Mormor och morfar
Publicerat 2014-01-15 22:52:00 i
Drömmar
Tankarna svävar iväg. Jag är på väg hem och snön singlar ner.*Jag fantiserar, för en dialog med mig själv och låtsas vara i möte med mina föräldrar. Vi äter middag.Jag säger oväntat: "Har ni börjat fundera på julklappar än?"."Hur menar du", frågar mamma."Ja, alltså, hur många och till vilka?""Nä, det har vi inte?!" De skrattar till. Det är liksom påsktider och alldeles för tidigt såklart.Jag fortsätter oberört:"Jag menar... ni måste ju köpa till mig och x (sambon) och till barnbarnet..."De avbryter mig misstänksamt, kanske med ett tvekande leende: "Vilket barnbarn??""Jaa, vilket kan det vara?" Jag ler och de börjar fatta. "Ert barnbarn såklart!"*Här kommer jag säkert börja grina. Mina föräldrar vet inte att vi försöker. De kanske anar, men de vet inte. De vet att jag har pco och mina symptom för det berättade jag för sju år sen när jag fick diagnosen. Mamma har alltid klippt ut artiklar om det åt mig då och då. Jag är 26 och i fast förhållande sen flera år. Så de går säkert och anar, det tror jag nog.Men jag drömmer och njuter av olika sätt att säga det på, den dag min dröm går i uppfyllelse och jag gått förbi de 12 osäkra veckorna. Om jag kan hålla mig...Och om den dagen ens kommer.*Äsch, nu kommer tårarna, och jag som är bland folk (!).*Idag träffade jag förresten en bebis. En kollega som är nybliven förälder som hälsade på. Supersöt och liten. Ja, barnet alltså! Hehe. Längtar tills jag själv får komma med barnvagnen och alla flockas.*"Jag är ledsen, chefen, men du måste skaffa en vikarie för mig. Jag ska nämligen ha barn."När????
Kommentarer
Svar:
Det är lätt hänt att sväva iväg i tankarna...! :) Lite knäpp kan man bli, men det är skönt att flaxa iväg och få samma lyckokänslor i kroppen som man föreställer sig den dag man plussar eller den dag man berättar för familjen.
Tjejen bakom Kampen mot pco
Trackback