertydliga hjärtslag, 148/min - tänk om du kunde ge samma resultat med pappas stetoskop också, gumman... Jag bad även själv om att få väga mig. Vid inskrivningen vägde jag 74kg (73 visade den hemma innan frukost) och nu i v.27 väger jag 76 kg enligt MVC:s våg, dvs. + 2kg upp. Anledningen till att jag ville väga mig är just att jag ängslas lite över att jag gått upp så lite. Men jag ska inte oroa mig tycker barnmorskan, bebisen tar det den behöver och jag kommer gå upp fler kilon mot slutet, det är fullt normalt att viktökningen kommer längre fram. Så jag ska bara försöka äta lite mer mellanmål, ett äpple eller lite nötter är fullt tillräckligt.

 

Vi pratade även om mitt håll under höger revben (normalt) och den kostnadsfria föräldrautbildningen som vi får gå på om vi vill senare i graviditeten. Om tre veckor återbesök, då är jag i v.30, vilket känns närmast osannolikt.

 

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att läsa i nån av de andra låneböckerna om förlossningen.

4+1: Positivt graviditetstest hemma

7+1: MVC Inskrivning/hälsosamtal

8+0: VUL/Vaginalt ultraljud på fert.mottagningen

13+5: Privat ultraljud

18+4 RUL/Rutinultraljud

18+4: Första riktiga MVC-besöket

23+3: MVC-besök nr 2

26+3: MVC-besök nr 3

Slötittar på brittiska förlossningsserien One born every minute på You Tube samtidigt som jag klickar runt bland bebiskläderna på Tradera (vann precis ett par byxor!).

13 veckor kvar nu. Tårarna rinner varje gång en bebis föds fram på datorskärmen. Jag längtar till min egen förlossning. Det ska bli en spännande upplevelse - hur känns smärtan, hur kommer jag hantera allt, hur kommer min sambo vara i förlossningsrummet, hur är det att få upp den nyfödda på bröstet, hur kommer hon se ut - som en skrynklig gubbe eller en blå groda? Jag har inte ens legat på sjukhus, ej heller aldrig upplevt någon riktig smärta. Hela upplevelsen är något jag ser fram emot och jag hoppas verkligen att allt går bra, att det trots smärtan huvudsakligen är en positiv händelse så att jag vågar föda fler gånger.

Imorgon går vi in i v 27, hujedamej. På jobbet har min vikarie skrivit på avtal from 1 december, så omkring där sker överlämning och sen kanske jag går på föräldraledighet/semester någon gång innan Lucia, hur nära inpå är beroende på hur jag mår.

Förutom mitt "håll" lider jag av glömska, även kallad gravidhjärna. För några veckor sen glömde jag bort min tandläkartid så sköterskan ringde och frågade var jag var, så jag hann kasta mig dit hals över huvud. Och igår hade jag en avtalad tid med en person i min förening som jag helt missade så stackarn fick vända hem - gud, vad jag skämdes när jag såg de missade samtalen och meddelanden på mobilen.

En glad nyhet är att jag påbörjat en kvällskurs i yoga för gravida. Vi får sträcka ut kroppen, göra övningar/positioner som är bra både nu och inför förlossningen, och olika andningsövningar. Jag hoppas och tror att den kan öka mitt välbefinnande och vara till hjälp under förlossningen.

I vecka 26 har jag nu följande "krämpor":

- Håll i sidan. Varje dag spänner det och stramar strax under revbenen på höger sida, det är som håll, och gör att det är obekvämt att både stå och sitta. Sen vecka 25 är det en ren pina ibland och barnmorskan kan inte förklara det heller. Är lite ängslig för att det bara ska bli värre...

- Kissnödig... En kopp te = två kisspauser inom en halvtimma. Går jag inte gör det ONT! Jag kan riktigt känna hur barnet trycker på inifrån, tack och bock.

- Sura uppstötningar. Började komma smygande i helgen. Känns som om maten aldrig riktigt lämnar halsen. Ingen stor grej än men anar att det blir mer och mer. Yuck.

Jag älskar att vara gravid!

Jag älskar att magen kommer först och sen jag. Att andra människor, speciellt medelålders kvinnor, ler mjukt och vänligt mot en och mer än gärna delar med sig av sina egna erfarenheter. Att förstrött smeka över magen och besvara en spark genom att försiktigt massera tillbaka ett meddelande om att mamma känner dig och finns här, lilla barn. Att böja sig fram och känna hur magen gör sig påmind. Att fnissa åt sig själv när man inte särskilt smidigt ska ta sig fram i ett trångt utrymme. Att titta sig i spegeln och se en rund mage. Att behöva påpeka att jag snart går på föräldraledighet och att det därför blir min vikarie som tar hand om det. Att svara "ja, jag är gravid". Att efter tio års barnlängtan äntligen få uppleva att drömmen är på väg att bli uppfylld.

Det är underbart.