Idag har vi varit på en tillställning för att fira en bekants födelsedag och där fanns naturligtvis ett och annat barn. En tjej hade en söt liten 1½-åring på höften och dessutom en rund fin preggomage som fick mig att blekna och titta åt ett annat håll. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att befinna sig i ett sådant lyckligt tillstånd. Hur gör vanliga folk med normal fertilitet? Säger dom bara till varann: "Nu gör vi barn" och så blir dom gravida? Hur känns det att bara bestämma sig så blir det? Hinner dom verkligen uppskatta plusset på stickan såsom ofrivilligt barnlösa? Blir dom lika lyckliga över en växande mage? Blir dom lika ledsna över ett missfall? Jag vill inte jämföra känslor men jag är genuint intresserad. Nu vet jag ju inte om just det här paret har normal fertilitet eller inte. Men uppenbarligen gick det fort med nr 2.

 

Under sådana stunder tänker jag på att det finns många jämförbara situationer som andra kanske tänker om mig/oss. T.ex. det här med jobb och pengar. Jag och min sambo är så kallade "dinks" - double income no kids. Vi har en god inkomst och ett bra boende; en trygg ekonomisk situation med andra ord. Kanske finns det dom som tittar på oss och tänker "förstår dom att uppskatta sina jobb? Värderar dom en hundralapp på samma sätt som en fattig?" Givetvis inte. Det är lätt för oss att glömma att ett fast jobb inte är självklart, och heller inte en månadslön. Jag kan inte säga att jag rakt av hellre hade levt fattig & barnrik, än ekonomiskt trygg & barnlös. För mig och min sambo var det självklart att vi först skaffade oss trygghet i form av tills vidare-tjänster innan vi började bilda familj. Men nu när vi har det ordnat för oss, då är vi ju mer än redo att skaffa barn, och ja, jag vill faktiskt ha båda delarna - jag vill ha ekonomisk trygghet och jag vill ha barn. Jag vill inte välja däremellan och anser högdraget att alla med vanligt förnuft resonerar likadant. Jag är också glad att jag kan spara delar av min inkomst ifall en privat ivf eller adoption blir aktuell, det är ju verkligen en utgift jag, om än motvilligt, tar om det är enda sättet för mig att få barn.

 

En dag ska jag också stå där med ett barn i famnen och ett barn i magen och hiva upp mat på en tallrik. Och kanske står det en där i mängden, en som tittar på mig och undrar: "Förstår hon hur lyckligt lottad hon är?". Och då kan jag ärligt svara: "Ja, det gör jag."