Idag damp äntligen kallelsen till ultraljudet ned genom brevinkastet. 5 augusti ska vi dit och förhoppningsvis se ett friskt litet barn. Två långa månader. Jag längtar!

 

Jag mår bra, lite mer kissnödig än vanligt kanske men annars jagar jag symptom och går tomhänt hem. Tillhör jag dem som mår som vanligt större delen av graviditeten? När jag klagar på att jag inte KÄNNER nåt (!) skrockar sambon och menar att han ska påminna mig sen när jag får foglossning och svullna fötter och är stor och tung. Vecka tio och fortfarande har jag bara små känningar då och då som egentligen kunde vara vad som helst. Men så länge bebben lever och mår bra så fortsätter jag gärna må toppen resten av året!

KUB

(=kombinerat ultraljud och biokemiskt test)

KUB är en kombination mellan ultraljud och blodprov, för att bedöma sannolikheten för kromosomavvikelse hos fostret.

Vi har inte bestämt oss än om vi ska göra KUB eller inte. Här i vårt landsting får alla göra det som vill. På ett sätt känns det bara onödigt. Tänk om jag får en dålig siffra där sannolikheten är stor för en kromosomavvikelse. Det finns många på nätet som fått sin graviditet nästan förstörd av ett lågt värde eftersom de oroat sig så mycket, och sen föds barnet friskt ändå eftersom det bara är en sannolikhetsbedömning. Å andra sidan, om det faktiskt finns en risk kanske det är bättre att veta det nu än vid ultraljudet i v 18. Det är också det som lockar mest - möjligheten att få se vårt lilla knyte på ultraljud igen och slippa vänta två långa månader som vi annars måste göra.

Det finns också en möjlighet att söka oss privat, dvs. betala för ett extra ultraljud. Vi har inte diskuterat saken, gubben är i princip borta hela veckan och jag kan inte bestämma mig.

Hur tänker ni kring kub och extra ultraljud?

Idag går jag in i vecka tio! Tydligen är min livmoder stor som en apelsin nu. Och bebben ca 2-3 cm.
Kristi himmelsfärds dag gav mig en heldag med vänner och vi har umgåtts intensivt och haft väldigt roligt hela dagen. En av vännerna vet, men inte de andra. Jag hade inte bestämt mig för om jag skulle berätta eller inte, om det fanns tillfälle så kunde jag ha gjort det men ämnet dök inte upp, ingen reagerade på att jag tog rostbiff istället för ljuvlig parmaskinka och att jag inte rörde mögelosten trots att jag normalt älskar det. Ju längre jag kan vänta och suga på karamellen desto bättre. Min kompis var ett stort stöd och googlade på mozzarella åt mig och förde själv upp alternativ till köttet så jag slapp vara den som hade alla avvikelser. Jag vill nog att familjen ska få veta först och sen ska jag göra det officiellt för vänkretsen och efter sommaren får "resten av världen" veta, inklusive jobbet. Efter sommaren, när vi fått se bebisen på ultraljud och fått ett mer specifikt förlossningsdatum att luta sig mot.

Det drar fortfarande lite i nedre delen av magen och jag mår bra, om än lite trött.

Känningar, jag har känningar i nedre delen av magen! Det sticks, kittlas och drar till ibland, jag märkte det speciellt när jag promenerade förut - för varje steg jag tog kändes det på höger sida mot höftbenet. Det måste bara vara livmoderns ligament som töjs! Kan inte magen börja växa snart? Jag vill se förändringarna fysiskt!

Min mage är i uppror. Jag begriper inte varför - men igår var jag dålig och idag har jag ont. Det är som den magont man hade som barn när man inte åt eller gick på toa ordentligt. Jag är hungrig fast jag ätit, men inget smakar gott. Hela arbetsdagen har jag påverkats och så fort jag kunde for jag hem. Jag är ledsen och nere och trött fast jag har det så bra och inga orosmoln finns på himlen för tillfället. Jag planerar för hur jag ska berätta för mina föräldrar och går igenom det gång på gång i huvudet och blir glad. Ändå känns allt skit och jag tror tyvärr att alla graviditetshormonerna i kombination med magvärken ligger bakom.

En bra grej mitt i allt gnäll: jag känner fortfarande små stickningar kring nedre delen av magen och börjar tro att det faktiskt drar och växer. Jag går ju ändå in i v10 på torsdag så nåt lär ju börja hända snart, tycker jag.

Vi är så lättade att allt var bra på ultraljudet. Bilden scannade vi in och skickade till svärföräldrarna, det är roligt att göra dom delaktiga från början. Mina egna ska få veta inom en snar framtid men de har mycket att göra och är borta en del så det måste bli vid ett tillfälle när vi alla är samlade.

 

Lite symtom

• Sen i torsdags känner jag diffus molvärk/stickningar/kittlingar i nedre delen av magen, oftast höger sida, och tror att det är för att det växer.

• Jag fiser. Även om jag tycker att jag äter bra behöver jag släppa väder mer än vanligt.

• Hungrig snabbare mellan måltiderna. Jag brukar vara känslig för långa uppehåll men nu är det värre. Och när jag väl äter blir jag proppmätt och svullen om magen.

• Kissnödig. Jag kissar ofta i normala fall, men nu får jag ont om jag inte går på toa så fort jag behöver. Varje morgon vaknar jag av att det trycker på på ett obehagligt sätt.

Annars mår jag bra och det känns nästan helt som vanligt förutom att jag vet att den lilla ligger där inne och växer på fint, snart stor som en jordgubbe.

Älskade lilla hallon - du lever!

 

Jag var så nervös idag. Nervös och förväntansfull. Den här dagen har jag längtat efter så länge. Väl i väntrummet drog väntan ungefär tio minuter över tiden och jag brast ut i gråt mot min fästmans arm av ren nervositet, fram tills nu var jag gravid men tänk om VUL skulle motbevisa mig?

 

Så fick vi gå in och träffa min huvudansvariga läkare som var den vi först träffade när vi skrevs in på fertilitetsmottagningen. I gynstolen tittade jag bort, jag tittade i taket, på läkarens ansikte och på sambons - och så hörde jag läkarens röst "Jag ser hjärtat slå för fullt". Mitt ansikte vreds omedelbart mot skärmen. Där var en liten suddig klump vars hjärta pickade! 17 mm stor - precis som den ska. Jag är i 8+0 (även om läkaren skrev in fel för det står 8+1 nedan) och allt ser bra ut!

 

Nu törs jag kanske säga det.

 

 

Det är stort...Och här är vårt lilla hjärtegryn, mellan de vita små kryssen. Den vita lilla pricken är hjärtat. Sen kan man inte urskilja så mycket mer, inte ens vad som är huvud och vad som är bak. Men vad gör det? Det är ändå vårt lilla mirakel!

 

Det här med vad man får äta och inte som gravid har verkligen gett mig olustkänslor och rädsla för att göra fel. Först var det alkoholen jag oroade mig för, och jag funderade länge på vilka ursäkter som finns i sociala sammanhang där alkoholen är en given del? Eftersom jag slutade med alkohol redan vid beräknad ägglossning har jag redan använt mig av tre ursäkter/orsaker: kvällens chaufför, huvudvärk/förkylning och bara inte sugen. Men sen jag fick positivt test dök det här med maten upp... Livsmedelsverkets kostråd för gravida är allmän lag bland havande kvinnor. Och plötsligt står jag inför dilemman jag som allätare aldrig tidigare stått inför.

 

Jag är i dagarna borta på fortbildning och deltar därför i obligatoriska sociala sammanhang som ger många utmaningar. Tex det här med alkohol. Jag vill verkligen inte utlösa några misstankar bland mina kollegor. Igår löste det sig genom att alla fick alkoholfri välkomstdrink - yes! Senare skulle vi samlas i baren och jag kunde diskret köpa ett glas alkoholfritt vin att smutta på. Då slapp jag undrande blickar om jag dricker Ramlösa resten av kvällen; jag har ju redan druckit ett glas vitt.

 

Sedan var det här med maten. Jag har lätt ångest för igår åt jag viltkött som var mör och rosa för jag hade för mig att vilt var okej - men jag hade ju inte kollat om köttet varit fryst innan och därför KAN det innehålla bakterier som i värsta fall kan smitta mig och i värsta fall en gång till kan skada mitt ofödda barn. Jag svor att därefter följa kostråden slaviskt. Frukosten gick bra och jag tog ingen gravad lax fast den ropade "ta mig!". Inga köttpålägg heller eftersom jag inte vet hur nära sista hållbarhetsdatum de var. Ni förstår min oro att göra fel med alla dessa förhållningsregler...Idag var det kött igen på menyn och förrätten var rökt men återigen vet jag inte om den frysts innan så jag åt två små tuggor och lämnade resten. Nu ångrar jag dessa två små tuggor - om jag ändå inte skulle äta upp, varför skulle jag smaka för syns skull? Varmrätten bad jag dock om genomstekt. Nu ska jag verkligen inte slarva även om jag framstår som kinkig med maten vilket jag normalt inte är och vill vara.

 

Jag överväger ändå att i fortsättningen äta veganskt! För då slipper jag bekymra mig för opastöriserad ost, fel sorts tillagat kött och vilken lax som var tillåten egentligen...Vad är er attityd till Livsmedelsverkets kostråd för gravida?

Huvudvärken är konstant sen igår. Det verkar vara mitt stora graviditetssymptom. På torsdag ska jag på vaginalt ultraljud (jag har skrivit fel ibland och sagt onsdag, men det är alltså på torsdag). Jag längtar intensivt! Vill få tiden att gå fort! Innan dess kan jag inte till fullo känna mig gravid. Säkert inte efter det heller, men lite lugnare borde jag bli. Jag måste få se det. Åh, tänk om inget syns?! Det kanske bara är kroppen som tror att den är gravid. Jag kanske blev gravid men sen stannade allt av. Tji fick du! Sen sansar jag mig en aning. Tänk om vi inte fick göra tidigt ultraljud på kliniken utan fick lov att vänta ända till v 18 och det rutinmässiga ultraljudet (rul). I jämförelse med det är väl fyra dagars väntan en baggis...?

Idag fick jag träffa min barnmorska! Hon var trevlig men lite ostrukturerad. Vårt möte som skulle ta 1h tog 75 minuter, kanske för att jag ställde en del frågor…

 

Barnmorskan mätte och vägde mig (74 kg), tog blodprov och urinprov. Testerna visade goda värden. Jag har bra järnvärde på ca 120 men ska gärna ändå få i mig extra järn under graviditeten, antingen i form av järntabletter eller järnrik mat som t.ex. blodpudding och jordgubbar. Jag har ingen äggvita i blodet så just nu ingen risk för havandeskapsförgiftning. Mitt blodtryck var bra, om än lite lågt men jag mår bra så förmodligen ligger jag lågt vanligtvis. Avsaknaden av illamående såg hon bara som positivt. Grattis till mig om jag slipper, typ. Jag kunde kolla med min mamma hur hon mådde när hon väntade barn, det kanske är ett släktdrag att må bra under graviditeten. Att mina bröst gjorde ont i början och inte nu var heller inget konstigt. Det är ett tidigt tecken på graviditet och går normalt över. Hon ställde många frågor om min hälsa och mina tidigare alkoholvanor. Inga konstigheter eller risker alls som det ser ut nu.

 

Jag fick mycket information om fosterdiagnostik och förfrågan om jag önskar göra sådan. Alla här erbjuds göra ett KUB eller moderkaka/fostervattensprov, även för oss under 35. Jag själv är rädd för att ett lågt eller högt KUB-resultat ändå skulle oroa mig. Test av moderkakan eller fostervattnet känns inte alls aktuellt då det finns en viss missfallsrisk. Jag ska hem och diskutera med min karl som tyvärr inte kunde följa med idag då det krockade med ett viktigt möte på hans jobb. På mötet fick jag även välja sjukhus för förlossning. Det var tidigt tycker jag – och vi valde det närmaste sjukhuset. Även barnmorskan räknade ut 31 december som ”beräknad partus”. Det var mycket ”prat” om min sista mens. Jag har ju i princip ingen egen mens utan måste ta Provera eller Gestapuran, men hon behövde ett datum för att kunna knappa in på datorn. Så det fick stå 27 mars som sista menstruation även om jag vet att ägglossningen skedde ungefär 10 april. Sedan skulle hon anteckna hur lång menstruationscykel jag har. Det går ju inte heller… ”Ska jag fylla i 28-40 dagar?” frågade hon. ”Skriv 28-70”, svarade jag då. Min menscykel är extremt oregelbunden och jag har ju under flera år tagit p-piller för att blöda ur regelbundet. Annars var jag nöjd med besöket. Med mig fick jag en bok och lite andra papper och broschyrer i en mapp om graviditet, hälsa och gravidförsäkring. Även infoblad om hur man sköter om spädbarn och riskerna med att skaka barnet fanns med.

 

Jag ska komma in och lämna blodprov igen när jag gått 9 fulla veckor. Jag blev också remitterad vidare till ultraljud i v.18 som görs på ett annat ställe. Dit längtar jag! Det kommer vara sista veckan i juli. Veckan efter, när jag är ungefär i v. 19-20 ska jag tillbaka till min barnmorska och då tar jag med mig min älskling för det här är ju vår graviditet.