Du som besöker min blogg, läser det jag skriver, följer min kamp med intresse och engagemang. Du som ser min glädje och förvåning, mina stigande förväntningar och rika rosaskimrande drömmar - som då och då byts ut mot sorg och min besvikelse och varförjustjagavallajävlamänniskor?

Du som ser mina tårar och blöta kind. Du som ser min bankande frustration och ilska. Du som ser min likgiltighet och hopplöshet som ibland sätts upp som en försvarsmekanism. Du som ser min pessimism. Du som ser min optimism.

Du som känner igen dig i mig och nickar igenkännande, kanske med en tår i ögat. Eller inte känner igen dig alls - men med ödmjukhet och långt utvecklad empati sätter dig in i hur jag mår.

Du som kikar in flera gånger om dagen för att kolla uppdateringar. Du som skriver "kampenm" och får upp min blogg i adressfältet. Du som hittar min sida via någon annan blogg. Du som bara tittar förbi. Du som söker på helt andra saker och hamnar fel. Du som hamnar rätt.

Du som läser mina inlägg och skriver ett eget i kommentarsfältet. Du som väger dina ord och fyller dem med kärlek, ömhet och tröst. Du som vet. Du som inte vet. Du som vet vem jag är. Du som inte vet vem jag är. Men som skriver ändå.

Tack för att du finns. Du hjälper.