Samma dag som jag gjorde ultraljud och fick konstaterat att inget "revolutionerande" hänt, som läkaren uttryckte sig, och att jag behöver fortsätta med sprutor ett tag till, var även min gravida väninna och gjorde ultraljud. Vi hade kunnat sitta i varsitt rum, med en tunn vägg emellan oss. Jag som får veta att det snart kan vara dags för övergång till IVF/provrörsbefruktning, hon som får veta att hennes foster ca 20 cm långt och kan suga på tummen. Jag som får ett datum för återbesök och uppföljning av medicindoseringen, hon som får ett datum för beräknad förlossning.

 

Det blev en lång kram med älsklingen när jag fick veta att hon varit på ultraljud samma dag som mig. Jag grät mot hans axel, behövde inte säga något. Jag fattar inte varför jag blir så ledsen egentligen, det här rör ju inte mig, det är hennes kropp, hennes baby, hennes liv. Ändå blir jag det.

 

Jag har inte valt det här. Jag pekar på den andra dörren - dit vill jag gå in, där vill jag vara, jag vill inte vara här, vem har sagt att jag ska vara här? Jag är i fel rum.