Nu har jag sprutat i dagarna sex och det går bra! Sambon sticker mig de dagar han är hemma, annars fixar jag det själv. Är lite klumpig så har stuckit fingertoppen på nålen två gånger. Men det hela går väldigt odramatiskt till och idag gick jag på VUL-kontroll. Det var en annan läkare idag och han utförde ett snabbt VUL och höjde sedan dosen från 50 till 75 enheter. Detta ska jag göra i fyra dagar (ikväll ska jag köra 50 en sista gång) och sedan ska jag på kontroll igen för en eventuell höjning igen.

 

VUL visade att jag hade många ägg men de var fortfarande små. 50 enheter Puregon är lågt, jag kan tänka mig att jag behöver öka till 100 för att det verkligen ska mogna ett ägg. Å andra sidan vet man aldrig hur kroppen reagerar på Puregon, rätt som det är kan det smälla till även på lägre dos och ge flera ägg. Två är OK men tre, fyra (med risk för trillingar eller fyrlingar) är inte OK, sa läkaren och förklarade att det är för stora risker både för barn och moder. Innerst inne hoppas jag lite på tvillingar, det vore så himla häftigt, men naturligtvis finns det risk för att ena eller bägge fostren dör då och det vore en mardröm. Så för säkerhets skull har vi sexförbud på söndag kväll innan nästa VUL och så får vi veta om vi ska ta ägglossningssprutan (ett moget ägg), höja dosen (inget moget ägg) eller avbryta behandlingen (för många mogna ägg).

Kan ju lika gärna varit något annat, nåt litet solrosfrö som hamnat snett i magen. Men lite hoppas jag på att det har med ägglossning att göra. Är på "cd 14" om min mens varit normal, och det är väl ungefär ägglossning i cykeln? Nåväl, om 2 veckor kan jag ta graviditetstest, väntetiden brukar gå ganska fort.

 

Idag har jag dessutom börjat med nån grönpulverdryck som ska ge energi och boosta kroppen på morgonkvisten. Jag behöver en bra frukostrutin och lite grönt pulver med alger, gräs, grönsaker, frukter, enzymer och örter ska väl göra susen och göra kroppen glad och fertil. Att det smakar hö och blä är en annan femma...

 

snodd bild från mynewsdesk.com

Resultatet från blodprovet kom åter hem i brevlådan med ett negativt besked. Ingen ägglossning av dubbelkur Pergotime. Räckte tyst över brevet till sambon och lät honom läsa, kröp sedan upp i hans famn, suckade. Det verkar svårt att väcka mina äggstockar och jag har därför blivit remitterad vidare till en fertilitetsmottagning. Lämnar alltså min vanliga gynekolog som inte kan göra något mer. I väntan på utredningens början ska jag köra en till omgång Pergotime dubbelkur. Jag började i måndags och tog sista tabletten igår, vilket innebär cd 6 och försök nr 3.

 

I fredags kom även kallelsen från fertilitetsmottagningen till en tid för utredningssamtal om drygt en månad. Det känns rimligt att vid utebliven graviditet ändå avstå från Pergotime i april och istället se vad kliniken säger. Där kommer förmodligen både jag och sambon utredas ordentligt. Kanske kan jag få prova trippelkur? Eller så konstaterar man att Pergotime inte är rätt väg att gå.

 

Jag är riktigt förväntansfull inför första samtalet. Jag är också nöjd med att jag ändå får hjälp så relativt fort. I september/oktober slutade jag med p-piller, i januari fick jag börja med Pergotime och i april kommer jag få utredas på en specialistmottagning. Än så länge håller jag modet uppe och är för det mesta lugn och sansad. Det har gått för kort tid för att vara olycklig och sorgsen.

 

Däremot kom jag nyligen i en svacka och mådde dåligt över något som tedde sig abstrakt och otydligt. Det verkade bara en blandning av negativa händelser på jobbet, min ofrivilliga barnlöshet och kalla fötter inför vuxenlivet. Jag har varit på resande fot på sistone och var nog trött mentalt. Sambon, som alltid min klippa bland vågorna, satte fingret på orsaken. Kanske är jag mer ledsen och orolig över det här med barn än jag inser själv? Jag har ju vetat i sex år att jag med stor sannolikhet skulle ha svårigheter att bli gravid den dag jag vill försöka. Plötsligt får jag det bekräftat och den nedsatta fertiliteten blir ett faktum. Att vara fertil och bli med barn är en del av att vara kvinna. Klart som fan det är jobbigt och psykiskt påfrestande att inte stämma in på det som är en kvinnas främsta uppgift rent biologiskt och evolutionärt. Trots det förhåller jag mig nyktert till det hela. För ett vanligt, friskt, genomsnittligt, fertilt par är det normalt att det tar upp till ett år innan en lyckad befruktning sker. Och det har ju faktiskt bara gått dryga sex månader, utebliven ägglossning till trots.

 

Så fråga mig i september om jag fortfarande är lugn ;)

Så har besöket hos gynekologen skett. Jag var där cykeldag 14. Med hjälp av ultraljud tittade vi om någon äggblåsa mognat. Tyvärr kunde vi inte hitta någon äggblåsa som var större än någon annan. Däremot hade jag visst spår av någon slags ägglossningsvätska vilket ska vara tecken på att en äggblåsa spruckit och ett ägg kan vara på väg. Det går inte att säga säkert. Hade jag varit där en eller två dagar innan hade det kanske synts. Så nu gäller det att hålla tummarna att en ägglossning ÄR på gång. Och såklart göra "det" så att det där eventuella ägget kan befruktas.

 

En fråga till dig som läser och som kanske själv tagit Pergotime:

Har du hört något om vätskan som kommer vid spräckningen av äggblåsor? Och om du hade spår av den på ultraljudet, betydde det att du ägglossade sedan då?

Nästa vecka ska jag göra blodprov som sist, och då kommer facit - ägglossning eller inte.
Jag har två dubbelomgångar kvar på apoteket att hämta ut så naturligtvis vill jag och älsklingen köra igen om den här gången inte går, för det verkar ju som att kroppen kanske svarar på dubbelkur. Jag stod över diskhon och tryckte i mig solrosfrön nyss, för att mata kroppen med E-vitamin. Lite fånigt kanske. Min aloe-vera-flaska är snart slut men syftet var ju att göra slemhinnan tjockare - det tycks inte ha hjälpt utan den var tunn precis som förra cykeln. Nåväl, den ökade min mättnadskänsla så jag tror att jag köper en till flaska och fortsätter dricka. Det ska ju vara bra för välbefinnandet, det där sköna ordet på något som ibland är svårt att nå.
To be continued...

Å så kör vi igen. Två tabletter till frukosten i fem dagar. Som hjälp på traven dricker jag två klunkar aloe vera morgon och kväll och ligger på spikmattan. Just två saker som jag läst ska förbättra livmoderhalsens slemhinnas tjocklek. Och så knaprar jag solrosfrön som snacks på jobbet. Det mättar, är gott och lätt att ha med sig, samtidigt som jag läst att det ska få ägget att fastna lättare. Inget av dem är något som gynekologen bett mig göra. Allt på eget bevåg. Med medföljande risk för negativ inverkan, icke att förglömma.

Dag ett gav som väntat inga tecken på biverkningar. Något vore ju trevligt att känna, men ägglossning kan det bli ändå.
Ingen mens emellan kurerna så det ska jag ta upp med gyn nästa besök. De oroar sig lite över det på Familjeliv, att jag inte får Provera som de andra pcoarna som äter Pergotime. Jag vill ju inte försämra mina chanser pga det, om det är en fördel att "blöda ur".
Tyvärr är jag pessimistisk just nu och tror inte att dubbelkur ger något heller. Det känns i magen på nåt sätt. Varför skulle jag lyckas med just det som jag så hett vill? En del får ju kämpa flera år, varför skulle just jag lyckas före dem?
Och sen svänger det. Istället myser jag. Tänk om min graviditet startar precis nu? Dag fem på graviditeten. Vecka 1.
Räknar ner dagarna till nästa gyn-besök...

Cykeldag femton är kommen, räknat från när jag tog Pergotime ("första tabletten på cykeldag fem"). Jag hoppas att jag har ägglossning i detta nu, även om chanserna tyvärr inte är stora.

Ja... tyvärr... Några dagar innan undersökningen hos gyn fick jag äggviteliknande sekret vilket är ett klassiskt tecken på ägglossning. Men på VUL (vaginalt ultraljud) som gjordes nu i dagarna visades inget tillräckligt stort moget ägg. På höger sida fanns något ägg som mognat lite mer, och rent teoretiskt kan jag vara en "långsam höna" som svarar trögt på Pergotime. Jag ska ta ett blodprov nästa vecka som visar om jag haft ägglossning även om inget tyder på det enligt VUL. Jag håller givetvis tummarna och vi gör det vi ska... Jag kommer såklart också ta graviditetstest och det blir om ca två veckor då "BIM" infaller.

Men - och det känns både trist och spännande - jag har redan hämtat ut nästa ask Pergotime för nu blir det dubbeldos! Enligt gyn är det vanligt att kvinnor behöver dubbelkur Pergotime (100 milligram). Så det kändes lugnande. Jag är inte helt onormal. Än har inga tårar fällts. Istället har jag googlat på andra som ätit Pergotime och hittat en tjej som provade en kur bestående av aloe vera, fytoöstrogen och spikmatta tillsammans med Pergotime - och blev gravid. Häromdagen stod jag och fingrade på en flaska koncentrerad aloe verajuice i hälsokostaffären, men nej, jag törs inte. Jag vill inte äventyra något. Men spikmatta kan jag ju för all del köra på för att öka blodcirkulationen och slappna av i kroppen.

 

Det hela grundar sig på att läkaren i förbifarten noterade högt för sig själv att min slemhinna såg tunn ut. Jag vet sedan förut att tunn livmodersslemhinna kan försvåra ägget att fästa. Så jag känner mest att faan så typiskt att jag ska ha det med! Men gyn sa inget mer om det och jag antar att hon tänkte att det inte är någon idé att skrämma upp mig eftersom hon redan konstaterat att ingen äggblåsa mognat. Men nu har jag ändå samlat på mig info om att linfrön, jordnötter och solrosfrön innehåller ämnen som gör slemhinnan tjockare, så med risk för att verka desperat och patetisk... jo, jag har köpt på mig solrosfrön, just idag, och paranötter som jag också hört ska gynna fertiliteten. Och jordnötssmör.

 

Annars försöker jag träna två-tre gånger i veckan och äta mycket lax och grönt, och nu har jag även börjat ta mina B-vitaminer som jag saknat samt gått tillbaka till normal dos Omega-3. Det, och en daglig stund på spikmattan ska väl göra mig mer mottaglig för behandlingen?

 

Shit. Jag kan inte fatta att jag faktiskt genomgår en fertilitetsbehandling. Jag och älsklingen. Han följde med mig till läkaren vid första besöket och var ett stort stöd. Nu kan han ju inte följa med på varenda VUL och blodprovstagning jag går på, men han gör det han ska (om ni vet vad jag menar *höhö*), och lugnar mig när jag ängslas. Och det är värdefullt.

 

Och jag tar inte ut någon sorg i förskott, jag är istället nöjd och glad och ser fram emot nästa försök. Om det inte fungerar nu och några månader framåt så får jag väl helt enkelt ta en paus, träna, äta nyttigt, gå ned i vikt och testa lite naturläkemedel. Käka munkpeppar och äta vegetariskt - inte fasiken vet jag - men något borde jag kunna göra. Det sägs att bara 5 % viktnedgång kan få igång kroppens egen menstruation. Och sen finns det faktiskt andra metoder, som IVF och äggdonation. Och jag är ung, jag är bara 25, bara för att det inte fungerar nu kanske det fungerar sen?
Nu blir det sängen och spikmattan!

Läkarbesök idag. I veckor (läs: månader) har jag försökt förbereda mig genom att skriva ned frågor och anteckna min historia av symptom och menscyklar sedan första mensen som 13-åring. Jag har velat att tiden ska gå fort, fort, med nervositet över vad läkarens "dom" ska bli. Om jag ens skulle få min dom. Vem vet, jag kanske skulle bli avfärdad?

Ja. Jag har övat in mina argument så att jag kan få hjälp och inte bli ombedd komma tillbaka. "Tre månader är för kort tid, vi får avvakta och se" - oj, vad skraj jag var för att höra de orden! Om jag inte ens skulle få Provera eller liknande (för att få en mensliknande blödning) då skulle jag minsann ha försvarstalet redo, det vore taskigt rent ut sagt att låta mig vänta på något som aldrig skulle komma.

För mensen, den har ännu inte dykt upp, tre månader efter avslutad p-pillerkarta. Inte en känning, inte en pyttefläck i trosan. Inget.

 

Jag kunde inte vänta längre och jag ringde gynmottagningen och bad om en tid.

 

Så kom jag dit, med sambon som stöd, och efter att ha diskuterat min situation (menstruationsrubbning, PCO-diagnos, vill ha barn) och gjort ett obligatoriskt ultraljud så bara kom det - vi börjar med Pergotime och ser hur det blir!

 

Jag kunde knappt tro det. Skulle jag få hjälp med ägglossningen?! Var det riktigt sant? Jag skulle inte avvakta och se? Jag skulle inte börja med gulkroppshormon och se om det kickar igång av sig självt? Jag skulle få börja direkt med ägglossningsstimulans? Wow!

 

"Ta en tablett i fem dagar, och efter nio dagar kommer du hit och gör ett vaginalt ultraljud så ser vi hur kroppen reagerar. Ser allt bra ut förväntas ägget släppa på dag 14."

 

Jag gav sambon en häpen och förväntansfull blick. Nu händer det! Nu kan vi äntligen börja på riktigt.

 

Fortsättning följer.

Dagen innan "BIM" och inga tecken på mens. När jag fick pillerblödningen hade jag alltid mensvärk kvällen innan. Så jag antar att min kropp inte följer den normala 28 dagarscykeln. Ingen överraskning...

Idag tog jag paus från Detoxdrickan eftersom min flaska var utlånad. Vilken huvudvärk jag fick! Märkligt. Det måste vara att jag druckit mycket mindre vatten än jag numer brukar (minst 1,5 liter). Men imorgon måste jag börja igen! Bara 10 dagar kvar nu.

 

Jag har sedan 2 veckor tagit temperaturen för att se om det finns något intressant mönster att hämta. Jag tar tempen varje morgon det första jag gör när larmet gått. Tydligen går temperaturen upp vid ägglossning (även kallad ÄL-stegring) och sjunker vid mens alt. håller sig hög vid graviditetet.

 

Det är mycket spännande att följa sin kropp. Jag noterar även mina flytningar och markerar om något särskilt hänt, t.ex. om jag har mensvärk, ömma bröst eller hög resp. låg sexlust. Det känns faktiskt helt ljuvligt att lära känna sin kropp. Jag som aldrig riktigt haft koll, speciellt då jag aldrig haft regelbunden mens. Kryssa i de små mens-kalendrarna man fick i tjejpaketen från Libresse har aldrig givit mig något eftersom det var lite som när en tvååring lånat mammas läppstift - lite stänk överallt helt enkelt.

 

Tänkte visa hur "roligt" det kan se ut. Upp och ned, som en berg- och dalbana. Men något ska man väl kunna utläsa, åtminstone om några månader. Blomman längst upp betyder beräknad fertil period. Dropparna därunder betyder menstruation. Resten av symbolerna får ni klura ut själva, det riskerar bli så äckligt och privat annars, haha. Önskar att jag började mycket tidigare.

 

Programmet jag använder heter OvuView och är helt underbart enkelt och härligt att använda, särskilt för en person som jag som finner njutning i att föra statistik och se diagram uppenbara sig.