På fredag morgon ska jag vakna kissnödig, ta muggen och teststickan som jag redan lagt fram kvällen före, och ta ett test. Testet kommer visa två illröda streck och jag kommer bli chockad och glömma bort att spola. Jag kommer rusa in till sambon som ligger i sängen och så kommer jag krypa upp intill honom och säga "Vi ska ha barn."
Hela fredagen kommer jag gå på som små rosor och småle för mig själv. Vilket problem på jobbet som helst kommer kännas som en vindpust som sveper förbi obemärkt.
Om ungefär två månader kommer jag släppa nyheten precis som en familjemedlem gjorde igår på släktpåskmiddagen. Jag och min sambo kommer få kramar och lyckönskningar och jag kommer få svara på frågor om hur jag mår och när barnet är beräknat att komma. Nyårsafton, svarar vi, och får fniss tillbaka - om det blir på tolvslaget får man välja 2014 eller 2015 som födelseår själv?
Jag är gravid, just nu ligger allt fokus på det.
Jag är gravid i vecka 3 och snart får jag beviset.
Jag kan precis som alla andra få ett positivt graviditetstest och den här gången är det min tur.
Jag kommer säga att ja, barnet var planerat, vi försökte i 19 månader, nästan två år, och sen tog det sig på vårt femte försök med hormonstimulerande medel med sprutinjektion. Det var en jobbig tid, men nu är jag ödmjuk och vet att livet inte alltid går att styra åt det håll man vill.
Den 31 december är jag beräknad att bli mamma.
Ett önsketänkande ja men ingen omöjlighet.
Vill man så går det.
Hör du det, Gud, jag ska ha ett positivt streck på fredag, något annat är otänkbart!
Vi ska ha barn.
Nu.