Min vän, som är gravid, tog kontakt idag. Hon frågar hur jag mår, vad jag gör, intresserar sig. Jag svarar artigt och avmätt. I mina ögon är hon den som dragit det längsta strået. Hon är gravid. Hon mår hemskt illa - men hon är gravid. Hon var en av dem som stod mig närmast under gymnasiet. Sedan gled hon mer och mer ifrån. Vi andra vänner förstod inte helt. Nu kommer hon tillbaka. Men jag fixar det inte. Jag är väldigt nyfiken, vill veta hur hon har det och vill ha detaljer om att vara gravid. Men jag fixar det inte. Avundsjukan slår igenom. Jag vill så gärna ställa frågor, vara en del av det. Men det tar emot.

Min andra vän står jag närmare. Det var också svårt, jag blev väldigt tagen känslomässigt. Kände mig omsprungen och värdelös. Men jag kunde inte låta bli att fråga. Jag var nyfiken, intresserad, brydde mig om. Inte till en början. Men jag vande mig långsamt och min ömhet för henne som person slog an. När hon miste sitt foster kände jag hennes besvikelse - jag förstod och kände medlidande. Jag satte mig in i hennes situation och då kändes det hemskt, just för att missfall är min egna stora mardröm nu när vi försökt så länge.

Men med min andra vän tar det stopp. Det kan bero på att vi redan glidit ifrån varandra. Jag uppfattar vår relation som gammal men något uttorkad. Ändå förmår jag inte engagera mig. Jag avvaktar. Väntar och ser. Kanske blir det bättre när barnet kommer i augusti/september. Kanske inte. Jag önskar att jag kunde hoppa på tåget och glädjas, prata och drömma. Men jag fixar det inte. Jag behöver vara här borta nu ett tag. Slicka mina sår. Och hur det blir sen får gudarna bestämma.

Det är inte optimalt men det funkar.